Uefa Advanced, som utbildningen heter, och vi var alltså på Bosön, detta idrottscenter och det är härligt att för några dagar verkligen gå in i träningslägerbubblan, men med skillnaden att vi nu inte tränar fotboll utan tränas i att vara tränare och det är en massa praktiska lektioner och det är givetvis nyttigt, men jag märker att jag har en smula svårt att spela spelet fullt ut. Du får välja en övning, det ska ta maximalt 15 minuter att genomföra den, du har en övningsgrupp med unga spelare vars kvalitet och namn du inte har en aning om och sedan ska du följa fotbollförbundets anvisningar i hur man lägger upp, presenterar och genomför en övning och det är givetvis nyttigt att ha riktlinjer att förhålla sig till, men som tränare vill man ha sin egen stil, ett sätt som passar en själv och det tycker jag att jag numera har, i min hemmiljö, men här håller jag en lägre profil, jag känner inte att jag måste ösa på med allt jag har, jag försöker istället iaktta de andra och se om det finns något jag kan plocka med mig hem.

Vid en av middagarna pratade vi om bloggar och dylikt och Mjällbys akademichef, underbarnet Jacob Lennartsson, visade sig vara en smula starstrucked när han satt bredvid mig, han hade följt min blogg länge, allt sedan jag startade blogga för drygt tio år sedan och han mumlade något om hur bra jag var. Tror jag. Jag är emellertid inte helt säker. Det här var fjärde dagen på utbildningen och våra hjärnor var möra och jag kanske bara inbillade mig att Lennartsson mumlade just det.

Och det var ju inte bara tiden i lektionssalen och övningshallen som sög musten ur oss, kvällarnas prestigefyllda matcher mellan deltagarna från de norra delarna av Sverige och deltagarna från de södra delarna av Sverige tog också på krafterna och det blev hätskt och aggressivt, men i vanlig ordning segrade vi från söder.

Jag drog mig först för att spela. Jag vet hur jag fungerar. Om jag släpper loss mitt spelarjag kan det bli otrevligt. Riktigt otrevligt. För de andra. Jag blir snabbt väldigt osympatisk. Samtidigt blir jag ju också en tämligen blek figur om jag bara struttar omkring och försöker mysa på planen och till slut pallrade jag mig ner till hallen och hoppade in i spelet och jag hittade en helt okej nivå och det underlättades av att IFK Lidingös maestro Ernesto Sivodedov plockade med sin lillbrorsa, Christian Sivodedov, tillhörande i Schalke 04, i gäng Norr. Då kändes det lättare att gå in med full kraft (nåja) och vi i syd fick igång helt okej kombinationsspel och när vi slog in segermålet hade vi svårt att inte håna norrgänget, men vi försonades och kramades och omfamnade varandra i kollegial kärlek och sedan satt vi resten av kvällen och sågade de mer etablerade tränarna i Sverige och tyckte att det var dags för dem att flytta på sig, här kom de young guns, tränartalangerna med de nya, fräscha idéerna och alla nickade och kramades och omfamnade varandra i kollegial kärlek.

En ny vända till Bosön, jag går just nu Advanced och IFK Kalmars tränare Jonas Walfridsson och undertecknad startade bilen tidigt, 05.00 körde vi från GFA och det var snöoväder och sliriga vägar, men vi kom fram och slängde oss in i föreläsningar och praktik och när dagen i skolsalen var till ända – 20.30 – var vi möra både i huvudet och kroppen.

Men Ernesto, nestor i IFK Lidingö, bokade futsalhallen och skrapade ihop ett gäng som kunde lira efter den sista föreläsningen och vi från söder dominerade spelet, men det blev allt grinigare och tjurigare och det hela kulminerade när jag blev knuffad av planen och högljutt klagade på att ”jag skiter fan i det här om det ska vara på det här sättet”.
Men vi blev vänner och sedan somnade vi ovaggade.
Dagen efter praktik i inomhushallen på Bosön och även om en hel del av föreläsningarna inte alltid innehåller revolutionerande insikter är det nyttigt att bli påmind och tvingas reflektera över det man själv tror på. Men framför allt – det är grymt inspirerande och lärorikt att umgås med andra, drivna tränare. Tränare som inte stelnat i sin form utan vill lära sig mer, som vill veta mer och som gärna diskuterar och delar med sig.
Det är som att få en injektionsspruta av adrenalin.

