Värdegrund i Kalmar FF och en ilsken insändare

av henryd

Det har blåst en smula kring Kalmar FF i dag och det har handlat om en insändare i Barometern-OT som antyder att Kalmar FF inte lever upp till sin värdegrund. Insändarens 12-åriga son ville börja spela fotboll, testade att träna med Kalmar FF under fotbollsskolan i somras och testade sedan att träna med ett av Kalmar FF:s ålderslag.

Enligt insändaren blev det bara en träning eftersom de ansvariga för laget i Kalmar FF tyckte att sonen låg för långt efter de andra i gruppen.

Jag tänker inte ge mig in och diskutera den specifika situationen. Kalmar FF måste lita på sina instruktörer och överlåta till dem att ta beslut och göra avvägningar.

Men jag kan diskutera saken aningen bredare.

Kalmar FF har onekligen en värdegrund, en värdegrund vi försöker ha levande i vår verksamhet. Men vi kan säkert bli bättre på att implementera den i allt vi gör.

Kalmar FF vill onekligen vara en förening som välkomnar alla och i den bästa av världar kan vi också göra det, alltid.

Vi kan jämföra med Malmö FF, som många anser har Sveriges bästa ungdomsverksamhet. Från 9 års ålder är det Malmö FF:s instruktörer som avgör vilka spelare som får vara kvar i varje åldersgrupp. Vilket betyder att det efter varje säsong är unga killar som får lämna Malmö FF:s verksamhet, trots att de inget hellre vill spela i Malmö FF.

Så här skriver Malmö FF självt i sitt dokument Den himmelsblå vägen:

Spelare som tillhör MFF:s ungdomsverksamhet från P9 och uppåt spelar i föreningen på årsbasis. Det innebär att efter varje säsong avgör lagets tränare i samråd med föreningens ungdomsansvarige och fotbollskoordinatorn om någon spelare ska lämna truppen och om någon ny ska tillkomma. Att tidigt selektera spelare kan vara känsligt men det säkerställer att våra spelare ständigt är i en utmanande träningsmiljö och skapar en framgångsrik miljö och en vinnarkultur. 

Så jobbar inte vi i Kalmar FF.

Vi gallrar inte bort spelare efter säsongen.

Men ibland kan det vara som så att det bedöms som att det blir svårt för en spelare att mitt i säsongen kliva in i verksamheten eftersom skillnaderna i utvecklingen är för stora. Och det blir inte rättvist – varken mot spelaren själv och gruppen i övrigt.

Men det är ju ett beslut som inte är ristat i sten. När tidpunkten är bättre är förutsättningarna kanske annorlunda.

När min dotter ville börja med gymnastik fick hon först bli uppsatt på en väntelista och när platser väl blev lediga placerades hon och en kompis till henne i två olika grupper. Min dotter ansågs kunna mer än hennes kompis och därför fick min dotter gå i en grupp som sysslade med svårare moment och hennes kompis fick börja i en enklare grupp. Det var ju inte heller så att hon direkt kunde vara med på tävlingar eller uppvisningar, det fick hon vara först när tränarna ansåg att hon kunde det som krävdes.

Jag kan bara tänka mig vilket liv det skulle bli om vi i Kalmar FF satte ihop grupper utifrån liknande premisser. Eller sa att en spelare i något av våra ungdomslag inte fick spela matcher innan våra tränare bedömde att de kunde tillräckligt mycket. ”Urval! Elittänk!”

Att det blir som i fallet som beskrivs i insändaren är något vi i Kalmar FF självklart mår dåligt över. Jag kan förstå känslorna som pappan har. De instinktiva. Samtidigt ser jag ju också den andra sidan av situationen. Kalmar FF har många variablar att ta hänsyn till.

En sak är dock säker, bilden som målas upp är ju ingen bild vi vill att folk ska ha av vår verksamhet.

För det är ingen rättvis bild.

