Det är när man läser texter från förr som man inser att tiden går

av henryd

Jag sitter just nu och går igenom gamla texter. Sållar. Försöker strukturera i mängden text. Jag har trots allt skrivit kontinuerligt i tidningar i snart 13 år och bloggat sedan 2007.

Det blir givetvis en förbannat massa skittexter. Men ibland blir det bra. Om inte annat så kan det vara fint att läsa texter från förr eftersom man minns.

Tobinho och hans familj var ett stående inslag i min tillvaro från 2008 och framåt. Ett ovärderligt stöd och ett underbart stöd och Tuva och jag njöt av deras sällskap. Vi syns inte lika frekvent längre. Det blir ju gärna så när man får olika vanor. Tobinho slutade spela fotboll sommaren 2012, jag slutade efter 2013 och plötsligt har vi olika tider och livsmönster.

Men nu läser jag en text från 2010. Och jag ler. Blir varm i hjärtat. Och läser fler.

(2010)

Tobbe slog sig för bröstet och skrävlade om hur han och min farsa hade fått loss båtmotorn, men det fanns de som trodde att den blivit stulen och ringde till Sabine för att varna dem. ”Motorn är borta, motorn är borta!”  

Det var mer troligt, tyckte man, att någon hade snott den än att Tobbe själv hade gjort sig besväret att ta loss och rädda den undan kyla och snö.

Men Tobbe var boostad av självförtroende och satte igång med nästa projekt, att flytta sovrummen till källaren och göra TV-rum av sovrummet (fast Sabine berättade anledningen till Tobinhos iver, hon hade nämligen förbjudit honom att koppla in sitt nya PS3-spel innan allt var klart) och jag anade inte att han tänkte att jag skulle spela en stor roll i flytten, jag blev bara glad att jag för ovanlighetens skull fick en inbjudan om att dricka kaffe och tog på mig termobrallor och cyklade bort på ishala vägar, men hann inte komma innanför dörren innan jag stod med ett stort skåp i famnen och fick jobba så att svetten rann nedför ryggen.

Tobbes farsa, Lennart, tittade förbi, men var inte riktigt lika aktiv som min farsa. Lennart stod mest och kommenterade hur vi borde göra för att baxa ner de monstruöst stora skåpen för trappan och där emellan snackade han om sitt favoritlag Landskrona Bois.

När alla möbler var flyttade fick jag en slät kopp kaffe.

Morgonen efter knackade det på dörren. Tobbe slängde in sina två döttrar. ”De har inte ätit frukost” sa han och stack till gymmet.

Tack och lov var tjejerna duktiga och accepterade att jag behövde sova en stund till och satte igång med lekar.

När jag väl klev upp och gjorde frukost blev jag punktmarkerad av minstingen Filippa. Hon fyller fyra i januari och nu hade hon sååå mycket att berätta för mig. 

Högt och lågt i märkliga associationsbanor och jag förstod vad Tobinho menade när han sa att Filippa var som en fläkt eller ett surrande ljud; det är när hon tystnar som man reagerar. Men jag försökte lyssna och log för mig själv när hon pratade och hon berättade att pappa Tobbe hade sagt att han kunde ta vargar i svansen och slunga i väg dem, jodå, så var det och att hennes bästa kompis på dagis, Charlie, hade sagt att när han blev stor och hade barn skulle han våga möta den där jättestora dinosaurien som de hade sett på bild i en bok, det var sant, det hade Charlie, snart fyra år gammal, sagt och jag nickade och sedan pratade Filippa om vår semester på Kreta: ”Sedan badade vi på stranden och i poolen. På Kreta. Och vi åt mat på Kreta. Och åt frukost. Innan vi badade. Det var härligt på Kreta. Och nästa sommar ska vi åka till Kreta igen.”

Tobbe ringde, han hade tränat, men hade givetvis glömt en massa papper som behövdes på ett möte och det skulle ta en stund till, ”max 45 minuter!” sa han. Två timmar dök han upp.

Under tiden lagade jag pastalunch och Tuva och Felicia lurade Filippa att spaghetti är maskar som man lagt havre i, men jag fick förklara att det inte var sant och sedan undrade Filippa var glass kom ifrån. När de sedan plockade i ordning och Filippa bar tillbaka en stol berättade hon exalterat att hennes pappa minsann kan bära en stol med en arm rakt upp i luften!