Årets sista match och vi åkte till Stockholm för match på Friends mot AIK och när vi vaknade i Stockholm på matchdagen var vi glada att vi skulle lira på just Friends. Snö, blåst och minusgrader och då var det gott att veta att det skulle vara tak på arenan och 15 behagliga grader i luften.
För vår del fanns det möjlighet att nå femteplatsen, men vi visste också att med lite otur kunde vi sluta sjua, åtta.

För mig var det också den sista matchen som assisterande. Jag skrev på ett tvåårskontrakt inför 2016, men med en hel del farhågor.
Jag trivdes, som jag tidigare nämnt, som U 19-tränare och jag förstod att det skulle vara tufft för mig att inte få fullt spelrum för mina egna tankar och idéer.

Samtidigt lockade Allsvenskan igen och jag ville se vad jag kunde lära mig som tränare och också se om jag hade det som krävdes för att få spelarna att lyssna på mig.
Jag har i alla fall inte blivit avskräckt av att vara tränare på den här nivån, men att fortsätta som assisterande ett år till var inte ett alternativ. Det gjorde jag klart för Kalmar FF och Kalmar FF lyssnade på mig.

Jag vet att det finns en del som tycker att jag sagt för mycket i intervjuer, att jag varit överdrivet kritisk när jag varit missnöjd och att det på något sätt skulle ha indikerat på att jag och Peter inte dragit jämnt.
Så är verkligen inte fallet.

Eller, Peter och jag har väldigt olika synsätt i många frågor, men det visste vi redan innan och en del i vårt samarbete var att jag skulle vara en motvikt mot det Peter tycker och tänker. För att väga upp.
Det har aldrig funnits några samarbetsproblem.

Att jag sedan fastnat i min egen frustration har stundom varit ett problem, det medger jag. För jag har kapslat in känslan och inte blivit den energigivare till Peter och spelarna som jag önskade vara.
Men det här med att jag sagt vad jag tycker om vårt spel i intervjuer, jag förstår inte hur det kan vara ett problem. Som spelare hycklade jag ALDRIG med vår insats. Var vi kassa, sa jag att vi var kassa. Detsamma gäller som tränare.

Och jag tycker inte att vi varit så bra som vi har potential att vara. Och jag har verkligen en del i att vi inte kommit upp i den nivån. Det har jag varit tydlig med. Jag kritiserar alltid mig själv hårdast.
Ibland har jag verkligen känt att min insats som assisterande varit på gränsen till usel.

AIK på Friends och vi började helt okej. Men det var en avvaktande match, med få maxlöpningar, men så fick Romario yta i AIK:s straffområde och stänkte in 1-0.
Om det var offside? Det tyckte jag onekligen från tränarbänken.

AIK, i sitt 3-5-2, började dock hitta förbi oss för ofta och vi hamnade i brydderier på kanterna, inte minst fick vår vänsterkant jobba hårt när AIK överbefolkade oss där och eftersom AIK hade så breda positioner fick vi väldigt många kvadratmeter att täcka och i förlängningen gjorde det att vi nöttes ner och blev trötta och fick sämre slagstyrka när vi väl vann bollen.
Kanske var det just därför vi gjorde ovanligt många misstag i vårt passningsspel? För att vi var trötta.
På ett sådant misstag kontraslog AIK och kvitterade och även om vi i halvtidsvilan pratade om att musta ut allt vi hade blev det en jobbig andrahalvlek. AIK satte omgående 2-1 på straff och även om vi försökte ge laget vitamininjektioner genom byten var känslan att AIK aldrig blev stressat eller sattes under tryck. AIK hade matchen under kontroll.

De sista minuterna sjön AIK-publiken fram sitt lag och efter matchen var det prisutdelning, AIK fick sina silvermedaljer och jag tackade domarna och pratade sedan med AIK:s fystränare Johan Svensson och assisterande tränaren Peter Wennberg och AIK-duon nämnde att planen på Friends är 68 meter bred, det blir ju en hel del meter att täcka.