Seger OCH stryk mot AIK. Och AIK:s långa inkast är alltid roligare än våra

av henryd

Bom, bom, bom, framåt, snabbare och A-laget åker till Stockholm och får stryk av AIK och jag vet att det är en tuff match, en svår match och Nebosja, AIK:s assisterande, tycker efteråt i sociala medier att det var extra kul att AIK gjorde mål på ett långt inkast mot oss och det är en liten passning till forna tider, då vi ofta kastade långa inkast och därför ansågs som tråkiga, men nu kastar AIK långa inkast och anses inte tråkiga och allt är i rörelse, förändras och transformeras och något anses modernt för att snart bli omodernt för att snart bli modernt igen och det ligger i betraktarens ögon och allt det där och det är klart att det är trist att vi inte fått bett i tabellen, vi hade ett jobbigt fjolår och har hittills färre poäng än vid samma tidpunkt i fjol, men samtidigt, vilket jag har påpekat tidigare, är många saker så mycket bättre i föreningen nu.

Åtminstone i jämförelse med hur det var 2014.

Det är arbete som inte alltid märks direkt.

Bom, bom, bom, framåt, snabbare och vi i U 19 mötte också AIK i helgen, hemma på Guldfågeln Arena och för första gången fick vi lira inne på GFA och inte på träningsplanen bredvid och vi gick snabbt fram till 2-0 och dominans, vi ägde boll och lät AIK slita i sina defensiva förflyttningar, men fotboll är märkligt ibland, från ingenstans reducerade AIK och det som såg så säkert ut kändes plötsligt skört och AIK kvitterade av bara farten.

Vi försökte hålla bollen på backen och ta oss framåt med rappt passningsspel, AIK flyttade bollen in på vår planhalva med längre passningar, men när vi satte 3-2 strax innan paus gled matchen över i vår favör igen.

Vi kunde till slut vinna med 5-2 och det var trevligt att vara tillbaka på GFA igen.

Bom, bom, bom, framåt, snabbare, det är så jag vill att vi ska spela, både defensivt och offensivt och det börjar ta sig, stundom spelar vi något som liknar det där, åtminstone i vissa sekvenser.

Jag förberedde mig inför vår match med att besöka Crossfit Kalmar och köra Murph. För den oinvigde är Murph ett pass där man kör följande:

1.6 km löpning

100 pullups

200 pushups

300 airsquats

1.6 km löpning

Och allt iförd en väst som väger 10 kg.

Efter drygt 44 minuter var jag klar. Idag är jag lite stel i låren…

Stipendiat är ett svårt ord….

av henryd

Stipendium eller stipendiat och jag skrev Henrik Rydström Stipendiumet, vilket låter helt fel när jag nu läser det och det låter onekligen bättre med Henrik Rydström Stipendiet. Eller? Kanske Henrik Rydström Stipendium?

Nej, Henrik Rydström Stipendiet.

Nåväl, jag delade ut det på Larmtorgets scen under Stadsfesten och jag är verkligen stolt över att Kalmar Kommun instiftat det. Och det kändes väldigt fint att få dela ut det till IFK Kalmars Josefine Nilsén och Kalmar FF:s Calle Johansson.

Två riktigt fina pristagare.

Josefine är allt jag inte var på planen: Teknisk, snabb, avig och målfarlig. Vid sidan av planen är hon ödmjuk och omtänksam. Två landslagsläger har det blivit, fler lär följa och hon har stora möjligheter att snart ta sig in i IFK Kalmars A-trupp.

Calle är en Iniesta-typ, bolltrygg, mångsidig, avig och med en förmåga att ta sig ur de mest bökiga situationerna. När han var med på en A-lagsträning nyligen fick han Viktor Elm över sig. Viktor är tre gånger så stor som Calle. Men vem kom ur situationen med bollen under kontroll? Jo, Calle. Han är som en sådan där TV-spelsfigur som plattas till, men som efter tre sekunder ploppat upp igen.

