Rolf-Göran Bengtsson – kungen över alla här – har just bjudit på en av sina många makalösa prestationer.

När han red in som semifinalens sista och ledande VM-ryttare kunde han kosta på sig att riva ett enda hinder.

Han gjorde det redan på fyran – och man ville inte tro det var sant. Det var ju sex svåra hinder kvar.

Snart får vi chans att fråga honom vad han tänkte då.

Själv tänkte jag massa dystra tankar om en finaldag utan någon svensk, än en gång.

Men inget smäter ett skånskt isberg. Han bara gjorde det – klarade resten av hindren. Det finns inte ord.

Nu ska finalryttarna snart presenteras inne på arenan.

Idag var jag spyfärdig av nervositet och spänning. I morgon ska jag bara njuta.

 

 

 

Svenska TV-tittare som följt Ryttareliten har förundrats över de stora, vackra gårdarna, miljonrullningen i hästaffärer och hästlivet i Florida.

Men i jämförelse med de flesta andra länder är de svenska ryttarna rena proletärerna.

Här i VM tävlar miljardärer, oljeshejker och i vart fall en oligark som dammsugit Europa på topphästar och köpt ihop lag ryttare.

Därför hade en svensk medalj varit en sån härlig triumf.

Nu blev det inte så. Och besvikelsen känns ändå inte särskilt förfärlig.

För vi fick se en vansinnigt spännande lagfinal. Nervdallret kändes i hela den fullsatta d`Ornano stadion och det var riktigt grym sport. In i det sista.

Svenskarna visade att de är att räkna med. Sexa i VM är – sexa i världen. Laget är värda den platsen. Hade det blivit brons – eller något ännu bättre – hade det varit helt rättvist och inget mirakel.

En dag händer det.

Varför inte OS? dit Sverige nu är kvalat.

 

 

 

 

 

 

För i en sport där det är tätt mellan miljardärer, oljeshejker och oligarker som köper ihop sina lag – är di svenska rena proletärerna.

 

Svenska ryttare köper inte färdiga tävlingshästar för galna miljonbelopp.

Svenska ryttare utbildar och tränar sina hästar till toppnivå.

Det är de mästare på.

De är också jäkligt bra på att få hästarna att må bra, trivas med livet och älska sin uppgift.

Den första VM-hoppningen i Caen visade prov på just det. Fyra svenska VM-hästar kom in på den mäktiga fotbollsarenan och hoppade hela banan lätt och med glad uppsyn.

De såg fullständigt trygga ut med sina ryttare, förvissade om de inte kommer att sättas i skiten på minsta sätt. Inte ens för en VM-medalj.

Det var en syn att bli själaglad av. Samspel mellan djur och människa är något väldigt speciellt.

Sibon är liten, ser mest ut som en ponny, men har under Peder Fredricson lyft sig till oanade höjder. Idag gick han som en målsökande missil, letade efter hinder att övervinna och njuta av sin egen kraft och förmåga.

Cafino blev spänd av jättearenan men tvekade inte en sekund att göra vad han kunde för sin unga ryttare Alexander Zetterman. Bara för att han vill.

Gotha, det heta stoet som inte tar order av någon, gav Henrik von Eckermann högsta betyg och slank runt helt utan ansträngning.

Casall gick in och lekte sig runt och såg även till att fixa till det när Rolf-Göran Bengtsson var lite för snabb runt i en sväng. Så ser äkta samarbete ut.

Självklart vill vi ha medalj. Helst både i lag och individuellt.

Får vi det inte kan vi ändå vara glada och stolta över våra skickliga ryttare och glada hästar.

(Det gäller för övrigt även dressyr och fälttävlan.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilderna på Anna Hiltons fall på VM-banan kom som en käftsmäll – efter intervjun med henne.

Inga TV-sändningar från Annas gick ut här på tävlingsområdet och vi hade gått ovetande till intervjun. Vi hade då ingen aning om hur farligt det varit.

Visserligen är Anna Hilton en riktigt rutinerad ryttare. Men att hon kunde vara så samlad är obegripligt. Hon skämtade till och med.

Eller så kändes det faktiskt inte lika illa för henne som det ser ut på bilderna. Även om just denna typ av fall är den vanligaste orsaken till att fälttävlansryttare blir svårt skadade eller avlider.