Nu buss hem genom ett snöigt landskap och jag har två träningar kvar med A-laget, men parallellkör U 19 från och med i morgon och jag inser att jag blivit väldigt mycket bättre på att lämna saker och gå vidare, jag har tidigare haft en fäbless för nostalgi, men nu tänker jag framåt och även om jag verkligen kommer sakna vissa saker längtar jag också efter att få jobba hårdare med vår akademi och ungdomsverksamhet, det bubblar och sjuder av iver i den delen av Kalmar FF.

Men nu alltså buss hem. Terapi. Lyssnar på det här.

.

När Nenad Djordjevic kom till oss i Kalmar FF 2012 blev det till en början synnerligen ansträngt mellan Nenad och mig. Han var inte nöjd med hur jag ledde laget och uttryckte det på ett kanske inte helt optimalt sätt och det blev frostigt och kyligt, men Nanne är ju en klurig farbror och när vi åkte på träningsläger parade han ihop Nenad och undertecknad och vi lärde kände varandra.
För det är ju ofta det som behövs, att man lär känna varandra.
Och vi pratade om vår syn på det här med ledarskap och Nenad kom från en bakgrund där ledarskapet var väldigt hierarkiskt  och pekande-med-hela-handen och i Kalmar FF lämnade Nanne mycket till gruppen och jag var en lagkapten som försökte leda genom att på planen ställa stenhårda krav på arbetsinsatsen, men utanför låta var och en sköta sig själv.
Vi började ta saker från varandras syn och numera är vi vänner.
Nenad har under året varit assisterande tränare i IFK Berga och vi pratar ofta och nu skulle vi käka lunch på Kallskänken och jag kom rusande från simhallen, jag hade hjälpt dotterns klass med vakande ögon när de simmade och jag kom före Nenad och slog mig när, fick in min mat och då gled Pontuz Löfgren och Henrik Schyffert in genom dörren.
I fjol var jag en av gästerna på Löfgrens välgörenhetsgala i Kalmarsalen, nu var det Schyffert och vi hälsade och jag sa ”celebert besök!” och Schyffert replikerade att detsamma gällde i retur och sedan undrade han om det här med assisterande rollen, jag sa att den inte alltid var så enkel och sedan sa jag till Pontuz att i fjol hade han fyra namn som dragplåster till galan, bland andra jag och Fredrik Reinfeldt, i år var det bara Schyffert, hur skulle jag tolka det och Pontuz svarade att han var ju tvungen att kompensera min falnande stjärna med några andra namn.
Jag förstod.
Samtidigt kom Nenad in på Kallskänken och han hälsade på Schyffert och jag hann fundera på hur jag skulle presentera dem för varandra, men jag fann inget bra sätt.
Sedan käkade Nenad och jag lunch och snackade fotboll och någon gång hoppas jag att vi kan dra nytta av varandra i yrkesrollerna och inte bara som vänner.
Vi har som sagt olika bakgrunder, olika syn på många saker och olika perspektiv. Men jag behöver ha det i min närhet. Jag ser det som en styrka. Jag blir för snäv annars.

