Rolf-Göran Bengtsson – kungen över alla här – har just bjudit på en av sina många makalösa prestationer.

När han red in som semifinalens sista och ledande VM-ryttare kunde han kosta på sig att riva ett enda hinder.

Han gjorde det redan på fyran – och man ville inte tro det var sant. Det var ju sex svåra hinder kvar.

Snart får vi chans att fråga honom vad han tänkte då.

Själv tänkte jag massa dystra tankar om en finaldag utan någon svensk, än en gång.

Men inget smäter ett skånskt isberg. Han bara gjorde det – klarade resten av hindren. Det finns inte ord.

Nu ska finalryttarna snart presenteras inne på arenan.

Idag var jag spyfärdig av nervositet och spänning. I morgon ska jag bara njuta.

Svenska TV-tittare som följt Ryttareliten har förundrats över de stora, vackra gårdarna, miljonrullningen i hästaffärer och hästlivet i Florida.

Men i jämförelse med de flesta andra länder är de svenska ryttarna rena proletärerna.

Här i VM tävlar miljardärer, oljeshejker och i vart fall en oligark som dammsugit Europa på topphästar och köpt ihop lag ryttare.

Därför hade en svensk medalj varit en sån härlig triumf.

Nu blev det inte så. Och besvikelsen känns ändå inte särskilt förfärlig.

För vi fick se en vansinnigt spännande lagfinal. Nervdallret kändes i hela den fullsatta d`Ornano stadion och det var riktigt grym sport. In i det sista.

Svenskarna visade att de är att räkna med. Sexa i VM är – sexa i världen. Laget är värda den platsen. Hade det blivit brons – eller något ännu bättre – hade det varit helt rättvist och inget mirakel.

En dag händer det.

Varför inte OS? dit Sverige nu är kvalat.

För i en sport där det är tätt mellan miljardärer, oljeshejker och oligarker som köper ihop sina lag – är di svenska rena proletärerna.

Svenska ryttare köper inte färdiga tävlingshästar för galna miljonbelopp.

Svenska ryttare utbildar och tränar sina hästar till toppnivå.

Det är de mästare på.

De är också jäkligt bra på att få hästarna att må bra, trivas med livet och älska sin uppgift.

Den första VM-hoppningen i Caen visade prov på just det. Fyra svenska VM-hästar kom in på den mäktiga fotbollsarenan och hoppade hela banan lätt och med glad uppsyn.

De såg fullständigt trygga ut med sina ryttare, förvissade om de inte kommer att sättas i skiten på minsta sätt. Inte ens för en VM-medalj.

Det var en syn att bli själaglad av. Samspel mellan djur och människa är något väldigt speciellt.

Sibon är liten, ser mest ut som en ponny, men har under Peder Fredricson lyft sig till oanade höjder. Idag gick han som en målsökande missil, letade efter hinder att övervinna och njuta av sin egen kraft och förmåga.

Cafino blev spänd av jättearenan men tvekade inte en sekund att göra vad han kunde för sin unga ryttare Alexander Zetterman. Bara för att han vill.

Gotha, det heta stoet som inte tar order av någon, gav Henrik von Eckermann högsta betyg och slank runt helt utan ansträngning.

Casall gick in och lekte sig runt och såg även till att fixa till det när Rolf-Göran Bengtsson var lite för snabb runt i en sväng. Så ser äkta samarbete ut.

Självklart vill vi ha medalj. Helst både i lag och individuellt.

Får vi det inte kan vi ändå vara glada och stolta över våra skickliga ryttare och glada hästar.

(Det gäller för övrigt även dressyr och fälttävlan.)