(januari, 2011)

Felicia – Tobbes äldsta – och Tuva leker restaurang. Felicia gör en fin skylt som de hänger upp på dörren in till Tuvas rum. Restaurangen heter Byttan och jag förstår vart Tobbe och Sabine brukar gå och käka. Sedan får jag boka bord. Och Felicia ger mig menyn. Hamburgare kostar 100 kr, Pommes 6 kr, Dipp 1 kr, Kött och potatis 500 kr (!) och vill jag dricka något till är Coca-cola och vin gratis, med Fanta kostar 2 kr, Kaffe 20 kr, Te 15 kr och Öl 25 kronor. Sedan kan man välja ytterligare en dryck . ”shanpanj”. Och ett glas Champagne är gratis.

Jag väljer hamburgare, ett glas vin och till efterrätt Fruktsallad med glass. När jag ska betala och inser att jag måste gå ut i köket för att hämta min plånbok säger Felicia:

”Eftersom du spelar i Kalmar FF är det gratis.”

Det är nog en fras hon hört sin pappa försöka tillämpa lite väl många gånger…

(januari, läger i Spanien, 2009)

Det fina med träningsläger är att det finns små hålrum i vardagen, hålrum som vi inte, som hemma, fyller med husliga sysslor och därför tar vi chansen att vila, läsa eller bara i största allmänhet softa.

Som efter frukosten – då har vi en lucka på en och en halv timme, tid som bara ligger och väntar, helt anspråkslöst. 

Det fina vädret gjorde att vi samlades på taket till huset vi bor i och vi drog med oss kuddar och madrasser och njöt av att bara vara i solen och värmen och Wastå meddelade att han nu hade läst ut lägrets första bok och att han nog skulle få slut på böcker innan vi åkte hem och undrade därför om han kanske fick långa någon av mig och det fick han, sa jag. 

Jag har själv läst ut Haruki Marakamis Norwegian Wood, den var bra, nu är det Salingers Räddaren i nöden och än så länge är den sisådär. Jag parallelläser The Dirt och den är onekligen sedelärande. I hur egoistisk människan kan vara, hur otroligt destruktiva droger kan vara, men också att det går att bättra sig och  medan jag läste i boken och Tobbe läste Offside och skrattade högt åt att Glenn Hysén inte klarade av pensla bröden med ägg, han begrep inte att han var tvungen att ta bort skalet, medan Tobbe läste det här och jag läste The Dirt började tårarna trilla på mig, det stockade sig i halsen och jag fick sluta läsa. Det gick inte. Det gick fan inte att läsa om hur sångaren Vince Neil förlorade sin fyraåriga dotter Skylar i cancer. Hur snabbt allt vände. Ena veckan en sprudlande liten tjej som tillbringade helgen hos sin pappa och njöt av att leka på stranden, nästa vecka full av cancer och med en rädsla i blicken, en blick som sökte sig till mamma och pappa, vad är det som händer, men de hade inga bra svar och den känslan, att inte kunna svara sitt barn, sin dotter, att inte kunna trösta henne, göra så att hon blir glad igen, den känslan är monumental och Vince Neil dövar den med sprit, sprit och ännu mer sprit och mina tårar rinner, jag tvingar mig att läsa vidare:

”När hennes puls började sjunka öppnade hon ögonen med en glimt av rädsla och sökte i sin mammas blick ett svar eller en förklaring. ´Var inte rädd, hjärtat´, tröstade Sharise henne och tryckte hennes hand. ´Sov nu. Det är ingen fara.´ Och Skylar somnade. Under tiden satt jag i bilen på Pacific Coast Highway och plötsligt hoppade hjärtat till i bröstkorgen på mig. Men jag hade så bråttom att ta mig till Skylar att jag ignorerade det och inte tänkte på det. Men efteråt insåg jag att när den kvinna jag älskade mest i hela världen försvann så visste mitt hjärta det och ville, för ett ögonblick, gå dit hon gick och följa med henne.”

Att läsa något sådant skulle nog alltid få mina ögon att tåras, men att göra det här, i La Manga, på träningsläger, utan sina barn, förstärker allt det där, det upphöjs hundrafalt, saknaden och längtan efter dem, efter Tuva, blir väldig, enorm och Tobbe börjar nästan gråta när han pratar med Filippa i telefon och tvååringen stolt berättar att hon bajsat på dagis. Och när han kikar på småtjejernas film Björnbröder på datorn grumlas ögonen igen.

Vi saknar dem. Småtjejerna.