En hektisk vecka och först blev det stryk mot Gefle och tja, vad ska jag säga?
Vi spelade andefattigt. Utan tillräckligt många löpningar utan boll och när matchen fortskred gled den för varje minut över i Gefles favör.
Men – och jag har sagt det här tidigare – vi låter vår syn på en match präglas väldigt mycket av resultatet.
Gefle-matchen var hemsk, sa folk.
Häcken-matchen, helgen innan, var mycket bättre, tyckte folk.
Ändå skiljde det sig inte så mycket mellan de två matcherna.
Men en sak skiljde – mot Häcken var vi i ledning och mötte ett i folks ögon starkare lag. Då ser man på det med blida ögon.
Gefle ska man bara besegra. Punkt.
Min syn är att vi inte alls varit så bra som folk har velat ha det till när vi vunnit några matcher. Men inte heller så bottenlösa dåliga som man vill ha det till när vi förlorat.
Vi har problem att skapa klara målchanser. Vi löper för sällan i hög fart. Vi är stundom väldigt trygga med bollen. Och vi släpper sällan till en massa målchanser mot oss.
Så har det sett ut i många matcher.
Så också i dagens drabbning mot Sundsvall.
Bortalaget styrde händelserna en smula i första halvlek. Och hade de två fetaste lägena.
Men vi tog ledningen när Måns Söderkvist distanssköt in 1-0. Hur många skott från distans har vi satt i år? Ovanligt många!
Innan matchen hade jag poängterat att Sundsvall i förra omgången spelade en dag senare än vad vi gjorde och till det hade en lång resdag till Kalmar i går. Och ytterligare en sak, Sundsvall säkrade kontraktet i förra omgången och det var mycket som talade för att de gärna såg att det blev en mysig och bekväm match. Det skulle vi se till att det inte blev för dem, tyckte jag.
Fast jag ska medge, stora delar av matchen hade en träningsmatchkaraktär över sig. I andra halvlek tröttnade Sundsvall, vi kunde sätta 2-0 efter en hörna och Sundsvall orkade inte mobilisera någon forcering.
Och i den hektiska veckan meddelade jag att jag skulle sluta som assisterande tränare, trots att jag har ett år kvar på kontraktet.
Anledningen? Jag hade farhågor redan innan jag klev upp. Jag trivdes i U 19, det var lärorikt och jag ville inte vara en assisterande i mängden.
Jag har trivts att vara tillbaka i Allsvenskan igen. Men jag har samtidigt saknat att ha huvudansvaret, att få testa alla tusen idéer jag har i huvudet, att få testa allt det jag klurat på och utbildat och förkovrat mig med och därför ska det bli otroligt stimulerande och kul att få ta över vårt U 19-lag nästa säsong.
Jag har en vecka kvar som assisterande. Den 7 november börjar jag mitt nya jobb.

Bravida Arena och match mot Häcken och det var kallt, det var höstligt och vi fick göra en del förändringar i startelvan och det enda jag begärde av killarna innan matchen var att vi skulle hjälpa varandra.

Det är så lätt att fastna i sitt, att gå in i sig själv, men jag ville att de skulle prata med varandra. Om någon hade det lite tyngre, ge honom en klapp på axeln, ge honom ett uppmuntrande ord.
När vi värmde upp fokuserade vi på just det.
Och när matchen väl hade börjat fick vi möjlighet att testa vår uppmuntrande sida.
För vi tappade vår 1-0-ledning och vi tappade den på grund av individuella misstag, men vi stöttade varandra, vi gav varandra en klapp på axeln och vi lyckade vända tillbaka till 3-2.
Om det är en sak jag tycker killarna verkligen förbättrat under säsongen är det förståelsen av just de här sakerna. Hur mycket vi kan hjälpa varandra.
Matchen i sig, då?

Hm, vi hade ett visst grepp första 25, men utan att egentligen hota Häcken så mycket.
I slutet av första halvlek började Häcken hitta igenom oss, vi hamnade i defensiva situationer som inte kändes alldeles bekväma och tappade alltså till 2-1.
Det var ett mentalt tilltufsat gäng som satt i omklädningsrummet i pausen, men när Sebastian Starke Hedlund jobbade fram bollen till Tobbe Eriksson och Tobbe kvitterade direkt i andra halvlek fick vi en psykologisk klapp på axeln.

Måns Söderkvist kom in eftersom vi sökte ett tydligare hot bakom deras backlinje och vi fick omedelbart effekt. Måns kom fri, satte 3-2 och fortsatte sedan störa Häckens backlinje.
Men spelmässigt kopplade Häcken grepp på oss och vi på bänken satt med andan i halsen ett gäng gånger. Men den delvis nykomponerade backlinjen höll ut, vårt mittfält plockade andrabollar och Ole Söderberg visade återigen att han tagit sitt spel till stabilare nivåer.
Vi kom hem till Kalmar runt 02.00-tiden, sedan var det bara att pallra sig upp och kliva ut på Gastens konstgräs några timmar senare och köra en träning och jag fick med mig Jensa Nilsson (dagen efter match-träningar kör jag med assistans av Jensa) och vi fick igång killarna riktigt fint, det blev en sådan där överraskande go träning, trots trötta huvud och kroppar och trots ett ihållande och kyligt regn.