Hästarna klarar sig generellt sett bättre – även om det är svårt att tro det när man ser. Hästar är stora, kraftfulla djur. När de faller är det inte som en hund som rullar runt. Det är våldsamt och skrämmande.

Vi som bevakar denna sport ber varje gång en bön innan terrängprovet – låt det inte hända något.

Dels av ren omtanke om dessa människor och hästar. Men också för att det är svårt att försvara riskerna.

Det är en farlig sport – rent livsfarlig. Väldigt långt från mycket i modernt trygghetstänkande.

Men om man kommer nära dessa hästar är det svårt att tala om djurplågeri.

Förutsatt att de inte sätts på för svåra prov – dagens tunga bana var på gränsen – älskar de det de gör.

Det tror jag inte slaktdjur gör – älskar sin uppgift här i livet.

 

 

 

 

Det är MYCKET som inte fungerar bra här i VM. Från stort till smått. Det är bara att anpassa sig.

Men droppen är säkerheten i stallen.

Ridsporten har nolltolerans vad gäller medicinering och doping av hästarna. Tanken är att en häst som behöver någon behandling INTE är fit nog att tävla.

Dessutom är dessa hästar värda många miljoner. De flesta ryttare och ägare älskar sina hästar och sin sport. En dopingskandal är en mardröm för varje seriös ryttare. Likaså en saboterad häst.

Av alla dessa orsaker ska säkerheten vid stallarna vara vattentät. Ingen obehörig ska få passera grindarna till stallområdena med tanke på risken för sabotage.

Redan i söndags testade en svensk kollega den säkerheten. Hon kunde promenera rakt in och gå runt i stallen i en halvtimme. INGEN reagerade.

Efter det försökte jag få någon ansvarig att intervjua. Igår, torsdag, hade jag ett sms om att jag kunde få en intervju idag. Men idag var jag uppbokad på annat.

Dessutom. När jag frågade en potentat i FEI, internationella ridsportförbundet, som jag sprang på sa han.

Saken hade varit uppe på högsta nivå. Nu var säkerheten uppstramad till öronen, sa han. Fast med andra ord.

Jasså.

Idag, fredag, kunde samma kollega knalla rakt in i stallen ute på Haras au Pin där fälttävlan håller till. Dagen före det tuffa terrängprovet.

Men på VIP:en slipper vi inte absolut inte in.

 

 

 

 

 

Jag har just varit på en mycket märklig presskonferens om distansritten. Jag gick dit BARA för att höra om olyckan igår.

Det kändes lite taskigt mot dem som trots allt tog sig hela vägen i mål.

Den känslan botades snabbt av att den individuella guldmedaljören från Förenade Arabemiraten inte dök upp. Hade det tillåtits om det inte varit en oljeshejk som pumpar in pengar i sporten?

Varför kortades inte distansritten när det var så lerigt och tungt? är frågan många ställer sig.

Nu kommer beskedet att fälttävlan gör det som distansen skulle gjort – kortar banan. Dessutom tas två hinder bort. Allt för att slippa alltför trötta hästar i mål.

 

 

 

Igår startade runt 170 VM-ryttare för att rida 16 mil längs Atlantkusten i Normandie i ridsportens maraton, distansritt. Enligt osäkra uppgifter kom 127 av hästarna aldrig i mål.

En krashade in i ett träd och dog efter knappt två mil. Om den bröt nacken eller dog av skallskador är oklart. Uppdatering: Det var skallskador.

Ryttaren Claudia Romero Chacon, 37, från Costa Rica, klarade sig med en skada i lårbenet. Uppdatering: Detta var en felinformation. Hennes tillstånd uppges vara allvarligt men stabilt.

Distans är den snabbast växande ridsportsgrenen i världen – och den mest skandalomsusade med dopade och utmattade hästar och svåra skador.

Från början var det en sport för glada amatörer – hemmafruar sägs det – utan pengar och glamour. Nu stinker den av oljemiljarder.

Oljeländer på arabiska halvön satsar sanslösa pengar. Shejker håller sig med stall på hundratals hästar och dopingskandalerna har varit allt för många för att det ska vara någon tillfällighet.

Internationella ridsportförbundets president prinsessan Haya är en av flera fruar till Dubai-shejken, Sheikh Hamdan bin Mohammed Al Maktoum, som varit avstäng för dopade hästar.

