Det började med total förvirring och kaos för oss som skulle bevaka en OS-terräng på världshistoriens mest spektakulära bana med Londons skyline som en fondtapet i bakgrunden.

För vår skull hade det ordnats med en mixed zone så långt bort från presscentret som möjligt. Där skulle vi visserligen få träffa ryttarna för kommentarer efter ritterna.

Men det fanns ingen uppkoppling, TV-skärmar i solsken (och vad händer då?), inga toaletter, inga stolar, inget kaffe, inget vatten.

Stolar, kaffe, toaletter o vatten kan man leva utan. Men inte uppkoppling och skärmar att följa ritterna på.

Tillbaka till pressrummet och uppkopplingen. Absurt! Sitta mitt i händelsernas centrum och titta på TV! Spänningshuvudvärk bara förnamnet.

Ser Ludde och Sara göra helt fantastiska ritter därute. Ingen chans hinna upp till mixed zone. Får nog. Ger mig ut i verkligeheten. Bland 55 000 andra. Måste bara vara där.

Hinner se Niklas gasa på för fullt i mål och prata med honom.

Samtidigt. Ryttare efter ryttare rider i mål. Ettan framför namnet Sara Algotsson Ostholt ändras inte. Inte ens efter sista ryttaren, legendariska Mark Todd.

Det är helt makalöst fantastiskt.

Efteråt samlas hela laget. Det är en stämning som går att ta på. Lagandan är på topp. Alla är bara glada, så jäkligt glada.

De vet att det kan rasa fort imorgon. Därför är det så rätt att de törs vara glada nu. Runt det svenska fälttävlanslaget finns inget krampaktigt.

Nu är klockan nästan ett på natten hemma i Sverige. Och var ligger alla bakomkulissernabilder som jag tog denna magiska terrängdag. Jo i pressrummet i Greenwich på andra sidan Themsen, i ett minneskort i kameran i ett låst skåp.

Är själv på ett hotell inne i London.

Men i morgon är en ny dag, en ny chans, kanske en gulddag.