Buss mot Örebro och match mot ÖSK och vi har haft matchuppehåll på grund av landslagsspel och det är som det är med det, jag ser hellre klubblagsfotboll än landslagsfotboll, men sedan jag blev tränare förstår jag värdet i att våra landslag presterar bra, det ökar det allmänna intresset och Claes Eriksson ringde, spelarutvecklare på förbundet och också förbundskapten för våra 98:or och Claes uppdaterade mig angående 98:ornas senaste landskamper, vi hade två spelare med där, och sedan pratade vi lite generellt om U 21-serierna, det skiftar i nivå på matcherna, vissa klubbar ställer starka lag på benen, vissa ställer i princip sitt U 19-lag på benen, hur kommer man åt det, hur skapar man en stark matchmiljö åt landets största talanger och sedan lyssnade jag på Christian Kjellvanders nya platta, jag recenserade den i Barometern och för varje lyssning blev jag mer och mer övertygad om dess storhet.

Buss till Örebro, jag slumrar med huvudet mot fönsterrutan och framför mig sitter Peter Swärdh och sover, bakom mig hör jag målvaktstränar-Donne diskutera övningar med Fys-Carlén och jag tänker på Donne, vår målvaktstränare. Det var någon vecka sedan, vi var lediga dagen efter, men jag fick sms från några spelare, ”kan du köra extra med oss imorgon?” och det var klart att jag kunde göra det, jag började klura på hur träningen skulle se ut, en målvakt är ju gott att ha med och vid 21.30-tiden messade jag Donne, ”jag kör ett extrapass imorgon, går det att fixa en målvakt?” och Donne satte genast igång med jakten och efter en stund messade han: ”du har en målvakt imorgon, jag kommer också”.
En ledig dag, alltså. Ändå stod Donne där på planen. Bara för att jag ville ha en målvakt till mina övningar. En klippa!

Buss till Örebro och jag funderar på min tränarframtid, hur ser den ut, vad finns det för möjligheter och jag börjar forma en målbild i mitt huvud, jag vet att jag vill vara i en miljö där höga ambitioner är en självklarhet och där man har väldigt högt i tak och där man hela tiden utvärderar det man håller på med och jag tänker på Raymond Verheijen, briljant föreläsare och fitnesscoach, som brukar prata om att fotbollsvärlden är bekväm och konservativ och när man använder objektiva sanningar om träning och metoder slår folk bakut och tar det personligt och så avstannar diskussionen.
Men jag lägger mina funderingar åt sidan.

Match mot ÖSK och 100 % fokus på att peppa killarna och på att skapa energi i gruppen.
Behrn Arena sprakar inte av eufori, det är höst och kallt och bara drygt 5000 åskådare och det är en tämligen sömnig första halvlek där vi är bättre än ÖSK, men där vi spelar aningen för sakta och aningen för ofta framför ÖSK:s backlinje för att bli farliga, men vi sätter 1-0 och ÖSK-spelarna ser disharmoniska ut Andra halvlek hinner knappt börja innan vi märker att Alexander Axén och hans team har skruvat upp hemmaspelarna, ÖSK vinner plötsligt alla dueller och efter två minuter dundrar Gerzic in kvitteringen.

Vi hamnar alltför ofta på mellanhand och vi klurar på förändringar, drag vi kan göra för att förändra matchbilden, men då blir Marko frilägesutvisad.
ÖSK får tid och yta och Astrit och Gerzic och Besara dominerar och vi tvingas ödsla kraft på att täcka ytor. Strax efter utvisningen kommer ÖSK:s 2-1-mål och vi orkar inte resa oss.
Nu tung och lång hemresa.

Visst hade vi ett starkt centralt mittfält under några år i slutet av 00-talet.
Men frågan är om vi NÅGONSIN har haft ett bättre centralt mittfält än vad vi har för tillfället?
Åtminstone inte när Rasmus är i slag och orkar spela på den nivån han vill vara.
Jag vet, vi spelar 4-4-2, men Rasmus, Ismael och Romario lyder inte alltid och gör det till något som mer liknar en trea centralt. Med Rasmus som aningen droppande och Ismael och Romario framför. Idag mot Blåvitt var det makalöst trevligt att skåda deras insats, framför allt i första halvlek.
Det är liksom bara att låta dem gå ut på planen, säga åt Rasmus att ta ett extra stort ansvar och sedan lutar man sig tillbaka på bänken.