Våren 2009

Efter träningen tog Tobinho och jag småtjejerna till lekplatsen. Tjejerna ville lira fotboll och Felicia delade upp lagen, hon och Tobbe mot Filippa, Tuva och undertecknad, men jag var snart ensam på mitt lag, Filippa ville hellre klättra upp på en sten och titta på och Tuva gjorde henne snart sällskap. Men jag löste uppgiften väl, backade hem, gjorde det trångt på min planhalva och Felicia blev förvirrad, hon började överarbeta varje situation, fick tunnelseende och lyssnade inte till hennes fars förmaningar om att sysselsätta lagkamraterna, hon skulle göra allt själv och jag kunde flera gånger tackla omkull henne (hon är trots allt sex år och måste tåla ett och annat) och sedan utnyttja att Tobbe stod långt ut och helt enkelt lobba över honom. Jag gick fram till 4-1, även om Felicia försökte fuska till sig ett mål och hävdade bestämt att det bara stod 4-2 och Tobbe sa ”sista målet vinner”, men jag var omutlig och dunkade in segermålet från distans.

Sedan drack vi kaffe. Fast jag hade glömt muggar. Nöden har emellertid ingen lag och vi hällde ut vattnet i barnens flaska och använde den som mugg. 

 

Icke uttjatade jullåtar!

av henryd

Visst vill man i mångt och mycket nita merparten av de jullåtar man numera hör till leda? Eller åtminstone de som lirar dem i radio och dylikt.

Som ett skönt substitut bjuder jag på den här. När Moneybrother och Jerry Williams skapade skön julstämning.

Och här en liveversion, där fantastiske Viktor Brobacke ersätter Williams.

Och när vi ändå är i farten…Darlene Love är också värd att lyssna på.

 

 

 

Nya dagar i Växjö med blivande (!) stortränare

av henryd

Oboy, oboy, det var dags för en tripp till Växjö igen och Basutbildningen på Elittränarkursen och David Elm, Jocke Lantz, Stefan Larsson och undertecknad tog en bil från GFA och körde de tio milen till staden som Gud glömde, till staden som inte vet hur en novembersol ser ut (och, skulle det visa sig, inte decembersol heller, det var konstant regn och låga moln) och det var tredje gången vi strålade samman med de övriga i gänget och det var trevligt att ses igen.

Snapchat--9184960583615516454

Asper och jag hade hamnat vid samma bord. Igen.

”Ni klarar er inte utan varandra”, retades de andra och tja, vi kunde ju inte neka att vi gillade att smågnabbas och hetsa varandra och Mattias Aspers lagkamrat från Mjällby, Daniel Nicklasson, undrade varför jag inte nämnt hans namn i de tidigare blogginläggen från kursdagarna, ”det står ju bara om Asper”, sa Nicklasson tjurigt och jag lovade att han skulle få några rader nästa gång, ”jag ska göra dig berömd!”.

Sedan blev det hårdkörning. Från 10.00 till 21.00 och förutom en hel del fikastunder och fina måltider var det kunskapsgnuggning.  Snapchat--483127160170741552(Asper, Stefan och Magnus Wikström redovisar)

När vi dagen efter fick köra praktik i Tipshallen var det ett skönt avbrott. Samtidigt väntade ett teoretiskt prov på näst sista dagen och oron började växa hos flertalet av deltagarna. Man började snacka ner sig själv. Ingen hade hunnit plugga. Ingen kunde det som krävdes. Vi började likna ett gäng stirriga tonåringar med höga krav på sig hemifrån. Osäkerheten dröp från oss. Snapchat-5667596375587521996 (1)

Samtidigt skulle vi alltså lösa praktiska uppgifter och vi fick två och två planera korta träningssekvenser och sedan hålla i passet. Spelare från Östers akademi agerade träningsgrupp och slet på riktigt bra under flera timmar.
Vi var emellertid några som saknade att själva få lira. Det blev ju inte riktigt samma hets när jag inte fick håna Asper efter ännu en vinst.

Det teoretiska provet? Det löste sig på ett ypperligt sätt. Alla klarade det och jag var bara ett retfullt slarvfel – jag skrev utgångsyta i stället för utgångspositioner och tappade ett halvt poäng – från full pott.

När provet var skrivet gick luften ur oss en smula. Vi fick några timmar ledigt och vi insåg hur trötta vi var. Stefan Larsson, Daniel Tjernström, Johan Ländin, Richard Spong, Johan Arneng och jag själv stack till hotellets minimala gym och vi försökte få ihop ett hyfsat träningspass, men min kropp var seg och svarade inte så som jag ville. En stund i bastun, en tupplur och sedan var det dags för kvällens uppgifter – matchanalys av Roma-Manchester City. Snapchat-7376653911082104653(Spong, Tjernström och Arneng kör plankan)

När matchen var slut fastnade vi en stund i soffan i foajén. Daniel Nicklasson började visa roliga Youtube-klipp. Som det här, när Ali G intervjuar Posh och Beckham. Och det här, med en brittisk komiker. Och det här, med några isländska killar som lurar sin polare.