Igår tog han guld i VM.

Jag var på fälttävlans dressyren när jag nåddes av beskedet att en distanshäst dött på banan.

I det fallet verkar det handla om kombinationen tveksam banläggning och en orutinerad ryttare.

Olyckan skedde i en lång, mycket brant nedförsbacke. Passagen var trång och hästarna fortfarande mer heta än trötta. Alla galopperade och trängdes. Då gäller det att verkligen sitta i rätt balans och understödja sin häst.

På mediabussen till hotellen gick snacket. Banan var lerig och tung.

Det vittnades om hästar med död blick, om utmattade hästar som fick dropp ute på banan och hästar som inte ville lämna de sista paus- och veterinärstationerna.

Varför kortades inte banan när den var så tung? var frågan många av journalisterna frågade sig. Hur kan man som ryttare utsätta sin häst för detta? När de redan gör allt för oss tokiga människor. Var går gränsen för djurplågeri?

Som sagt – jag var inte där och såg med egna ögon. Men jag tror inte mina rutinerade, kloka och hästälskande kollegor från hela världen såg helt fel. Och jag såg med egna ögon hur beklämda de såg ut.

Nu är jag på para-dressyren. Och blir lycklig över det helt fantastiska förtroendet mellan hästar och ryttare.

Balltramp, Anrell, Facebook-hästen och en grym avslutning med Henrik von Eckermann som etta och Jens Fredricson som trea i årets sista världscup i Mechelen. Det svängde om ridsportsåret 2012.

Men som vanligt handlade det mest om Rolf-Göran ”RGB” Bengtsson – ridsportens Ibra.

Årets kung

RGB inledde året med att bli rankad världsetta, en titel som han behöll i tio månader.

Årets kross

RGB sopade hem Jerringpriset med 44.6 procent av rösterna. Aldrig har så många röstat och aldrig har någon vunnit så stort. ”Krossen” skrev Sportbladet.

Årets sämsta förlorare

Delar av presskåren på Idrottsgalan (se ovan). Såg ut som om världen gått under. Minst.

Årets slakt

Se ovan. Knivarna slipades för att slakta:

Pristagaren.

Hans tal.

Ridsportförbundet.

Ridsporten.

Sveriges radio som låter folk rösta hur som helst.

Jerringpriset.

Alla som röstat, det vill säga ovanligt många tjejer (och då gills det inte. Ryttare gills inte heller.)

Bara hästarna klarade sig undan.

Årets talskrivare

Programledaren Henrik Johnsson (herr Baryard) skrev RGB:s Jerring-tacktal. Tog aldrig slut.

RGB hämnas med att gärna berätta vem som skrev. Senast inför drottningen och 700 gäster på Ryttargalan.

Årets hatobjekt  

”Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson” skrev Lasse Anrell och fick läsarkontakt.

 

Visade dödsförakt genom att kliva upp på en livs levande kuse och skritta med ledare. Ridsport-Sverige njöt av den skräckslagna minen.

Anrell har numera dragit sig tillbaka och lever lycklig med sina pelargoner.

Årets pudel

Anrell igen. Intervjuade RGB under världscupen i Göteborg i februari. Blev både imponerad och största fanset. Höll alla tummar (inte att förväxla med ”tömmar”) under OS.

 

 

 

 

 

 

Årets surdeg 

En av ridsportens suraste degar kan snart ha jäst färdigt. Efter 20 års rykten stämde hoppkaptenen Sylve Söderstrand TV-bonden Peter Gustafsson för grovt förtal och talade ut i Sportbladet om anklagelserna om sexuella övergrepp.

Årets OS-skada 1

Angelica Augustsson var 2011 års sensation med sin vilda Mic Mac och en av fyra grundpelare i OS-bygget.

I Rom i juni ville stoet varken gå framåt eller bakåt och gav förbundskapten Söderstrand huvudvärk. Sedan hittades en ond tand och en sträckning i ett bakben.

Årets OS-skada 2 

I april kom EM-guldhästen Ninja hem från Qatar med feber. RGB hoppades in i det längsta att den rutinerade Ninja skulle komma i form till OS.

Det gjorde han inte. Casall, som aldrig gjort ett mästerskap, blev OS-häst.

Årets OS-skada 3

OS-lagen hade presenterats i Falsterbo och alla var på topphumör. Dagen efter nationshoppningen stod Malin Baryards häst Tornesch med en senskada.

Malin åkte hem och bröt ihop.

Årets migrän

Efter månaders krångel med mediahotell till OS var the bottom nådd. Kräktes i bilkön, kröp hem och däckade i soffan.

Att vara frilans är precis lika tjusigt som det låter.

Årets prestationsångest

Morgonen för avfärd till London var ångest, ätstörningar och mage i uppror. Tog taxi till Arlanda istället för vanliga budgetvarianten flygbuss.

Mådde illa hela vägen. Kom på varför jag en gång slutade tävla.

Hamnade flygstolsraden framför förbundskapten som läste om sig själv i Sportbladet om ”Dundermiss” i OS-planeringen. Var jäkligt glad att blickar/vibbar inte kan döda.

Årets fotbollsnisse

Det började lukta OS-guld om Sara Algotsson-Ostholt och märkliga saker hände: Fotbollsnissarna slöt upp i Greenwich Park. Mycket trevligt.

Peter Wennman, i bästa badshortsen, fick sina fördomar bekräftade. Kunde köpa räkcoktail och champagne istället för korv och öl, t ex.

Jag öste på med skvaller. ”Bättre än Dallas” mös Wennman och översatte överklassryttaren William Fox-Pitts namn till svenska. Tyvärr red inte Pippa Funell i samma lag i år.

Han skrev om Saras silver också.

 

 

Årets ritt

Silver-Sara i OS-terrängen.

Red iskallt, balanserat och fick alla skräckinjagande svårigheter att se ut som a ”walk in Greenwich park”.

Hästen Wega då? Jo, hon tackade för sin ryttares optimala stöd och struntade i att framskorna flög av. Det var ett fulländat samspel mellan människa och djur. Det var magi.

Årets stjärnskott

21-åringen Ludwig Svennerstål låg sjua efter fälttävlansterrängen i London och fick BBC:s tv-kommentator att gå bananas. Kaxig på rätt sätt. Tänker ta medalj i Rio.

Årets diva

OS-byn dög åt Usain Bolt men inte åt dressyrryttaren Minna Telde som bodde med sitt privata hov på lyxbåt på Themsen. Blev ingen medalj för det.

Dags för förbundet att strama åt tyglarna?

Årets krasch

Lisen Bratt-Fredricson fick ta Baryards plats i OS-hopplaget. Hästen Matrix blev rädd för två lejonstatyer, spände sig och kraschade redan i första rundan.

Lisen skadade höften och låret men fullföljde OS, trots våldsam smärta.

 

 

 

 

Årets antiklimax

På OS-hoppningens finaldag strömmade de trevliga fotbollsnissarna till igen för att se RGB ta guld. Istället fick de lära sig ett nytt ord – balltramp – och tänkte så det knakade.

Hästen Casall hade trampat sig själv ovanför en hov, fått ett litet, ömmande sår och strukits.

RGB satt ensam i stallet en stund. Sedan kom han ut och mötte pressen, samlad och saklig. Plockade poäng.

Årets konstigaste åtgärd

Se ovan. Samma dag kunde man läsa på RGB:s Facebook-sida att landslagsveterinär Jonas Tornell hade ”bedövat ballen”.

 

Årets sämsta bevakning 

Fick inte gå på OS-invigningen. Tvingade en vietnamesisk sylta att hålla öppet efter stängningsdags och plåtade av TV-bilden. ”You silly silly swedes” garvade polski i baren och vek sig dubbel. 

 

 

 

Årets debatt

En tysk OS-journalist plåtade Patrik Kittel när hans dresyrhäst Scandic böjde på halsen och drog igång ännu en infekterad debatt om djurplågeri.

Jag undrade i min blogg, om vi hade sett samma träning och skrev att hästarna hade det bättre än vi journalister. Fick rejält på moppo av ”djurvänner”.

Årets ickedebatt

Skrev en lång, arg krönika i Sportbladet om att det internationella ridsportförbundet ska tillåta klonade hästar att tävla. Helt sjukt, enligt min åsikt.

Ingen annan blev lika upprörd.

Årets provokation 

Höstens insamling på Facebook till Sara Algotssons nya OS-löfte väckte starka känslor. Obegripligt.

Folk får väl lägga sina (små)pengar på vad de vill utan att behöva försvara det? Och det var inte Sara själv som var ute med tiggarhåven.

Att spanska fotbollsfans skramlar för att rädda sin misskötta klubb Real Oviedo är det ingen som hånar.

Facebook-gruppen å sin sida borde se upp på vissa sektliknande tendenser.

Årets veteran 1

Jens Fredricson, 45, blev inte uttagen till Scandinavium i februari. Bet ihop, blev bästa svensk i vårens toppliga och seglade vidare ända till OS-hoppfinal med Lunatic.

Årets veteran 2

Tinne Vilhelmson Silfvén, 45, har äntligen blommat ut för fullt. Slog två svenska och två personliga dressyrrekord i Globen.

Årets revansch

Malin Baryard-Johnsson som avslutade året med att bli tvåa i världscupen i London.

Årets protest

De sju toppryttarna accepterade inte att förbundet låter hoppkaptenen Sylve Söderstrand sluta. Skrev gemensamt protestbrev. Unikt. Till och med den behärskade RGB var arg offentligt.

Årets sportchef

Stefan Holm som kläckte idén att porträttera alla OS-hästarna på TRE SIDOR i Sportbladet. Underbart.

 

Förra året såg 7 346 betalande personer grand prix-hoppningen i Globen på söndagsförmiddagen.

Det var då som den omåttligt populäre Rolf-Göran Bengtsson flögs in från Abu Dhabi, ekonomiklass och bytte om till ridkläder i bilen från Arlanda.

Sen red han raka vägen in på arenan i Globen och taket höll på att lyfta sig.

Idag var det nästan lika många – 7 104 – men inte alls samma tryck.

Rolf-Göran Bengtsson kom ju inte i år. Istället tävlar han i Paris och Gucci Masters med totalt 5,5 miljoner kronor i prispotten.

Men enligt Mr Stockholm Horse Show, Ulf Rosengren, hade RGB hellre velat åka till Stockholm. Om han själv fått bestämma. Det fick han nu inte.

Hans sponsor och hästägare sa nej. Paris är både mer pengar och prestige.

In i det längsta höll Rosengren en dörr öppen för RGB, om det skulle bli någon ändring med någon skadad häst eller så. De två har under hösten till och med diskuterat en clinic.

Nu är Rosengren ett PR-geni som aldrig missar en chans att tala om att alla ryttare står i kör för Globen. Men en sak är säker – Bengtsson är väldigt lite diva och vet värdet av att hålla sina fans på hemmaplan på gott humör.

Dessutom ligger det en hel del sanning i det Rosengren säger. Ryttarna kan aldrig bortse från pengarna, men de behöver ha roligt här i livet också.

2009 var jag i Doha, Qatar för finalen av lyxiga, penningcirkusen Global Champions Tour. Där satt shejkerna i rad i guldstolar och hästarna stod i fantastiska luftkonditionerade stall.

Två veckor senare träffade jag den tyske mästarryttaren Ludger Beerbaum i Globens garage. Han hade också varit i Doha.

Inte riktigt som Doha, sa ja.

Nej, det här är mycket bättre (eller roligare), svarade Beerbaum.

Fast nästa år, med Top Ten-finalen i Globen, får vi tillbaka RGB, bara han håller sig kvar i världstoppen.

——–

 

 

 

 

 

 

 

Den unga amerikanska hoppryttaren Brianne Goutal tävlar för första gången i Globen och Stockholm International Horse Show.

Hon är helt hänförd.

Jag träffade Brianne Goutal när hon gick banan inför tidshoppningen ikväll och hon sa spontant att hon aldrig sett en liknande hästtävling.

Världens bästa, tyckte hon. Särskilt publiken. Wow, bara.

I USA är det fler VIP-bord med vita dukar än vanliga sittplatser. I Paris, där Rolf-Göran Bengtsson är denna helg för att tävla i Gucci Masters skryter man med att man har minst 1 500 VIP-gäster. Det är där som tyngdpunkten ligger.

Denna lördagkväll i Globen är nästan helt utsåld, inte långt från 11 000.

Totalt har 45 091 betalande personer redan sett SIHS. Det är nästan lika mycket som förra årets publiksiffra 46 235 efter två dagar.