Idag gick luften ur OS-bubblan i Greenwich Park och man kunde höja blicken

ut över London som faktiskt har en skyline.

Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson Silfvén gjorde ungefär vad de skulle i dressyrbanan. Men någon mer dramatik bjöd inte den svenska truppen på.

Annars har det varit fullt ös. Säga vad man vill om ridsport, men någon mellanmjölk är det inte. Dramatiken har varit på topp.

Sara Algotsson kan putsa på sin medalj, minnas och njuta. De andra ryttarna vill hellre titta framåt.

Henrik von Eckermann har redan börjat räkna dagarna till Rio.

Själv längtar jag till en riktig kopp kaffe.

Nej, Casall travade inte absolut rent på veterinärkontrollen här på morgonen.

Man ville inte tro det, inte riktigt se, men så var det.

Rolf-Göran Bengtsson bet ihop och tog det enda rätta beslutet, att inte trava upp en gång till och kanske få igenom hästen.

Även OM Casall inte skulle ha haft några problem att hoppa skulle Rolf ha haft det i bakhuvudet, kännt efter och inte kunnat rida på max. Det hade varit dömt att misslyckas.

Dessutom kanske han hade riskerat att få en värre skada.

Det är ju så – små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.

För det är verkligen ett litet sår, ett så kallat balltramp ovanför hoven, som Casall fick på laghoppningen.

Igår kväll ringde jag Sylve Söderstrand, förbundskaptenen, och kollade allt var okej. Allt är bara fint, var svaret.

Det var det alltså inte. Även om Casall inte var halt var han faktiskt öm.

– Han var lite öm i går men i morse kändes han bra och Rolf red, säger Sylve nu.

I morse kollades han för säkerhets skull med värmekamera som inte gav något utslag.

Timingen kunde inte vara sämre. I morgon är han säkert bra.

Idag sitter Lasse Anrell – alla hästtjejers hatobjekt nummer ett – och håller tummarna för Rolf-Göran Bengtsson.

Det är inte ett spel för gallerierna. RGB är Anrells nya idol.

Och RGB vet det.

Dagen innan jag skulle flyga till OS knatade jag upp till Skanstull hemma på Stockholms söder. Som vanligt för att i sista stund köpa något som måste med i packningen.

Sprang på södergrannen Lasse Anrell som allra ödmjukast bad mig framföra en hälsning till RGB.

– LOVA att du hälsa från mig och säg att jag hoppas han vinner och att jag kommer att hålla alla tummar.

Jag höll mitt löfte.

Redan på Heathrow, när jag landat, faktiskt. Fanbäraren RGB landade en timme efter.

Vet inte riktigt om det var av triumf eller något annat. Men han skrattade i alla fall.

Men sorry Anrell. Han hälsade inte tillbaka.

Det är smällar när man får ta.

Inne på hopparenan går hemmapubliken bananas när britterna lägger ännu en guldmedalj till sin redan stora hög.

Utanför står vi svenskar och undrar vad som hände med våra stolta förhoppningar om i vart fall ett brons.

Men men. Nu vänder vi blad, skulle kungen ha sagt.

Tre svenskar är i hoppfinal och alla börjar om från noll. Nu är allt möjligt igen.

– Det blir ett tufft race. Alla som är med har samma chans, säger Rolf-Göran Bengtsson som tappade motivationen i måndagens lagfinal.

– Ja, när man rider in och loppet redan är kört då kör man inte på 110 procent utan på kanske 90-95.

Rolf hade med andra ord för lite press på sig.

Jens Fredricson red först i laget och hans motivation var det inget fel på. Idag var banan mycket svårare än i går. Han gjorde trots det en ännu starkare prestation med sin lilla Lunatic.

– Det kändes lätt, sa den kaxige Jens efter sin ritt.

Hur det än går för de två på onsdag får de redan högsta betyg.

Henke von Eckermann hade svårt att vara glad åt sin finalplats.

– Det känns tomt, sa han med tom blick efter den missade lagmedaljen och sina egna fyra nedslag.