Men vi hittade inte det när han testade sina artistiska kunskaper i Idol. För det visade sig ju vara som så att Nicklasson knappast behövde bli omnämnd i den här bloggen. Han hade ju redan gjort sig ett namn. I Idol 2005. Åtminstone fick han stora rubriker i Kvällsposten och Kristianstadbladet. Vi letade som galningar efter TV-klippet där Nicklasson sjöng Tracy Chapmans Talkin´ bout a revolution. Men vi gick bet.


Dagen efter, utbildningens sista dag, drillades vi i praktik i Tipshallen och övningsgruppen bestod av pigga småkillar. Vissa av oss var emellertid inte riktigt lika pigga. Några hade suttit uppe tämligen sent och klunsat om allt mellan himmel och jord. 
När Madelene Göras och jag drillade småkillarna i drivning och behövde en målvakt i ett av målen var det en sliten sak från Listerlandet som lufsade in i buren. När en boll kom rullande till honom med knappt styrfart var koordinationen inte den bästa, han missade bollen, drog foten i backen i stället och höll på att slå omkull. Övriga i gänget skrattade gott.

Sedan åkte vi hem. Lantz och jag var överens om att det hade gått fint att kampera ihop. Jag delade nämligen rum med just Jocke Lantz. Han är som en kamrer. Väldigt korrekt. Och när Fotbollsfrun ringde pratade han med sin sambo som om han var född på 1940-talet: ”Jaså? Det säger du? Där ser man. Vi säger väl så. Hej, hej.”

Sedan snarkade han högt och ihärdigt.


IMG_7299
(Hela gruppen samlad)

 

En försiktigt smygstart av säsongen

av henryd

November och december och vi i Kalmar FF gör en smygande nystart, 2014 blev inte riktigt som vi hade tänkt det och förklaringarna är många, förklaringarna är komplicerade, men de är samtidigt enkla och jag skulle kunna skriva i oändlighet om saken, men det ska jag inte göra.

Men jag ska skriva kort om saken.

Någorlunda kort.

Hasse Eklund fungerade inte så som vi hade hoppats. Berodde det på Hasse själv? Berodde det på miljön han kom till? Både och, skulle jag vilja säga.

Hasse Eklund är bevisligen en duktig tränare, han lyckades fint i Falkenbergs FF, men Kalmar FF är inte Falkenbergs FF. Vi hade redan passerat etableringsfasen, vi hade redan stabiliserat oss i det övre skiktet av Allsvenskan, vi kom fyra 2013 och nu ville vi ta ytterligare ett steg.

Men i stället blev 2014 en säsong som präglades av nykomlingsresonemang. Vi skulle samla poäng för att vara säkra, vi skulle riskminimera spelet och vi hade ohyggligt svårt mot lag på den övre halvan av tabellen. Typiskt nykomlingar.

Hasse Eklund förmådde aldrig att få spelarna att tro att han kunde få oss att ta det där ytterligare steget.

Fanns det då i det läget någon återvändo för Eklund?

Tveksamt.

Samtidigt var det inte bara spelarnas missnöje som ledde fram till att Eklund fick sparken.

Spelare har varit missnöjda tidigare och kommer bli missnöjda igen.

Efter säsongen 2012 var det väldigt många som ville ha bort Nanne Bergstrand. Spelartruppen gnydde. Jag fick samla alla spelare till ett krismöte efter säsongen där allt missnöje ventilerades. Tillsammans med Paulus Arajuri sammanställde jag en ”kravlista” från spelarna som vi delgav Nanne. Han läste, begrundade, tog åt sig, lovade bot och bättring och den nästkommande säsongen blev riktigt bra.

Samtidigt, när det här skedde hade Nanne tio säsonger av obrutna framgångar bakom sig. Det fanns en del förtroendekapital att ta av. Det hade inte Hasse Eklund.

Och när Hasse Eklund uttryckte en vilja till förändring tolkades bara det som ett svaghetstecken, som om han inte trodde på sina egna idéer och var svag.

Men vi får inte glömma att det alltså inte enbart handlade om spelarmissnöje i Eklunds fall. Det handlade i större utsträckning om att de sportsligt ansvariga i föreningen gjorde en analys av situationen och kom fram till att läget var prekärt och att det inte kunde förändras under nuvarande former. Alltså var en förändring tvungen att komma, A change is gonna come, som Sam Cooke sjöng.