150808rydansstipendiater

Här kan ni läsa om det på 24kalmar.se.

Bröllop och så match i Stockholm

av henryd

Kallskänks-Martin gifte sig med sin Gabby och det var ett bröllop värdig ett statsöverhuvud med festligheter i dagarna tre.

Det var givetvis en orgier i borgerlighet, men också vackert, fint och innerligt.

Janne Nordström och jag höll ett litet tal på bröllopsfesten, men vi var inte de enda. I princip alla gäster – ett 100-tal – talade och vi var sist ut.

Jag gillar verkligen bröllopstal. Det är en möjlighet att säga de där sakerna man annars aldrig säger.

Vi avslutade vårt tal med en personlig hälsning från Peter LeMarc till Martin och Gabby. Och eftersom Peters sång Ända till september är deras gemensamma sång betydde den hälsningen lite extra mycket för dem.

Efter drygt tre timmars sömn var det dags för bussfärd till Täby i Stockholm och match med U 19 mot just Täby FK.

Vi försöker hitta rätt nivå i belastning för våra spelare och det är ett evigt pusslande. Och just nu är pusslandet mer intrikat än någonsin.

För det första har vi i U 19 tätt mellan matcherna.

För det andra spelar ofta sex, sju spelare från U 19 även i U 21 (som har match nästan varje tisdag).

Och för det tredje har U 17 för tillfället viktiga matcher och behöver antingen låna spelare från U 19 eller behålla de som annars lånas in från U 17 till U 19.

Puh, hängde ni med?

Så i går, mot Täby, var det många nya ansikten i truppen och också i startelvan.

När vi mötte Täby på hemmaplan blev vi överraskade av sättet de spelade på. Vanligtvis spelar de flesta lagen i U 19 passningsorienterad fotboll där man försöker skapa något utifrån det egna bollinnehavet. Men Täby var inte intresserat av att ha passningar. Möjligtvis i så fall en passning tillbaka till en rättvänd spelare som sedan dunkade den långt. Mot sina två hårt jobbande anfallare.

Det är ett spel som leder till dueller, andrabollar och avblåsningar och vi hade svårt att hantera det i Kalmar. Vi fick ingen rytm i vårt spel. Trots att vi ägde matchen och hade ett övertag i antalet målchanser fick vi stryk i Kalmar med 4-2. Vår första förlust.

Täby firade så vilt att de hoppade sönder en bänk i bortalagets omklädningsrum på GFA.

När vi nu mötte Täby på bortaplan hanterade vi deras sätt att spela avsevärt bättre.

Vann förstaduellen, fick tag i andrabollen och därifrån spelade vi härlig fotboll. Snabbt, modigt och rappt passningsspel. Vi tog rättvist ledningen med 1-0.

I andrahalvlek blev det jämnare, köttigare och några av mina spelare – som precis kommit tillbaka från skador – mattades. Men vi vann med 1-0 och befäster vår andraplats i serien.

I bussen hem var det idel Premier League-matcher som killarna kollade på och det vrålades när mål gjordes eller släpptes in. Själv slumrade jag gott in. Det där bröllopet satte sina spår.

Henrik Rydström Stipendiumet

av henryd

När jag slutade spela fotboll förärades jag med att Kalmar Kommun instiftade Henrik Rydström Stipendiet. Det delas ut till en talangfull fotbollsspelande tjej och kille från regionen.

I fjol gick det till Kalmar FF:s Adam Hellborg och IFK Kalmars Malin Thor.

I dag är det dags igen.

18.45 på Larmtorgsscenen på Stadsfesten. Dyk upp och hylla två unga och duktiga fotbollsspelare.

Stadsfest och så några tankar om svenska lag i Europa

av henryd

Kalmar har stadsfest och varje år redogör Barometern för artistkostnaderna. Alltså vilka summor som Kalmar stad, alltså i förlängningen vi själva, betalar för att artister ska komma hit och spela.