Hans häst blev spänd efter första rivningen och kom aldrig in i matchen igen.

– Nu får jag försöka ta vara på chansen på onsdag.

Lisen var klart blek och trött. Idag tog skadan från hennes krasch ut sin rätt. Själv pressade ut hon det sista av sin viljestyrka.

Hon tyckte inte att det gjorde mer ont idag, men banan var svårare än igår. Själv kände hon sig mest som en passagerare.

– De som säger att det bara är att åka med vet inte hur det funkar. Det är jag ett stort bevis på. Man måste ha balansen, sitta starkt i sadeln och hålla om. Idag gick det inte, sa hon med svag röst.

Om finalbanan säger Lisen att det kommer att vara ännu större och kräva hjärna.

– Då är Roffe rätt ryttare, säger Lisen.

Vill själv tillägga att hjärna inte räcker. Hjärtat måste vara med. Motivation är det som i slutändan gör skillnaden.

Som Nick Skelton sa efter sitt och Storbritanniens lagguld.

– Utan publikens stöd hade guldet inte varit möjligt.

Idag rider Kanada med tre ryttare. Fjärderyttaren Tiffany Foster diskades redan igår.

Minuterna innan den unga Tiffany skulle sitta upp för uppvärmning fick hon veta att hennes häst Victor hade visat överkänslighet på en punkt ovanför hoven på vänster framben och var diskad.

Presskonferensen efteråt var rena farsen och en uppvisning av hyckleri på högsta nivå.

Det internationella ridsportförbundet FEI:s president Haya – en av flera fruar till dopingkungen av Dubai – sa att Tiffany INTE var anklagad för något fusk eller otillåtet men att hon måste diskas på grund av reglerna och av djurskyddsskäl.

Tiffany storgrät – så klart. Hennes tränare Eric Lamaze (OS-guld 2008) var heligt förbannad.

— Det är ett litet litet sår. Vad som helst kan ha hänt i natt men hästen har inga problem med det. Men om fem, sex veterinärer klämmer tillräckligt länge just där är det klart att hästen till slut reagerar, sa han.

— Vi ska rida för medalj idag, för Tiffanys skull!

Gärna för mig. Bara de inte rider bättre än Sverige.

Överkänslighet har blivit en överkänslig fråga efter Hongkong. Eric lamaze kan mycket väl ha rätt och Tiffany kan ha offrats av FEI som på alla sätt försöker visa att de alltid står på hästarnas sida.

Tiffany Foster har inga pengar att pumpa in i sporten eller FEI.

Det har Saudiarabien. De har till exempel räddat FEI Nations Cup som sponsorer i år. Lämpligen nog efter att två av deras OS-ryttare stängts av för doping, eller rättare sagt otillåten medicinering med det kontroversiella medlet butta.

De blev avstängda åtta månader och skulle därmed missa OS, men överklagade till CAS – och friades.

Nu är en av dem, Abdullah Sharbatly, här i London och i lagfinal.

Den andre, Khaled El Eid, var kvalad men fick avstå för att hans häst Presley Boy fick kolik.

Den internationella hoppryttarklubbens före detta ordförande Rodrigo Pessoa gick i taket och mer eller mindre antydde korruption. Sportbladet skrev om saken tidigare i somras.

Det finns en annan anledning till att Saudis hopplag inte känns så charmiga. Det saudiska förbundet har inför OS shoppat hästar för hundratals miljoner. Kul för säljaren, men inte för den ryttare som mot sin vilja blir av med sin kanske enda topphäst – som han eller hon kanske utbildat från grunden.

Ingen av de saudiska ryttarna är skickliga nog att utbilda en häst.

Till exempel rider Sharbatly hästen Sultan här som tidigare reds av en britt. Sultan är helt fantastiskt och har hoppat mer eller mindre TROTS sin ryttare.

Sex före VM i Kentucky 2010 fick Sharbatly Italiens bästa häst och tog silver. Det höll inte så länge och nu är hästen rejält skadad. Ingen är förvånad.