Match mot Blåvitt. Tabellfyra och sju poäng före oss, men med en säsong som ändå är en besvikelse med IFK Göteborgs mått mätt.
På matchuppvärmningen, som jag alltid leder ihop med Carlén (fystränare) och Pierre (mångsysslare) försökte jag ena gruppen. Jag vet att det ibland blir mest klyschor innan matcher, men jag försöker ge spelarna en känsla, något att förhålla sig till och jag försöker säga sådant som jag som spelare växte av att höra.

Jag sa att vi skulle göra det enkelt. Att om bollen spelades framåt, skulle vi snabbt förflytta oss framåt. Om bollen spelades i sidled, skulle vi förflytta oss blixtsnabbt i sidled. Och – inte minst – om bollen spelades över oss och bakåt skulle vi snabbt ta oss hem, bli kompakta, vinna andrabollen och kväva Blåvitt.
Blev jag bönhörd? You bet!
Det var en formidabel arbetsinsats i första halvlek.
Blåvitt fick aldrig en lugn stund och när vår trio centralt började hitta varandra gled matchen över i vår favör.

När Antonsson fanns i laget hade vi ett vasst djupledsspel. Det har vi tappat. Men den senaste tiden har vi plockat fram ett distansskytte av hög klass.
Samtliga mål idag kom från skott utifrån. Hur ofta sker det?
Vi hade sex skott på mål, fyra gick in.
Så trots att vi ägde det mesta av spelet, skapade vi inte så konkreta målchanser, men vi gick till halvtidsvila med en 3-0-ledning.
Makalöst!

Blåvitt gjorde två byten till andra halvlek och Tom Petersson kom in och gav stadga åt deras mittfält och vi tappade ork och kraft och plötsligt fick Blåvitt-spelare mer tid och yta, men vi fredade oss tämligen bra, men till slut kom 3-1 och efter det fick Ole Söderberg göra en riktigt vass räddning på en frispark (puh!) och istället knorrade inbytte Eid snyggt in 4-1 från distans.

Segern var klar, trodde vi, men Hysén bökade in 4-2 och så plötsligt var det nära, nära att Blåvitt också gjorde 4-3, men vi höll undan.
Det är en märklig serie, plötsligt har vi häng på fjärdeplatsen. Trots att vi inte känt att vi har haft stadga i vår prestation, trots att vi sällan känt att vi var formidabla i 90 minuter och trots att vi under större delen av serien mest ängsligt tittat nedåt.
Men förutom topp 3 är det en jämn serie och ett par segrar – som inte är en omöjlighet att ta när man får flyt och marginaler går ens väg – förändrar tabelläget drastiskt.
Just nu har vi också en hel del flyt med övriga resultat. Exempelvis slog DIF ÖSK idag och Gefle kvitterade i slutminuterna mot Elfsborg.

Samtidigt, killarna har jobbat hårt för att ta sig hit. När det svajade som mest strax innan sommaren valde spelarna att ta sitt ansvar och oavsett vad man tyckte och tänkte om saker och ting valde spelarna att sluta sig samman.
Andra lag, andra klubbar och andra spelare har valt andra vägar.
Och också en dag som denna, Ole Söderberg har fått kritik och spott och spe. Men han har jobbat stenhårt ihop med Donald Arvidsson – målvaktstränaren. Det har givit resultat.

En parantes – jag vet inte hur många bollar jag stått och slängt till framför allt Ismael och Romario under året på träningarna. Framifrån, bakifrån, från sidan, över, under och nästan igenom dem och kravet har varit att de ska avsluta på ett tillslag.
När nu Romario sätter allt från distans knyter jag näven och tänker att det kanske, kanske beror, åtminstone en pytteliten del, på alla de där kasten. Fåfängt klappar jag mig själv på axeln.
Det gäller att boosta sig för det som man kan boosta sig för.
Efter matchen messade Alvbåge och tyckte att Blåvitt verkligen var bortspelade i första halvlek. Jag höll med…

Livet som fotbollstränare är ett märkligt liv och det är emotionellt instabilt.
Ena dagen vinner vi med A-laget och allt blir lätt och studsigt, nästa dag förlorar vi med U 21 och problemen hopar sig. Eller är det tvärtom, A-laget får stryk och det är misär och U 21 klipper Häcken och allting ljusnar.