När man ser summorna som artisterna får kan man snabbt konstatera;

1) Det råder inte direkt kris i musikbranschen

2) Vi måste ligga jävligt avsides om det krävs dylika summor för att locka hit den typen av artister

Mest iögonfallande är att Stiftelsen – bandet som Gud glömde – får 300 000 kr för att göra en spelning i Kalmar.

300 fucking tusen kronor!

För Stiftelsen!

Det är givetvis kriminellt. Det borde i alla fall vara olagligt.

Samtidigt – om syftet med bokningen av Stiftelsen var att locka folk till Stortorget (och det var det ju) så lyckades man fullt ut. Bokningsansvariga bryr sig ju inte så mycket om vad som är bra musik (vad nu det är?). De vill ju ha ett band som lockar brett.

Och det gjorde Stiftelsen.

Hur nu DET i sin tur är möjligt är ytterligare en gåta.

Malmö FF besegrade alltså Red Bull Salzburg med 3-0 och tog sig vidare och det är fullständigt enastående. Jag tror inte alla förstår hur tufft motstånd Salzburg är. Jag såg dem en hel del i Europa League den gångna säsongen och laget körde ju stundom över sitt motstånd. Vräkte in mål.

Och man såg även mot MFF vilken nivå laget har. Men Malmö lyckades – med tur och skicklighet – manövrera ut Salzburg och jag njöt.

Tittar vi sedan på andra nordiska mästarlag så ser vi hur svårt det är. Norska Molde åkte mot Dynamo Zagreb, danska Midtjylland mot cypriotiska Apoel och finska HJK mot Astana från Kazakstan.

Och vi såg i går hur tajt det är i Europaspel, även i kvalomgångarna. Tre svenska lag blev utslagna. Blåvitt mot portugisiskt motstånd, AIK mot grekiskt och Elfsborg mot norskt.

Blåvitt och AIK säger jag inte så mycket om, men Elfsborgs insats är aningen floppbetonad. Visserligen slog de i första omgången ut ett bra danskt lag, men att få däng av Odd från Tippeligan är inte bra.

Vi i U19 vann vår match i går. 8-0 mot Syrianska. Vad jag tycker om matchen kan ni läsa här och här.

Moneybrother, Daniel Lemma och crossbollar från Patrik Sundström

av henryd

Kallskänks-Martin bokade in Moneybrother till sitt strandställe Sinus och Wendin slängde in sin gitarr i Rektors-Henkes bil och så körde vi upp Wendin till Sinus i Köpingsvik och tanken var att det skulle vara en 45-minutersspelning, akustisk, ta det som det kommer-känsla, men när Wendin klev upp på scenen strulade ljudet. Rejält. Wendin skojade lite om uteblivet soundcheck, men saken var den att det som behövde checkas innan hade checkats innan. Fast så var det ett uttag som saknades och det ena ledde till det andra och Wendin höll modet uppe, visade upp sin briljanta förmåga till mellansnack, men även om det till slut blev ljud i högtalarsystemet (till en början var det helt tyst) var ljudet för dåligt och Wendin hörde inte vad han sjöng och spelade.

Så det blev tämligen trevande 45 minuter.

I bilen hem pratade vi om känslan Wendin upplevde på scenen. Ansvaret mot publiken, arrangören, men att det var omöjligt att spela mer än vad han gjorde. Det är möjligt att publiken hade nöjt sig med hur det lät, men för Wendin var det jobbigt att det han skapade från scenen inte blev bättre.

Lite som att vara en allsvensk spelare, men så blir det man presterar division V-mässigt på grund av omständigheter.

Det är en hemsk känsla, konstaterade Wendin och jag kände igen den.

Men en tanke föddes också – att köra en ordentlig spelning på Sinus nästa år. Martins ställe kan verkligen på sikt bli en grymt bra konsertplats.