Om Saudiarabien vinner laghoppningen i dag är det ett bevis för att man faktiskt kan köpa sig till en medalj i OS.

Tack och lov att Ukraina åkte ut redan i går. Där är det inte ens ett land som står för laget utan en enda man – oligarken Onischenko.

Han har inte bara shoppat hästar utan också tyska ryttare som bytt nationalitet. Dessutom rider han själv i laget. Var pengarna kommer ifrån vill man helst inte veta.

Oh dear, sa britterna på läktaren bakom mig när Onishenko var inne och sopade ner hälften av hindren. Hans urusla ridning kan inte ens världens bäst utbildade häst rädda.

Som om det inte vore nog ingår tysken Paul Schockemöhle i teamet. Han är världens kanske störste hästhandlare och köpte bland annat dressyrhästen Totilas från holländarna för cirka 120 miljoner kronor.

Schockemöhle är överallt där det finns stora pengar att göra. Han har länge hjälp även saudierna med hästar och träning.

Vinner Saudi idag kommer jag att gråta.

Heja Sverige! Och Kanada.

De har varit skadedrabbade och uträknade hela OS-uttagningen. Men nu är det svenska hopplaget i final. Inte nog med det – de ser jolly good ut.

Lisen Fredricsons bragd idag talar för sig. Det enda som kan stoppa henne är att skadan blir så pass mycket värre att hon inte tar sig upp i sadeln.

Rolf-Göran Bengtsson och Casall är i en lysande form. Inspirerade och fräscha. Casall lekte med hindren och hoppade med samma tryck i avstampet från marken som när han varit som allra bäst.

Henrik von Eckermann har varit iskall. Inte gjort ett enda fel på två rundor. Rena skolridningen. Och vem saknar Coupe de Coeur nu?

Låter som en efterkonstruktion, men har faktiskt hela tiden tyckt att Allerdings är ett bättre kort än CdC som är en stenhård hingst. I världscupfinalen för två år sedan blev han istadig med självaste Ludger Beerbaum på ryggen – och anföll dessutom RGB:s Quintero.

I EM i Madrid gick han lysande med Henke. Men då hade chefen, Beerbaum, haft med sig hingsten till Rio strax innan och ridit igenom honom.

Henke hyllar CdC. Men frågan är om inte Allerdings passar honom bättre. Hur som helst går fuxen bättre under svensken än under stallkolegan Marco Kutscher.

Ludger Beerbaum var på plats i London idag och var hur glad som helst över Henkes ritt.

Super, sa Ludger och då ska man veta att han är den härda men rättvisa typen.

Jens Fredricson och Lunatic gjorde en bra runda. Inget snack om den saken. Men två ner är inte okej för Jens egen del. Han såg rätt sur ut över sin egen insats – men glad som en lax över Lisen och laget.

Det bästa – han kan bättre. Hoppas det kommer imorgon.

Sverige har fyra fel med sig till finalen. Det har britterna, holländarna och schweizarna också.

Saudiarabien leder på ett tidsfel. Det är en mindre sensation och inte så kul eftersom de shoppat topphästar som andra köper kalsonger de senaste året med sikte på London.

Tror inte de håller en omgång till. Men konstigare saker har hänt.

Kanada flåsar i hälarna med fem fel, men kommer att starta med tre ryttare eftersom en är diskad för att hästen visat överkänslighet. Snart är det presskonferens om den saken.

En större sensation än Saudis ledning är att supernationerna Tyskland och Frankrike inte tog sig till final.

Britterna kommer gå på max med publikens stöd och Nick Skelton som ankare. Holland ser också starka ut.

Ser det här ut som en plågad häst?

Det är Scandic på väg ut från den träning i onsdags som det tyska magasinet St George bevakade. Jag var också där. Men det är svårt att tro att vi såg samma träning.

Det jag såg var en pigg och busig Scandic, hur fräsch som helst ut. KORTA stunder blev han avsiktligt – och oavsiktligt – djup i formen. So what? Vad är problemet? Att en häst böjer på halsen? Den är ju skapt att kunna böja på halsen.