Peter Swärd är ny tränare och jag är ny Tipselittränare och i början av veckan hade vi stabsmöte där Swärd förklarade grunddragen i sin spelfilosofi och det lät bra, det lät vettigt och jag tror att han har förmågan att få spelarna att tro på det han förespråkar. För det är alltid det som det till syvende och sist handlar om, är tränaren trovärdig eller ej.

Även när vi tyckte att Nanne Bergstrand var en tjurig jävel som sågade oss spelare i media kunde vi aldrig fullt ut överge honom. Vi tvivlade aldrig på hans kompetens som tränare, han var alltid trovärdig inför oss.

Vi ska inte heller glömma att det på många sätt var en ny grupp Eklund kom till. Jag var den siste från en väldigt uthållig generation, men jag slutade inför 2014. Kalmar FF klargjorde att man redan hade för många centrala mittfältare och jag fick känslan att Hasse inte ansåg sig behöva en ”sittande” mittfältare i sin arsenal, vi skulle ju lira med två centrala mittfältare som jobbade från straffområde till straffområde och så har jag aldrig lirat. Samtidigt underskattade man kanske min förmåga att hålla samman gruppen och vara en taktisk kraft ute på planen.

Jag vet inte hur man skulle ha kompenserat frånvaron av namn som Wastå, Tobinho (om vi går tillbaka någon säsong), Mendes, Etrit Berisha, Paulus Arajuri och inte minst Zlatan Azinovic (som spelade en otroligt viktig roll i omklädningsrummet 2013). Men jag vet bara att vi aldrig lyckades täppa till hålen.

Ibland kan det vara en fördel att komma till en färsk grupp. För man kan som tränare prägla gruppen på ett tydligare sätt än om det redan finns en struktur. Men när det började gå motigt, när förlusterna avlöste varandra fanns inte erfarenhet att använda sig av. Då växte frustrationen.

Men varje människa måste ta sina egna steg och detsamma gäller fotbollslag. Varje ny generation måste gå sina egna steg och nu har många i truppen fått känna på de tunga, jobbiga stegen och har förhoppningsvis lärt sig något av det. Lärt sig något som går att använda nästa gång det är motigt.

Podd

av henryd

Går att lyssna på här.

Veckans podd: Henrik gör karriär. Studiebesök på Swedbank Stadion och Malmö FF’s akademi. Henrik om den nya rollen i u19. Går socialism och elitverksamhet verkligen ihop? Peter Swärdh gör ofrivilligt reklam för Kallskänken i p4. – See more at: http://www.mycketgutt.se/ovrigt/rydstrom-nilsson-38-im-a-crab#sthash.gGDtr0Y0.dpuf

Ett besök hos Malmö FF

av henryd

På nytt tidig avfärd och den här gången var det tåg till Malmö, 05.57 från Kalmar Centralstation och Ola P (demontränare i IFK Berga) och David Bergkvist (U 17- tränare ihop med Stefan Larsson) mötte upp på perrongen. Vi jobbar alla tre på Kalmars fotbollsakademi och vi skulle besöka Malmö FF:s akademi i utbildningssyfte. Eller kanske snarare inspirationssyfte.

Vi kom fram som vi skulle, tog en taxi till hotellet (det gamla Ibishotellet, som nu bytt namn och fräschats upp) och tog oss sedan till Stadionområdet. Vi mötte upp med Roland Larsson, ansvarig för bland annat MFF:s U 17 och träningen på akademin och kikade sedan på ett träningspass för niorna. Kullen kryllar av landslagsmän och spelarna höll hög klass.

Sedan lunch på Olearys vid Swedbank Stadion och Daniel Andersson kom fram och hälsade, ”Grattis till det nya jobbet, U 19 är bra, såg att du sedan tänkte bli manager” sa han och log och syftade till artikeln på Fotbollskanalen och jag svarade att jag skulle ringa och fråga om råd då.
Han är ju numera sportchef för ett Champions League-lag…

Innan vi lämnade Olearys hann jag prata en stund med Olof Persson och Mattias Concha, vi snackade lite om det här med att växla om från att spela fotboll till att vara tränare eller ledare och sedan snackade vi om onsdagens match mot Juventus. Det fanns en känsla i MFF-lägret om att det inte var helt omöjligt att rubba Juventus.

Det är dit MFF kommit. Att man vågar ta sig an stora, mäktiga motståndare och ändå tro på det man själv har. Det genomsyrar hela föreningen just nu. Roland Larsson pratade om hur MFF tog sig an Atletico Madrid. Hur man liksom stod och väntade på Madrid, ”Kom an, kom an!” och aldrig visade rädsla.