Nu är inte resultaten allt – faktiskt – men det är trots allt en stor indikator på det vi håller på med och vi var i Stockholm igår för att möta Hammarby IF:s U 21-gäng.
Vi vann den södra allsvenska U 21-serien, Norrköping den norra och när serierna var slut väntade A-slutspel för de tre bästa lagen i respektive serie. Vi hamnade med Bajen, DIF och HBK. Dubbelmöte och vinnaren går till SM-final.

U 21-matcher har en tendens att svaja, spelare byts ut från den ena veckan till den andra, jag som coach har inte laget i daglig träning, det är svårt att pränta in tydliga mönster, men tidigare under året har vi allt som oftast fått till det vi vill få till i matcherna. Och vann alltså serien.
Vi gick in i slutspelet med en känsla att vi tillhör favoriterna.
Och hur många gånger får man möjligheten att gå in i en slutfas av en säsong med känslan att vi faktiskt kan vinna ett SM-guld?
Om än på U 21-nivå.

Men vi fick först bara 0-0 mot HBK, i en match som vi i andra halvlek dominerade.
Sedan förlorade vi med 1-0 på bortaplan mot DIF, i en hyfsat jämn match, men där DIF var snäppet starkare i slutskedet av matchen.
Hemma mot Bajen tyckte vi att vi nog borde ha vunnit. När jag pratade med Nanne efter gårdagens match sa han, angående den matchen, att rapporterna han fick var att Hammarby då ”inte kom över egen planhalva sista 30”.
Ändå fick vi stryk med 1-0.

Och igår, mot Hammarby IF på Årsta IP, blev det en ny förlust – 3-0 till Hammarby.
Jag kan snacka hur mycket som helst om utveckling och om att resultatet inte är det centrala. Men när vår prestation, som igår, inte heller är bra, då gör det ont i tränarhjärtat.
Och jag känner mitt ansvar.

Och i det fallet handlar det kanske inte extremt mycket om resultatet, utan mer om att jag vill ge mina spelare den där härliga känslan att de har kontroll, att de är bra, att de dominerar ute på planen och jag vet ju också vilka drömmar de har och att de spela fyra matcher, inte vinna en enda och inte göra ett enda mål, det känns inte bra.

Innan matchen hann jag prata med Hammarbylägret. Mats Solheim (min forne lagkamrat), Pablo Pinones Arce, Patrik Hansson (tidigare assisterande hos oss) och Erik Israelsson och det var gemytlig och välkomnande stämning på Årsta.

Mina spelare kändes pigga, motiverade och jag hade en riktigt bra föraning.
Som snabbt grusades.
Även om inte Hammarby radade upp chanser var tendensen tydlig. Hammarby IF var mer intensivt än oss. Man var snabbare in i dueller, man var snabbare inne i press, man hade en bättre förmåga att skydda bollen, man pratade mer med varandra och man löpte oftare och snabbare än vad vi gjorde.
Sådant gör ont att se. Det är bitar som jag vill ska känneteckna mitt lag.

När inte det finns där måste jag fråga mig själv; vad har jag som tränare misslyckats med?
För det är min givna åsikt – det som sker på planen är mitt ansvar.
U21-världen är ju speciell, den består ju av spelare från A-truppen och U19/17-trupperna och i den dagliga verksamheten har de olika tränare och vi tränar aldrig på det gemensamma. Vi tränar inte med syftet att lyckas i U 21-matcherna.
A-träningarna fokuserar ju på Allsvenskan och U19/17 på respektive lags matcher.

Så ser verkligheten ut och det kan ibland vara frustrerande, samtidigt finns det utmaningar i det.
Mot Hammarby lyckades jag inte vända den negativa känslan som spelarna tidigt fick i matchen. Jag kunde inte bryta passiviteten, försiktigheten, det stillastående och i bussen hem kollade jag på matchen igen (Målvakts-Donne är inte bara en eminent målvaktstränare, han ser också till att filma matcherna) och Donne, Ola R och jag satt längst fram i bussen, drack kaffe och pratade.

Buss genom kvällen, in i natten och jag somnade sent och var tillbaka på GFA vid 09.00 morgonen efter. Träning vid 10.00 och det handlade om att ingjuta mod i spelarna igen, pumpa igång livsandarna och det mjuknade upp, luckrades upp och snart fanns leendena där igen.