Om den dras in och får gå kvar i ett skruvstäd länge är det inte bra. Men i det här fallet är Patrik Kittel utsatt för en tysk kampanj. Felet är att han tränar för holländaren Sjef Janssen som tillsammans med frugan Anky van Grunsven är hatade som pesten av delar av tysk ridsport.

Själv lade jag i god tro ut en video på youTube på Anky van Grunsven i träning. Det vällde in kommentarer på tyska som jag inte förstod. När jag översatt dem blev jag helt chockad.

Det svarta hat och galla som spyddes över Anky var bland det värsta jag sett.

Självpåtagna djurrättsaktivister har hakat på mobben och någonstans känns det som om det är själva hatet som är huvudsaken.

Förra gången Patrik Kittel blev måltavla skrev jag något om att det var obegripligt att man kunde bli så upprörd över att en häst hänger ut sin tunga några minuter.

Då drabbade hatet mig. Ännu värre. Servern klappade ihop.

Träningsmetoder är jätteintressanta att diskutera. Men dessa hatare är inte inte intresserade av debatt. De är en mobb. Och jag tror inte alla är veganer utan gladeligen sätter kniven i fredagsbiffen.

Scandic och de andra topphästarna lever ett lyxliv som det är få människor förunnat.

Lyxliv kan man dock inte säga om media på plats i Greenwich. Stressen är omänsklig, maten och logistiken under all kritik.

Efter en vecka har de dåliga förhållanden redan skördat två offer. En har klappat ihop och ligger på sjukhus, en annan åkt hem efter två avsvimmningar. En tredje höll på att tuppa av på terrängbanan.

Den som ändå var dressyrhäst.

Tinne Vilhelmsson Silfvén red in på en sjätte plats i dressyren med 74.271 procent i betyg. Det var snyggt, prydligt men kanske lite energilöst. En rejäl miss i bytesserien straffade sig.

Nej, enögde Santana litade inte alls blint på Minna Telde.

Snarare slog han dövörat till och lyssnade bara på kamerasmattret istället för sin ryttare.

– Han var jättefin och helt avspänd när han kom in men sedan blev han rädd för kameraljudet, säger Minna Telde.

Det blev bara 67.477 procent av sju tämligen eniga domare.

Inte heller hjälpte Minna Teldes privata upplägg som går ut på att inte bo i trälhavet inne i OS-byn med resten av laget. Minnas sambo, miljardären Johan Ulander, har hyrt en stor båt där han, Minna, sonen Ruben, 14 månader, Minnas mamma och tränare Cilla Kristofferson.

– Det ska ju vara så likt det vanliga som möjligt, som Minna säger.

Telde ligger elva när 13 ryttare ridit och det kommer bli väldigt svårt för laget att hämta in det.

Carl Hester leder på 77.720 procent och han räknas som britternas svagaste ryttare. Eller rättare sagt minst starka.

OS äldsta deltagare, japanen Hiroshi Hoketsu, 71, ligger åtta.

Santana med Minna Telde på ryggen är först ut lagdressyren idag.

Han kommer att lita blint på sin ryttare. Efter en olycka har han bara ett öga, det högra.

– Jag är hans vänstra öga. Jag måste hålla extra uppsikt på allt till vänster så han inte trampar in i något, dressyrstaketet till exempel. Vi har jobbat jättemycket med tilliten i två år. Men det är fortfarande en process, berättar Minna.

Vad som hände hemma i boxen den där natten för tre år sedan vet ingen mer än Santana. Och han har inte berättat.

På morgonen var i alla fall ögat illa skadad. Var fjärde timma i sju veckor behandlades ögat. Men ögat gick inte att rädda. När det började dö togs det ut.

Nu sitter ett mörk konstgjort ”öga” där istället.

– Det här är ju en estetisk sport och det såg inte bra ut med bara en grop, säger Minna.

Santana har gjort en rekordkarriär i Grand Prix under våren och är OS-lagets dark horse på alla sätt.

– Ja han är lite sen. När han var bra i ögat var jag gravid, berättare Minna.