Svenska ryttare köper inte färdiga tävlingshästar för galna miljonbelopp.

Svenska ryttare utbildar och tränar sina hästar till toppnivå.

Det är de mästare på.

De är också jäkligt bra på att få hästarna att må bra, trivas med livet och älska sin uppgift.

Den första VM-hoppningen i Caen visade prov på just det. Fyra svenska VM-hästar kom in på den mäktiga fotbollsarenan och hoppade hela banan lätt och med glad uppsyn.

De såg fullständigt trygga ut med sina ryttare, förvissade om de inte kommer att sättas i skiten på minsta sätt. Inte ens för en VM-medalj.

Det var en syn att bli själaglad av. Samspel mellan djur och människa är något väldigt speciellt.

Sibon är liten, ser mest ut som en ponny, men har under Peder Fredricson lyft sig till oanade höjder. Idag gick han som en målsökande missil, letade efter hinder att övervinna och njuta av sin egen kraft och förmåga.

Cafino blev spänd av jättearenan men tvekade inte en sekund att göra vad han kunde för sin unga ryttare Alexander Zetterman. Bara för att han vill.

Gotha, det heta stoet som inte tar order av någon, gav Henrik von Eckermann högsta betyg och slank runt helt utan ansträngning.

Casall gick in och lekte sig runt och såg även till att fixa till det när Rolf-Göran Bengtsson var lite för snabb runt i en sväng. Så ser äkta samarbete ut.

Självklart vill vi ha medalj. Helst både i lag och individuellt.

Får vi det inte kan vi ändå vara glada och stolta över våra skickliga ryttare och glada hästar.

(Det gäller för övrigt även dressyr och fälttävlan.)