Med andra ord – det här får ses som introt. Resten tar vi 2016.

Dagen efter tittade Daniel Lemma förbi och det blev käk på Kallskänken och vi byggde vidare på tankarna om en spelning nästa år. Lemma kunde ju hänga på Wendin.

Det blev rejäl efterrätt, många bra historier från diverse konserter, Hammarbytugg och Lemma, som själv lirade fotboll en gång i tiden, nämnde att han hade mött Högaborg då Henke Larsson lirade där. Men Larsson var inte den stora stjärnan då. Det var istället en kille som hette Patrik Sundström. Visste jag vem det var, undrade Lemma?

Så klart!

Underbara Sundet.

Han lirade sedan i MFF, HIF och Landskrona Bois och det var alltid tufft att försöka ta sig an honom på Landskrona IP:s enorma gräsmatta. Patrik Sundström slog crossbollar till höger och vänster och varje boll satt på läppen.

Nostalgi.

Måns och Svante, två från mitt gäng som nu är i A-truppen

av henryd

Talangutveckling, hur ska man göra, vilken väg är rätt att gå och alla har olika svar, lösningar och man kan se på vår verksamhet i Kalmar FF med olika ögon.

Att vi fått fram förhållandevis få egna produkter i A-truppen. Fast i jämförelse med vad och vilka, i så fall?

Och om det är så, att vi fått fram få egna produkter, beror det på att produkterna varit för svaga eller beror det på strategin i A-laget, att man varit slav under kortsiktighet och inte vågat ge erfarenhet åt yngre spelare?

Oändligt många frågor och kanske få klara svar.

Men tendensen som blivit tydligare hos oss i Kalmar FF är att vi har väldigt många bra unga spelare. Och en annan tendens är att vi vill ge dem möjligheten att visa upp sig. Visa att hos oss är det inte stängt upp till A-truppen.

Måns Olström, en spelare som startade i min U 19-trupp i januari och just då bedömningsmässigt stod en bit ner på stegen, debuterade i A-laget ett par månader senare och visade att det hela tiden går att utvecklas.

Inga pojklandskamper, tänkt som ett alternativ som mittback i U 19, fast inte förstavalet, men sedan hade vi ett bra snack i januari, hur kunde han själv agera och tänka för att utvecklas?, och sedan saknades centrala mittfältare av olika anledningar i U 19 och Steglander och jag satte Måns där och pang, han var briljant!

Och det kommunicerade givetvis vi vidare, upp till Svärd och Jens. Måns fick visa upp sig i U 21 och på några A-träningar.

Så kan det gå.

Och nu får Svante Ingelsson, född 1998, möjligheten att träna med A-truppen fullt ut.

Svante hade jag redan i U 17 i fjol. Jag blev direkt förtjust i honom. Träningsvillig, arbetsvillig och med en förmåga att lösa situationer på planen på ett konstruktivt sätt.

I vår första tävlingsmatch för U 17, ligacupen mot Mjällby AIF på Gasten B en kulen dag i mars i fjol, hade MAIF precis kvitterat vår ledning. Och jag kokade vid sidlinjen. Svante behöll dock kylan och direkt på avspark såg han att målvakten stod långt ut. Så han skickade iväg en projektil från halva plan. Och satte ledningsmålet.

Efter några månader i U 17 lyfte vi upp honom i U 19.

Och nu blir det steget upp i A-truppen.

Och att han gör det beror dels på att Peter Svärd har varit så nöjd med Svantes prestationer de gånger han tränat med A-laget eller spelat i U 21 och dels på det Svante presterat på träningar i U 19 och på hur han är vid sidan av planen. Det hänger ihop.

Som tränare har man en viss separationsångest. Man blir ju trots allt av med en bra spelare.

Fast allt det andra överväger.

Både Steglander och jag känner en glädje.

