Bilderna på Anna Hiltons fall på VM-banan kom som en käftsmäll – efter intervjun med henne.

Inga TV-sändningar från Annas gick ut här på tävlingsområdet och vi hade gått ovetande till intervjun. Vi hade då ingen aning om hur farligt det varit.

Visserligen är Anna Hilton en riktigt rutinerad ryttare. Men att hon kunde vara så samlad är obegripligt. Hon skämtade till och med.

Eller så kändes det faktiskt inte lika illa för henne som det ser ut på bilderna. Även om just denna typ av fall är den vanligaste orsaken till att fälttävlansryttare blir svårt skadade eller avlider.

Hästarna klarar sig generellt sett bättre – även om det är svårt att tro det när man ser. Hästar är stora, kraftfulla djur. När de faller är det inte som en hund som rullar runt. Det är våldsamt och skrämmande.

Vi som bevakar denna sport ber varje gång en bön innan terrängprovet – låt det inte hända något.

Dels av ren omtanke om dessa människor och hästar. Men också för att det är svårt att försvara riskerna.

Det är en farlig sport – rent livsfarlig. Väldigt långt från mycket i modernt trygghetstänkande.

Men om man kommer nära dessa hästar är det svårt att tala om djurplågeri.

Förutsatt att de inte sätts på för svåra prov – dagens tunga bana var på gränsen – älskar de det de gör.

Det tror jag inte slaktdjur gör – älskar sin uppgift här i livet.