Snapchat-6281463013279027494

Zlatan och jag.
Vi hann med att stråla samman med Zlatan Azinovic, vår gamle KFF-målvakt, numera andremålvakt i MFF. Vi hittade inget bra fik så Zlatan ledsagade oss in i MFF:s omklädningsrum och vidare in i pressrummet, Daniel Andersson kom förbi och började prata småländska och sedan kunde vi inte motstå att ta en bild eller två från podiet där presskonferenserna i Champions League hålls. Med CL-loggan överallt.
Zlatan gav oss en fin inblick i MFF och vi fick veta att Atletico Madrid-spelarna hade varit tämligen sviniga i sitt agerande, slagits för varje millimeter på planen, med tillåtna och kanske framför allt otillåtna medel.

IMG_20141125_183719IMG_20141125_183048
Dagen efter fortsatte i MFF-tecken. Inspekterande av en akademiträning, lunch och sedan en promenad till Malmö IP. MFF:s U 18-killar skulle möta Juventus dito och Ekwall slog följe med oss på läktaren och MFF hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 och trots att MFF hade avsevärt yngre lag än Juventus var det ingen gigantisk skillnad mellan lagen. MFF stod upp bra.

Ekwall hoppade upp på sin cykel och cyklade till hotellet, ”Långe Lundh hade varit stolt över dig”, sa jag och syftade på Lundhs fäbless för att cykla och Ekwall kontrade: ”då kommer du till vår studio utanför Swedbank 20.00!”.

Vi skyndade tillbaka till hotellet, bytte om (jag drog på mig mina nyinköpta damleggings, det var det enda som fick plats under mina tajta jeans) och hann sedan göra en intervju för David Winberg på 24kalmar.se och när jag rusade mot TV 4:s studio sprang jag in i Jörgen Lennartsson och Affe Westerberg, de satt och hade en liten konferens innan MFF:s match, ”kul att se er, men jag har bråttom” försökte jag, Men det bet inte på Lennartsson, som orerade vilt om hur bra Peter Swärd var, det enda Swärd hade emot sig var sina tjocka glasögon, och till slut fick jag i det närmaste klippa av Lennartssons monolog för att hinna till TV 4.

20141126_210308Snapchat--3983902985047721924
Matchen i sig behöver jag kanske inte säga så mycket om. Juventus vann rättvist. MFF stod upp på ett bra sätt i första halvlek och det fanns en frustration hos Juventusspelarna. Men MFF tappade (eller om det var så att Juventus fångade den?) matchen från minut 45 och en kvart framåt. Flera MFF-spelare såg aningen sega ut. Emil Forsberg hade lägen som exempelvis Tevez antagligen hade gjort mål på. Rosenberg hade inte den där knivskarpa skärpan. Ricardinho slarvade. Däremot imponerades jag av Filip Helander. Och Magnus Eriksson och Adu var starka.
Domarteamet var värdelöst. Punkt.

Att folket i Malmö är fotbollsintresserade märktes med eftertryck. Jag är långt ifrån en superstar, men trots att jag var en mittfälttsgnuggare i ett landsortslag kände många i Malmö FF igen mig och ville hälsa eller prata, ”är ni här för att lära er hur det går till?” sa man och skrattade och jag nickade, ”vi ska kopiera och sedan addera lite egna saker”, men menade givetvis inte det ordagrant.
Vi kan inte kopiera någon annans recept. Vi måste hitta vårt eget. Men för att göra det måste vi ta intryck av andra.

Innan vi tog tåget hem till Kalmar köpte jag två böcker på Centralstationen i Malmö. Killen i kassan sa att jag hade valt bra böcker, jag svarade att det var trevligt att höra, han log och sa sedan ”lycka till med det nya tränarjobbet!”.
Malmö har koll.

Vilka böcker jag köpte? Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek och Patrick Modianos Lilla smycket.

Och mitt nya jobb, ja. Jag är väldigt stolt och glad över att få ta över vårt Tipselitgäng. Det är en liten dröm.

IMG_20141124_204551

Vi blev rejält uppläxade av en självgod holländare – ”svensk fotboll är skit”.

av henryd

Jag och Steglander tog bilen till Malmö och låt mig säga så här – jag var inte överdrivet entusiastisk. Vi hade anmält oss till en endagarskurs i Basic Football Periodisation hos World Football Agademy ett bra tag tidigare och datumet hade fallit i glömska. Och jag har haft förbannat mycket att göra de senaste veckorna och såg fram emot en ledig lördag. När larmet på mobilen ringde 04.30 visste jag inte var jag var, jag försökte slå sönder mobilen, men kom på något märkligt sätt upp och 05.15 satt jag i Steglanders bil.