Gerhardsson hörde av sig, undrade vilka favoritlåtar jag hade. Sedan piskade Häcken oss.

av henryd

Tillbaka till normala gängor efter Gothia Cup-vistelsen och vi försökte hitta en balans mellan de som inte hade spelat så mycket och dem som hade spelat väldigt mycket och i slutet av veckan var vi i hyfsad fas och när det blev lördag klev vi ut på Gasten B och tränade i det höstliga vädret och det kändes som en novemberdag. Bara några grader varmare. Men inte många.

Vi var en spelare kort och jag klev in i spelet och när träningen var slut ringde Tobinho, ”ska vi lira tennis?” och det skulle vi. Så jag slängde på mig torra kläder, åkte till tennishallen och sedan blev det drygt tre timmars tennis.

Tidigare lirade jag så gott som varje vecka. Det senaste året har Crossfit tagit över, men trots att det nästan var ett år sedan jag lirade tennis kändes det helt okej. Och jag har ju fortfarande förmågan att i alla fall kunna springa om inte slagen sitter klockrent.

Först alltså fotboll, sedan tennis och det gjorde mig en aning mör i köttet.

Dagen efter var det buss till Södertälje. Innan vi åkte i väg hann Steglander och jag prata lite med ledargänget som var i Göteborg dagen innan, men vi hann aldrig penetrera förlusten mot Häcken fullt ut. Jag snicksnackade lite med Rasmus och Stefan, det var tungt, så klart, men Rasmus var sugen på att träna fotboll, förlusten till trots.

Jag kände igen mig i känslan. Jag kunde ibland ogilla dagen-efter-match-träningar som bara gick ut på återhämtning. hade man förlorat ville man få ur sig frustrationen genom att få spela fotboll.

Förr i tiden fick man det.

Idag råder helt andra rön.

Lunchstopp i Norrköping, vidare mot Södertälje och sedan match i U 19 Allsvenskan Norra mot Syrianska och vi gjorde en solid insats och trots att sju, åtta spelare saknades vann vi komfortabelt med 2-0.

Förresten, Peter Gerhardsson mejlade mig den gångna veckan, undrade om jag ville bidra till en Spotifylista. Och välja ut fem favoritlåtar. Självklart, sa jag. En ära.

Och valde TV on the Radio; Wolf like me, Sturgill Simpson; The Promise, John Fulbright; The one that lives too far, Johnny Cash; She used to love me a lot, The war on drugs; An ocean in between the waves.

Olof Lundh och jag rev stället

av henryd

Gothia-framgången blev uppmärksammad och i en intervju på 24kalmar sa jag så här om saken.

Vi kom hem sent på lördagen och dagen efter var det en mental baksmälla. Som jag botade på bästa tänkbara sätt. Upp till Köpingsvik och Martins strandrestaurang Sinus. Olof Lundh och jag hade bestämt att vi skulle bjuda på show med DJ-duon DJ Kollektivet. Vi gjorde ju en bejublad spelning på Kallskänken i vintras och nu ville vi testa hur bra vi var utomhus, på en strand.

Det visade sig att vi var brutalt bra.

Vårt samarbete hade finslipats. Vi la upp smashbollar till varandra, vi växeldrog med grovjobbet och övergångarna var delikata.

IMG-20150720-WA0000Snapchat--8687560063708002545

Det enda man kunde anmärka på var…att det var minimalt med publik.

Vädret var bedrövligt, stranden var helt tom på folk och de som borde vara på Sinus häckade i sina husvagnar på campingen bredvid.

Men Lundh och jag visade grym professionalitet och fyrade av ett fyrverkeri till spelning. Och de som trots allt var på plats kunde inte sitta still, efter en stund dansade alla i en unison och yster dans och något senare syntes till och med ställets ägare dansa på borden.

En seger är alltid en seger. Även om den sker inför få åskådare.

Sida 15 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB