Vilken tjej! Det Sara har gjort är så imponerande att jag bara ryser.

Hon har inte gjort ett enda fel på hela tiden. Ridit perfekt varenda meter. Den där bommen som till sist föll hade lika gärna kunnat ligga kvar.

Hon är en rutinerad ryttare. Både från OS och EM. Hon har ridit hela livet. Och fostrat sin Wega sen den var föl.

Men det som imponerar lika mycket som ridskickligheten är hennes attityd på marken.

Hon har haft kul, tillåtit sig att njuta av att få vara med i ett OS. Har snackat med oss media, gärna och avspänt. Så jordnära och bara supertrevlig. Sen har knäppt på fokusknappen och bara levererat.

Det där med avspändhet gäller förresten hela laget inklusive lagledning och tränare. Vilket gäng. Vilken stämning.

Det har betytt mycket för Sara och hennes väg till medaljen.

Tack Sara för den första svenska medaljen. Tack hela laget för några fantastiska dagar.

Att bevaka fälttävlan har varit ett rent nöje.

Det började med total förvirring och kaos för oss som skulle bevaka en OS-terräng på världshistoriens mest spektakulära bana med Londons skyline som en fondtapet i bakgrunden.

För vår skull hade det ordnats med en mixed zone så långt bort från presscentret som möjligt. Där skulle vi visserligen få träffa ryttarna för kommentarer efter ritterna.

Men det fanns ingen uppkoppling, TV-skärmar i solsken (och vad händer då?), inga toaletter, inga stolar, inget kaffe, inget vatten.

Stolar, kaffe, toaletter o vatten kan man leva utan. Men inte uppkoppling och skärmar att följa ritterna på.

Tillbaka till pressrummet och uppkopplingen. Absurt! Sitta mitt i händelsernas centrum och titta på TV! Spänningshuvudvärk bara förnamnet.

Ser Ludde och Sara göra helt fantastiska ritter därute. Ingen chans hinna upp till mixed zone. Får nog. Ger mig ut i verkligeheten. Bland 55 000 andra. Måste bara vara där.

Hinner se Niklas gasa på för fullt i mål och prata med honom.

Samtidigt. Ryttare efter ryttare rider i mål. Ettan framför namnet Sara Algotsson Ostholt ändras inte. Inte ens efter sista ryttaren, legendariska Mark Todd.

Det är helt makalöst fantastiskt.

Efteråt samlas hela laget. Det är en stämning som går att ta på. Lagandan är på topp. Alla är bara glada, så jäkligt glada.

De vet att det kan rasa fort imorgon. Därför är det så rätt att de törs vara glada nu. Runt det svenska fälttävlanslaget finns inget krampaktigt.

Nu är klockan nästan ett på natten hemma i Sverige. Och var ligger alla bakomkulissernabilder som jag tog denna magiska terrängdag. Jo i pressrummet i Greenwich på andra sidan Themsen, i ett minneskort i kameran i ett låst skåp.

Är själv på ett hotell inne i London.

Men i morgon är en ny dag, en ny chans, kanske en gulddag.

Lite bilder från cross country-banan som väntar idag.

I fälttävlans förlovade land är dagens cross country – terrängritt – en av höjdpunkterna i OS.

Stämningen stiger i Greenwich Park. 55 000 åskådare fyller på från alla håll. Vädret är perfekt, klart, soligt och lagom varmt.

Det finns bara en sak jag önskar mer än att det går riktigt bra för svenskarna – att det inte händer någon allvarligt olycka. En terräng utan olyckor är en lyckad tävling, oavsett allt annat.

Sverige ligger fyra. Inte trea. Det är britten (en riktig engelsk gentelman) William Fox-Pitts fel. Han red nästan sist i dressyren och puttade bort Sverige från bronsplasten.

Inte särskilt gentelmannamässigt.

– Jag är inte en gentleman när jag rider, sa mannen som är ett huvud längre än alla i parken.

Allt kan hända. Men det ska mycket till om de ska gå om urstarka Storbritannien, Tyskland och Australien.

Att japanen som leder efter dressyren ska ligga i ledning även efter crossen är det ingen som tror. Å andra sidan var det ingen som trodde att han skulle vara bäst i dressyren heller.

Satt själv och skrev och brydde mig inte ens om att titta på skärmen. Ingen annan heller inne i presscentret.  Vaddå japan? Inte förrän jublet bröt ut tittade alla förvånat upp.

Men mest förvånad av alla var Oiwa Yoshiaki, 36. Han såg helt chockad ut. Men sa i alla fall att han tränat jättemycket dressyr sen han börjat träna i Tyskland.

Kanske hade han saltat extra också. I hans ryttarbiografi står att han har en vidskeplig grej för sig – han strör salt över både sig själv och hästen.

Får se hur han har saltat idag.

Det tog knappt fyra timmar. Sedan hade besvikelsen runnit ur.

— Det är bara att ta den skiten och köra på, säger Niklas Lindbäck som stoppades av åska och blixtar i fälttävlansdressyren.

I morgon går han för fullt i terrängprovet. För lagets skull.

Niklas Lindbäck hade högt ställda mål inför London-OS. Han och Mister Pooh har slagit nästan hela världseliten förr. I Badminton förra året där de var femma.

Men de han bara rida in på arenan i Greenwich Park när åska och enorma blixtar avbröt tävlingen. Det var bara att rida ut igen.

— Hästen blev förvånad och visst blir det konstigt. Man har ju lagt upp hela uppvärmningen  efter en exakt startid, säger Lindbäck.

Efter fem minuter fick de komma in igen för start och gjorde trots allt en stark insats. Då kom nästa kalldusch. Denna gång från domarna som gav förvånansvärt låga betyg.

Då kunde Niklas Lindbäck inte annat än att gråta.

— Det är lika bra att vara besviken. Det tog sex år att komma hit och så händer detta. Sannolikheten att det ska hända är en på miljonen, säger han när Sportbladet möter honom efter att sista ryttaren ridit klart.

— Men nu har jag släppt det och fokuserar framåt. Det är bara att dra ner hatten och gå för fullt i morgon. Det är väldigt viktigt för laget.

Laget ligger fyra inför terrängen. Sara Algotsson Ostholt blev bästa svensk på en delad fjärdeplats.

Niklas Lindbäck slutade 22:a av 74 ryttare. Övriga svenskar tog platserna 16, Ludwig Svennerstål, 62, Linda Algotsson och 65, Malin Petersen.

Niklas Lindbäck hade både vädret och domarna mot sig.

Ändå höll han masken genom hela mixed zone. Svarade på alla våra frågor. Till och med skrattade.

Vilken hjälte!

Sa att han inte ville skylla på någonting. Så här är det i en utomhussport. Är man med i leken får man leken tåla liksom.

Tog det som en man. Som en riktigt sportslig man.

Men när TV-kamerorna vänts åt annat håll och all press – nästan all – travat vidare då sprack det och besvikelsen vällde upp och ut.

Närmaste träd fick en spark av ridstöveln, tårarna rann och dressyrtränaren Elisabet Lundholm rusade fram med sin tröstande famn.

Alla fem svenska fälttävlanshästarna gick igenom fredagens veterinärkontroll utan problem.

Faktiskt gick varenda en av de 74 hästarna igenom, även om några kollades igenom extra noga av veterinärerna.

Frågan är om någon av de tvåbenta OS-atleterna skulle ha klarat samma kontroll. I alla fall inte utan smärtstillande.

Hästarna får inte ha något medel av något slag i kroppen. Är de fräscha så är det verkligen det.

Ibland råkar man vara på rätt ställe på rätt tid. Gick förbi när hela svenska hopplaget droppade ut en och en ut från muggen i Greenwich Park.

Yes!

Vet inte om laget var lika glada som jag över mötet – men går man på muggen intill presscentret tar man ju en klar risk.

De var på studiebesök i parken för att kolla in vad som väntar om några dagar. Jens Fredricson såg som taggad ut.

– Jag verkligen längtar efter att få stå klar med hästen och få rida in där, sa han och nickade mot den imponerande arenan.

Svägerskan Lisen Fredricson såg cool och avspänd ut. Hon är en klippa.

Henrik von Eckermann däremot verkade lite tagen ut av det stundande allvaret.

Och fanbäraren? Säger bara – trygg som ett helt lass skånsk mylla. Har mannen inga nerver?

Laget kollade in veterinärchecken av fälttävlanshästarna och poserade snällt för Sportbladet framför OS-loggan, innan de släntrade iväg och fixade lite bilder för eget bruk i egna mobilerna.