Lite mer än tre timmar senare var vi framme i Malmö och när jag la i pengar i P-automaten knackade någon på min axel, ”hallå, Rydström”, sa en skäggig man som jag inte kände igen. ”Hans Mattisson, vi möttes ju några gånger på planen”, sa mannen som presentation och då kände jag igen honom.
Nu är Mattisson tränare i FC Rosengård och han skulle också på utbildningen.

09.00 kickade det igång. Föreläsare var holländaren Raymond Verheijen. Det skulle handla om periodisering, men kom att handla om så mycket mer än så.
Från första sekund hade Raymond Verheijen oss kring sitt lillfinger. Det var fascinerande. Han fick oss att tänka det som han ville att vi skulle tänka, svara det som han ville att vi skulle svara och han kunde långt i förväg berätta hur vi skulle reagera på påståenden. Han var odrägligt självgod, han upprepade konstant att svensk fotboll är skit, att vi som coacher är skit, men han erbjöd oss en väg ur skiten.

När föreläsningen var slut var vi nog alla villiga att göra som han sa. Raymond Verheijen berättade aldrig något om sina meriter, men när jag kom hem gick jag in på www.worldfootballacademy.com och läste på.

In 1998 Dutch National Team manager Frank Rijkaard appointed Verheijen as one of his assistants in preparation for the EURO2000 in which Holland reached the semi final. In 2002 Guus Hiddink appointed Verheijen as his assistant to prepare South Korea for the FIFA World Cup 2002.
Verheijen has been involved in every World Cup or EURO ever since:
•    EURO2004 with Holland & Dick Advocaat (semi final)
•    World Cup 2006 with South Korea and Dick Advocaat
•    EURO2008 with Russia & Guus Hiddink (semi final)
•    World Cup 2010 with Korea (last 16)
•    EURO2012 with Russia & Dick Advocaat
•    World Cup 2014 with Argentina (final)

Verheijen has also been involved with:
•    World Cup Under 20 in Argentina (2001) with Holland and Louis van Gaal (quarter final)
•    Women’s EURO2009 in Finland with Holland and Vera Pauw (semi final)

Hyfsat.
I bilen hem summerade vi våra intryck och vi ångrade inte att vi klev upp i ottan för att lägga en ledig dag på periodisering. Och när jag började spela 1980-tals låtar för Steglander jollrade han som ett spädbarn.
Jag matade honom villigt med den ena dängan efter den andra. Jag sa inte ens något när han ville höra Idol-Josefines version av Holding out for a hero.
Innan vi var hemma propsade Steglander på att vi bara var tvungna att höra en låt från en 1980-talsfilm, Streets of fire.

När den ljöd genom bilens högtalare ville Stegen aldrig komma fram.

Nya dagar i Växjö ihop med Asper, Tjernström och de andra

av henryd

Tre nya dagar i Växjö och det finns ju roligare städer att vara tre dagar i. Men, maten på hotellet är ypperlig och sällskapet är detsamma och första dagen handlade om en hel del praktiska övningar och vi behöll grupperna från förra veckan. Vilket innebar att jag och Asper hamnade i samma grupp igen, ”vi måste ju ha kvar dynamiken mellan er”, sa P-G Eliasson, en av ledarna på kursen.

Fast vi var lugnare den här gången. I stället för att jaga varandra under spelövningarna på de praktiska passen försökte vi hamna på samma lag och det gav utdelning. Vi var en svårpasserad tvåa när vi lirade två mot två och när vi gick över på fem mot fem fortsatte vi skörda framgångar. Mathias Florén var på förlorarlaget, men vägrade erkänna sig besegrad, ”jag har inte förlorat på träning sedan 1989” sa han och lite senare på kvällen satt Lantz, Asper, Florén och jag och snackade länge.

Det blev en hel del nostalgi. Om gamla spelare, om gamla matcher, om tidigare möten och vi kom in på Aspers långbyxor, hur kom det sig att han stod i det. När han kom tillbaka till Mjällby efter några tuffa säsonger bakom sig, först i Viking i Norge, sedan i BP, sa Håkan Håkansson, legendarisk tränare inom Blekingefotbollen, till Asper att börja stå i långbyxor igen. Asper hade gjort det tidigare i karriären, med framgång, och kanske fanns det något turligt i det.

Numera är det tajta byxor, men ett tag var det fladdriga bomullsbyxor, som fastnade under skosulan när han drog i väg insparkar.
Vi började prata om misstag och jag var vänlig att visa ett klipp på Youtube när Asper gjorde lirade i Malmö FF och gjorde en tavla mot Häcken. ”Ja, det var ju inte så lysande”, kommenterade Asper.

