Känslan när man gör något som kittlar, när man gör något som man inte vet om man behärskar, men som man ändå har någorlunda kontroll över.
Det är den känslan jag ofta söker.
Som fotbollsspelare sökte jag kanske allt för ofta det trygga. Eftersom jag hatade att göra misstag.
Så jag spelade samma match om och om igen, i drygt 20 år inom elitfotbollen. Det var så jag ville ha det.
Som tränare betonar jag att jag inte har något emot om mina spelare gör misstag. Jag vill att de ska spela på ett sätt som gör att de då och då hamnar i situationer där det blir misstag. Det jag är intresserad av är hur de reagerar då. Hur de reagerar när det inte går som de vill.
Tjurar de ihop? Slutar de ta initiativ? Försvinner energin?
För är det inte det allt handlar om? Hur man hanterar när det är motigt.
Kravet som vi ledare i Kalmar FF:s U 17-lag har på spelarna är alltså inte att vara felfria. Utan att visa rätt agerande efter våra misstag. För misstag gör alla.
Och den där känslan, att ge sig in i något som man inte riktigt vet om man behärskar, men som man har någorlunda kontroll över, det var så jag kände när jag började som tränare. Och som jag fortfarande har.
Som i går. Avfärd till Helsingborg och dagarna innan var det bussbokning (ska jag fixa det? ´Ja, har du inte gjort det?´ Nej ´Då måste du fixa det!´) och det var tur att Micke var förutseende och redan hade bokat buss, men sedan var det tusen andra saker och till det skulle jag fundera på hur vi skulle träna för att utvecklas och hur vi skulle förbereda oss inför lördagens match i Ligacupen mot Helsingborg, matchställ skulle packas, mat skulle ordnas och vilka skulle bli uttagna, jag bollade fram och tillbaka med Steglander och Friberg, mina två assisterande, och till slut var vi på väg, mot Helsingborg och då kunde jag känna just det där, känslan när man gör något som kittlar, när man gör något som man inte vet om man behärskar, men som man ändå har någorlunda kontroll över.
Vi vann första matchen i Ligacupen helgen innan mot Bagarn Rosengrens Mjällby AIF. Nu väntade Helsingborgs IF.
Enligt uppgifter är HIF ett av de bättre lagen i landet i den här årskullen, men man vet aldrig hur klubbarna resonerar. Vissa klubbar kör med renodlade årskullar, andra blandar.
Kalmar FF:s policy är att blanda. Vi har alltså 97:or, 98:or och 99:or i vårt gäng. Andra kan då ställa upp med idel 97:or, vilket givetvis kan påverka resultatet.
Men till syvende och sist handlar det om att utveckla spelare, inte att vinna (även om segrar givetvis kan vara utvecklande).
Jag kvitterade ut nyckeln till omklädningsrummet på Olympiafältet, ”jaså, är det den store Rydström?” sa vaktmästaren när han såg att det var jag och jag tänkte tyst för mig själv att den store i Helsingborg när det gäller spelare rimligtvis är Henke Larsson. Fast vaktmästaren kanske var ironisk.
I bussen ner hade en spelare blivit sjuk, en annan klagade på illamående och vi fick stuva om i startelvan och innan avspark kom Roland Nilsson fram. Han är numera förbundskapten för den här årskullen och jag tänkte på när han var huvudtränare för MFF och efter en Fotbollsgala i Globen fick förklara för vakterna på Brolins krog att de där bönderna som stod i kön faktiskt spelade i Kalmar FF, ”släpp in dem!”.
Nu nämnde han att HIF nog kom med starkaste möjliga lag och min känsla av kontroll minskade.
Men sedan – efter blott tre minuter frispelas Robin Eklund, målvakten räddar, Svante Ingelsson snappar upp bollen och lyfter in den till Gustav Eriksson-Söderström, som rivs ner. Straff och just Gustav hade jag utsett till straffskytt. Han svek inte förtroendet, utan chippade kyligt in 1-0.
Att HIF var bra visade de omgående. Högt tempo, snabba bollförflyttningar och ett diagonalt tankesätt som gjorde mina spelare konfunderade.
Och det var en period mitt i halvleken då HIF verkligen dominerade.
Men samtidigt – våra killar stod sig bra. Stressade ibland, blev för raka i passningsspelet ibland, men ändå – de stod sig bra.
Successivt tog vi oss tillbaka och i pausen kunde vi göra ytterligare några små förändringar och killarna hade den där sköna känslan av att även om HIF var bra och skickliga kunde de kontrollera HIF. Chansmässigt var det ett övertag till oss och den statistiken ökade i andra halvlek. Vi bommade rejäla lägen, men fortsatte gnugga på.
I slutet av matchen blev två HIF:are utvisade, båda drog snabbt på sig två gula kort, och vi fick en tämligen lugn färd in i mål.
Segersång och glädje i omklädningsrummet efter och Steglander hyssjade killarna, ”det blir kioskstopp på hemvägen” och jublet visste inga gränser.
Och vi kunde packa in oss i bussen med vetskapen att vi hade stått upp på ett bra sätt mot ett bra lag. Seger, ja visst, det är onekligen trevligt. Och den borde i ärlighetens namn varit något mål större än 1-0. Men framför allt agerade killarna så som jag och Steglander ville.
Det tar sig.