Bilderna på Anna Hiltons fall på VM-banan kom som en käftsmäll – efter intervjun med henne.

Inga TV-sändningar från Annas gick ut här på tävlingsområdet och vi hade gått ovetande till intervjun. Vi hade då ingen aning om hur farligt det varit.

Visserligen är Anna Hilton en riktigt rutinerad ryttare. Men att hon kunde vara så samlad är obegripligt. Hon skämtade till och med.

Eller så kändes det faktiskt inte lika illa för henne som det ser ut på bilderna. Även om just denna typ av fall är den vanligaste orsaken till att fälttävlansryttare blir svårt skadade eller avlider.

Hästarna klarar sig generellt sett bättre – även om det är svårt att tro det när man ser. Hästar är stora, kraftfulla djur. När de faller är det inte som en hund som rullar runt. Det är våldsamt och skrämmande.

Vi som bevakar denna sport ber varje gång en bön innan terrängprovet – låt det inte hända något.

Dels av ren omtanke om dessa människor och hästar. Men också för att det är svårt att försvara riskerna.

Det är en farlig sport – rent livsfarlig. Väldigt långt från mycket i modernt trygghetstänkande.

Men om man kommer nära dessa hästar är det svårt att tala om djurplågeri.

Förutsatt att de inte sätts på för svåra prov – dagens tunga bana var på gränsen – älskar de det de gör.

Det tror jag inte slaktdjur gör – älskar sin uppgift här i livet.

Det är MYCKET som inte fungerar bra här i VM. Från stort till smått. Det är bara att anpassa sig.

Men droppen är säkerheten i stallen.

Ridsporten har nolltolerans vad gäller medicinering och doping av hästarna. Tanken är att en häst som behöver någon behandling INTE är fit nog att tävla.

Dessutom är dessa hästar värda många miljoner. De flesta ryttare och ägare älskar sina hästar och sin sport. En dopingskandal är en mardröm för varje seriös ryttare. Likaså en saboterad häst.

Av alla dessa orsaker ska säkerheten vid stallarna vara vattentät. Ingen obehörig ska få passera grindarna till stallområdena med tanke på risken för sabotage.

Redan i söndags testade en svensk kollega den säkerheten. Hon kunde promenera rakt in och gå runt i stallen i en halvtimme. INGEN reagerade.

Efter det försökte jag få någon ansvarig att intervjua. Igår, torsdag, hade jag ett sms om att jag kunde få en intervju idag. Men idag var jag uppbokad på annat.

Dessutom. När jag frågade en potentat i FEI, internationella ridsportförbundet, som jag sprang på sa han.

Saken hade varit uppe på högsta nivå. Nu var säkerheten uppstramad till öronen, sa han. Fast med andra ord.

Jasså.

Idag, fredag, kunde samma kollega knalla rakt in i stallen ute på Haras au Pin där fälttävlan håller till. Dagen före det tuffa terrängprovet.

Men på VIP:en slipper vi inte absolut inte in.

Jag har just varit på en mycket märklig presskonferens om distansritten. Jag gick dit BARA för att höra om olyckan igår.

Det kändes lite taskigt mot dem som trots allt tog sig hela vägen i mål.

Den känslan botades snabbt av att den individuella guldmedaljören från Förenade Arabemiraten inte dök upp. Hade det tillåtits om det inte varit en oljeshejk som pumpar in pengar i sporten?

Varför kortades inte distansritten när det var så lerigt och tungt? är frågan många ställer sig.

Nu kommer beskedet att fälttävlan gör det som distansen skulle gjort – kortar banan. Dessutom tas två hinder bort. Allt för att slippa alltför trötta hästar i mål.

Igår startade runt 170 VM-ryttare för att rida 16 mil längs Atlantkusten i Normandie i ridsportens maraton, distansritt. Enligt osäkra uppgifter kom 127 av hästarna aldrig i mål.

En krashade in i ett träd och dog efter knappt två mil. Om den bröt nacken eller dog av skallskador är oklart. Uppdatering: Det var skallskador.

Ryttaren Claudia Romero Chacon, 37, från Costa Rica, klarade sig med en skada i lårbenet. Uppdatering: Detta var en felinformation. Hennes tillstånd uppges vara allvarligt men stabilt.

Distans är den snabbast växande ridsportsgrenen i världen – och den mest skandalomsusade med dopade och utmattade hästar och svåra skador.

Från början var det en sport för glada amatörer – hemmafruar sägs det – utan pengar och glamour. Nu stinker den av oljemiljarder.

Oljeländer på arabiska halvön satsar sanslösa pengar. Shejker håller sig med stall på hundratals hästar och dopingskandalerna har varit allt för många för att det ska vara någon tillfällighet.

Internationella ridsportförbundets president prinsessan Haya är en av flera fruar till Dubai-shejken, Sheikh Hamdan bin Mohammed Al Maktoum, som varit avstäng för dopade hästar.

Igår tog han guld i VM.

Jag var på fälttävlans dressyren när jag nåddes av beskedet att en distanshäst dött på banan.

I det fallet verkar det handla om kombinationen tveksam banläggning och en orutinerad ryttare.

Olyckan skedde i en lång, mycket brant nedförsbacke. Passagen var trång och hästarna fortfarande mer heta än trötta. Alla galopperade och trängdes. Då gäller det att verkligen sitta i rätt balans och understödja sin häst.

På mediabussen till hotellen gick snacket. Banan var lerig och tung.

Det vittnades om hästar med död blick, om utmattade hästar som fick dropp ute på banan och hästar som inte ville lämna de sista paus- och veterinärstationerna.

Varför kortades inte banan när den var så tung? var frågan många av journalisterna frågade sig. Hur kan man som ryttare utsätta sin häst för detta? När de redan gör allt för oss tokiga människor. Var går gränsen för djurplågeri?

Som sagt – jag var inte där och såg med egna ögon. Men jag tror inte mina rutinerade, kloka och hästälskande kollegor från hela världen såg helt fel. Och jag såg med egna ögon hur beklämda de såg ut.

Nu är jag på para-dressyren. Och blir lycklig över det helt fantastiska förtroendet mellan hästar och ryttare.