Jag jämförde en gång ishockey med amerikanska actionfilmer och sa så här i Sportbladet:

– Fotboll är ett väldigt intellektuellt spel. Hockey är som en hollywood-film, det smäller och exploderar men det rör sig inte på djupet. Fotboll är då som en långsam teaterpjäs som man måste sätta sig in i och förstå. Vi fotbollsspelare är de djupa, hockeyspelarna är de ytliga.
Nu har jag svårt att gå och lägga mig på kvällarna. För jag måste bara se lite till på Viasats sändningar från World Cup i ishockey.
Ingen är mer förvånad än jag själv.
För hockey är för mig medioker underhållning. Sällan några linjer i spelet, mest bök, stök och plötsligt är pucken i mål. Eller icing.
Och World Cup är en turnering som jag egentligen tämligen enkelt skulle kunna avfärda som Kalle Anka-aktig.
Turneringen spelas för första gången på 12 år och det är NHL som arrangerar – därför spelas matcherna på rinkar med NHL-mått, med NHL-regler och med NHL-domare. Åtta lag är med och utöver Kanada, USA, Tjeckien, Ryssland, Sverige och Finland två All Star-lag; Europa och Lag Nordamerika.

Och där är det Kalle Anka-aktiga. Det påminner onekligen en smula om Galenskaparna och deras VM i curling, där Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen deltar.
Men ändå ser jag fram emot Viasats sändningar från turneringen. Jag nästan längtar till dem.
Det är inget extraordinärt med dem. Det är studio och det är match. Under gruppspelet i nio livetimmar i följd.

Medialandskapet har förändrats, numera ser vi på TV när det passar oss själva och många mediabolag är i kris, man famlar efter sätt att fånga tittarna, men livesändningar vinner på sin exklusivitet, du måste se det nu, nu, nu, inte sen och det skapar en känsla av upphöjdhet, av axis mundi, av Världsträdet som vi alla (nåja) samlas runt.
Förr, när det fanns en TV-tablå att följa – och om du inte följde den fick du skylla dig själv – fanns det fler tillfällen då TV-program fungerade som axis mundi, men i en fragmentarisk värld är det annorlunda.

Livesändningar – och inte minst idrottsevenemang – bryter mot det där och får oss att samlas.
Viasat brassar alltså på nio timmar av axis mundi varje kväll under gruppspelet och det är lite som humlan som inte ska kunna flyga, men flyger ändå. Ishockey ska inte kunna vara intressant under så lång tid, men det blir ändå intressant.
För det finns en genuin nyfikenhet som personifieras av programledaren Niklas Jihde. Jag minns när jag skulle göra ett test som expert hos Kanal 5 2006 (inför Royal League). Då var Niklas Jihde springpojke. Han kom och tog emot mig vid taxin, såg till att jag kom till rätt studio och hämtade kaffe. Genuint trevlig redan då.

Trevlighet kan bli utslätande, men i Jihdes fall är det en tillgång. Han får övriga i studion – allt som oftast Erik Granqvist och Rickard Wallin – att tryggt luta sig tillbaka och vara sig själva och medan sändningar glider in i den svenska natten blir samtalen allt mer initierade, naturliga och intressanta.
Hela tiden under Jihdes övervakande och han vet när han ska ställa en följdfråga och när han inte ska ställa en följdfråga och diskussionerna får möjlighet att vecklas ut.
Niklas Jihde får till och med Håkan Södergren att verka pånyttfödd och det säger egentligen allt..
Sedan är det något med hockey och öppenhet.

När så många andra sammanhang – och inte minst fotbollsvärlden – sluter sig och distanserar sig är NHL en plats där spelarna lär sig att hockeyn som produkt är beroende av media och därför är det inga problem att få stjärnorna att ställa upp både på hemma hos-reportage och på korta Frida Nordstrand-intervjuer vid rinksargen under matchuppvärmningarna.
Hockeyn förstår att det finns ett värde att fansen kommer så nära spelet som möjligt. Och låter därför en spelare i varje lag vara utrustad med en mikrofon under matcherna. Så att vi åskådare kan höra vad som sägs i båset och på isen. Och känna att vi faktiskt delar något. Axis mundi. Världsträdet.
För min del hade även Nya Zeeland, Gamla Sverige och En liten del av Polen också kunnat vara med i World Cup. Det hade betytt fler matcher och – framför allt – mer studiotid.