Dagen efter blev det teori, vi pratade om ungdomsidrott. Att det är viktigt att vi som ledare vågar frångå kravet på att vinna och i stället uppmuntra bra spel, trots att motståndarna dunkar bollen långt och kanske gör mål på oss på det sättet. ”Dunka bollen långt, det låter lite som DIF”, högg jag på Arneng.
Madelene hade själv tränat ett flicklag och gav oss bra tips på hur man kan vara konsekvent och tydlig gentemot otåliga föräldrar. När de börjar undra och tvivla efter ytterligare ett baklängesmål gäller det att inte vika från den inslagna vägen. Syftet måste ju som sagt vara att utveckla dem som spelare, inte att vinna enstaka matcher.

Efter middagen på kvällen dröjde vi oss kvar i restaurangen med en kopp kaffe. Vanligtvis snittar jag tio, tolv koppar om dagen, men de här dagarna dubblade jag nog den dosen och Magnus Wikström, Asper, Florén, Daniel Tjernström, Jocke Lantz och undertecknad pratade högt och lågt och Asper var som vanligt drivande, vi kom in på hans sejour i Real Sociedad, spanjorerna var en smula konfunderade över Aspers fäbless för de där fladdriga mjukisbyxorna, Asper stod i dem även i Spanien.

Som målvakt handlade det emellertid inte om de stora pengarna, vi kom fram till att man borde ha varit anfallare i stället, Asper drömde om att ha nga kilometer/h mer i maxfart, det var det som skiljde honom från en strålande forwardskarriär, sa han. ”Det var bara det som skiljde?” undrade Florén syrligt.

Jag tittade mig omkring och konstaterade att samtliga av oss var defensivt lagda. Asper i buren, Wikström, Lantz och Florén i backlinjen och Tjerna och jag som mittfältsgnuggare. Föga glamoröst.
– Fast vi som sitter här har ju verkligen maximerat vårt kunnande, sa Asper.
Vi skrattade, men när påståendet hade sjunkit in insåg vi att det på ett sätt också var något positivt. För hur många kan säga något liknande om sina karriärer? Och är det inte det talang handlar om? Att göra mycket av det man har.

När det sedan blev landskamp (Frankrike-Sverige) satt merparten av oss i lobbyn och samtliga av oss hyllade Isaksson och när matchen var över och Isaksson intervjuades i TV 4 undrade jag om det var karaktären i Partaj vi såg. Tjernström tyckte nästan synd om Isaksson, ”det är ju mobbing det som Partaj gör”, men ingen av oss kunde hålla oss för skratt när Isaksson väl började prata i intervjun. Var det Partaj vi såg? Eller landslaget i fotboll? ”Du är svår att förstå när du bräker, men Isaksson är värre, han borde textas” sa jag till Asper.
– Äh, jag är väl inte svår att förstå. Du förstår väl vad jag säger?, sa Asper och nickade mot Magnus Wikström.
”Nej, det gör jag sällan. Oftast nickar jag bara och ler och har ingen aning om vad du sagt.

Ett gäng trevliga byggarbetare från Stockholm som byggde ett äldreboende i Växjö slog sig ner vid oss och började prata. Två höll på DIF, en på AIK och en på Bajen och mellan de eviga diskussionerna om vilket lag som är bäst av favoritlagen frågade de oss en massa saker. Om klubbkänsla och andra ämnen och Asper fick snabbt sagt att han aldrig hade förlorat mot DIF med AIK. Sex segrar och en oavgjord.

Dagen efter blev det teori, det surrade till Jeppe Westerbergs mobil, han fick nyheten att hans tränare Jens Gustafsson hade fått sparken, Jeppe var ordentligt förvånad och vi tisslade och tasslade en stund, men tvingades sedan fokusera på P-G:s föreläsning och vi fick möjligheten att diskutera ledarskap och när min grupp skulle redovisa en av de tilldelade uppgifterna valde vi att spela upp en pjäs. Jag var ordförande i ungdomssektionen som höll ett föräldrarmöte, Madelene tränare för F9-laget som föräldrarmötet handlade om och Jesper och Asper spelade frågvisa föräldrar. Någon borde ha filmat sketchen, för den höll hög, hög klass och jag fabulerade vilt och Asper gjorde en stark insats som näsvis förälder.

På något sätt var han ytterst trovärdig.

 

Söndagsunderhållning

av henryd

Ruggigt väder, tråkigt väder och vad passar då bättre än att kura ner sig i valfri möbel eller person och lyssna på det här.

En hel konsert med Damien Rice, inspelad i Milano i slutet av oktober 2014. De nya låtarna står sig väl.

Lyssna här.

Sida 24 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB