Inlägg av Elisabet Hoff

Tronskifte i svensk dressyr

av Elisabet Hoff

Patrik Kittel har suttit på tronen av svensk dressyr i flera år. Nu tar Tinne Vilhelmson-Silfvén över. Helt klart.

För bara en liten stund sedan red hon ut från banan i Globen som solklar segrare i lördagens Grand Prix dressyr och kval till söndagen på 79.555 procent på sin Don Auriello.

Inte bara det. Hon utstrålade en ny säkerhet och självförtroende.

Det är härligt att se. Hennes tidigare topphäst, Favourit, var inte bra för självförtroendet. Särskilt piafferna blev till en riktig hang up. Utanför banan och på träning kunde han piaffera som en gud, men inne på tävlingsarenan sprack det gång på gång.

Sånt sätter sig i huvudet på både ryttare och häst. Och vi på läktaren led. För allt annat är ju så njutbart med Tinnes ridning. Mjukheten, tajmingen och tekniken.

Patrik Kittel red också mjukt och följsamt här på lördagen. Men Scandic har aldrig kommit tillbaka i samma toppform som i Rotterdam i augusti 2011 då han det blev ett EM-brons, en hårsmån från ett silver.

Sedan blev han skadad, inte allvarligt, men avbrotten blev långa.

I dagens Grand Prix såg det ut som om Scandic gjorde det enkelt för sig.

Får höra vad Patrik själv säger om saken. Han såg glad ut när han red ut efter sin fjärdeplats. Men glad är han i och för sig alltid.

 

 

 

 

 

I väntan på åsnekvinnan

av Elisabet Hoff

Stockholm international Horse Show liknar ingen annan hästtävling i hela världen.

I ena stunden seriös världscupdressyr i hög hatt. I nästa en kvinna i raffset med piskor och två åsnor.

Själv missade jag åsnekvinnans genrep igår. Men kanske hon dyker upp i kvällens julavslutning ikväll. Eller i barnens matiné i morgon.

Väntar med spänning. Måste ses. Inte varje dag det serveras kinky varité nu för tiden.

Undrar om åsnekvinnan slår dressyrkamelerna för två år sedan?

Ett annat intressant inslag idag var Malin Baryards och Peder Fredricsons sponsorshow.

Fyra fransoser – Horse Men Team – strippade tills de bara hade svarta kallingar kvar och hoppade sen hästhinder på 1.70. De klarade det UTAN häst.

Men varför var de nästan nakna? Egentligen? De var ju inhyrda av ett klädfäretag. Trodde dessutom att Malin var rätt trött på svarta raffset.

Efter fransoserna kom lejonet Luma in på arenan och gjorde piaff och passage. Sagolikt charmigt. Men hur kommer man på idén att klä ut sin shetlandsponny till just lejon? Varför inte till exempel gepard? Eller vandrande pinne?

I katakomberna bakom arenan kan man stöta vad som helst. En pegasus. Eller Henke Larsson.

Fotbollsikonen var på toppenhumör efter att ha varit med och festat bort Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris (se blogginlägg nedan) och skulle in och titta på sin kanonhäst Baltimore som Malin Baryard hoppar.

Baltimore skötte sig fint. Inte en enda bom ner.

Men så var hindren inte lika höga som i fransos-hoppningen heller.

Nästa år kanske Henke kan tävla mot sin häst.

Allt är möjligt i SIHS.

 

 

 

 

 

 

RGB festade bort Jerringpriset

av Elisabet Hoff

Det står en stor skål i glas i pressrummet i Globen. Bland start- och resultatlistor.

Tittar man närmare ser man farbror Sven (Jerring) med en mikrofon i högsta hugg i gravyr på ena sidan. Mitt emot namnet Rolf-Göran Bengtsson.

Vafals? På Ryttargalan i onsdags sa ju RGB att han skulle ha skålen där han kunde se den varje morgon när han går upp och varje kväll när han går och lägger sig.

Aha, i stallet alltså, sa Radiosportens Christian Olsson som var på galan för att dela ut den nu graverade skålen som stått och väntat på RGB i nästan ett år. Han är ju aldrig i närheten av radiohuset.

Så vad gör nu ”det finaste idrottspriset man kan få” här i pressrummet. Bergis det tyngsta också. Skålen är blytung.

Jo, när festen i stadshuset var över klockan ett drog RGB iväg till Cafe Opera tillsammans med hela familjen Baryard samt paret Henke och Magdalena Larsson.

Klart att man inte kan ta med sig Jerringpriset dit. Ändå för tungt att dricka skumpa ur.

Skvallret igår sa att det var ett vilt festande till klockan sex på morgonen och att Jerringpristagaren åkte direkt till flyget till Paris. Fortfarande i smoking.

Så klart för bra för att vara sant.

Idag sa andra mer tillförlitliga källor att det inte alls gick särskilt vilt till och att den som höll ut längst var Malin Baryards MAMMA,  till fyra när kidsen redan åkt tillbaka till Globenhotellet.

Vem som fick kånka hem Roffes glasskål i snöglobbet är ännu okänt.

Inte heller vem som ska förvara den/åka ner med den till RGB i Tyskland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ut ur OS-bubblan

av Elisabet Hoff

Idag gick luften ur OS-bubblan i Greenwich Park och man kunde höja blicken

ut över London som faktiskt har en skyline.

Utsikt från pressläktaren

 

 

Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson Silfvén gjorde ungefär vad de skulle i dressyrbanan. Men någon mer dramatik bjöd inte den svenska truppen på.

Annars har det varit fullt ös. Säga vad man vill om ridsport, men någon mellanmjölk är det inte. Dramatiken har varit på topp.

Sara Algotsson kan putsa på sin medalj, minnas och njuta. De andra ryttarna vill hellre titta framåt.

Henrik von Eckermann har redan börjat räkna dagarna till Rio.

Själv längtar jag till en riktig kopp kaffe.

Rio nästa för Patrik Kittel

 

 

 

Man vill inte tro det är sant

av Elisabet Hoff

Nej, Casall travade inte absolut rent på veterinärkontrollen här på morgonen.

Man ville inte tro det, inte riktigt se, men så var det.

Rolf-Göran Bengtsson bet ihop och tog det enda rätta beslutet, att inte trava upp en gång till och kanske få igenom hästen.

Även OM Casall inte skulle ha haft några problem att hoppa skulle Rolf ha haft det i bakhuvudet, kännt efter och inte kunnat rida på max. Det hade varit dömt att misslyckas.

Dessutom kanske han hade riskerat att få en värre skada.

Det är ju så – små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.

För det är verkligen ett litet sår, ett så kallat balltramp ovanför hoven, som Casall fick på laghoppningen.

Igår kväll ringde jag Sylve Söderstrand, förbundskaptenen, och kollade allt var okej. Allt är bara fint, var svaret.

Det var det alltså inte. Även om Casall inte var halt var han faktiskt öm.

– Han var lite öm i går men i morse kändes han bra och Rolf red, säger Sylve nu.

I morse kollades han för säkerhets skull med värmekamera som inte gav något utslag.

Timingen kunde inte vara sämre. I morgon är han säkert bra.

 

Jag höll mitt löfte till Anrell

av Elisabet Hoff

Idag sitter Lasse Anrell – alla hästtjejers hatobjekt nummer ett – och håller tummarna för Rolf-Göran Bengtsson.

Det är inte ett spel för gallerierna. RGB är Anrells nya idol.

Och RGB vet det.

Dagen innan jag skulle flyga till OS knatade jag upp till Skanstull hemma på Stockholms söder. Som vanligt för att i sista stund köpa något som måste med i packningen.

Sprang på södergrannen Lasse Anrell som allra ödmjukast bad mig framföra en hälsning till RGB.

– LOVA att du hälsa från mig och säg att jag hoppas han vinner och att jag kommer att hålla alla tummar.

Jag höll mitt löfte.

Redan på Heathrow, när jag landat, faktiskt. Fanbäraren RGB landade en timme efter.

Vet inte riktigt om det var av triumf eller något annat. Men han skrattade i alla fall.

Men sorry Anrell. Han hälsade inte tillbaka.

Det är smällar när man får ta.

 

 

 

 

Nu vänder vi blad

av Elisabet Hoff

Inne på hopparenan går hemmapubliken bananas när britterna lägger ännu en guldmedalj till sin redan stora hög.

Utanför står vi svenskar och undrar vad som hände med våra stolta förhoppningar om i vart fall ett brons.

Men men. Nu vänder vi blad, skulle kungen ha sagt.

Tre svenskar är i hoppfinal och alla börjar om från noll. Nu är allt möjligt igen.

– Det blir ett tufft race. Alla som är med har samma chans, säger Rolf-Göran Bengtsson som tappade motivationen i måndagens lagfinal.

– Ja, när man rider in och loppet redan är kört då kör man inte på 110 procent utan på kanske 90-95.

Rolf hade med andra ord för lite press på sig.

Jens Fredricson red först i laget och hans motivation var det inget fel på. Idag var banan mycket svårare än i går. Han gjorde trots det en ännu starkare prestation med sin lilla Lunatic.

– Det kändes lätt, sa den kaxige Jens efter sin ritt.

Hur det än går för de två på onsdag får de redan högsta betyg.

Henke von Eckermann hade svårt att vara glad åt sin finalplats.

– Det känns tomt, sa han med tom blick efter den missade lagmedaljen och sina egna fyra nedslag.

Hans häst blev spänd efter första rivningen och kom aldrig in i matchen igen.

– Nu får jag försöka ta vara på chansen på onsdag.

Lisen var klart blek och trött. Idag tog skadan från hennes krasch ut sin rätt. Själv pressade ut hon det sista av sin viljestyrka.

Hon tyckte inte att det gjorde mer ont idag, men banan var svårare än igår. Själv kände hon sig mest som en passagerare.

– De som säger att det bara är att åka med vet inte hur det funkar. Det är jag ett stort bevis på. Man måste ha balansen, sitta starkt i sadeln och hålla om. Idag gick det inte, sa hon med svag röst.

Om finalbanan säger Lisen att det kommer att vara ännu större och kräva hjärna.

– Då är Roffe rätt ryttare, säger Lisen.

Vill själv tillägga att hjärna inte räcker. Hjärtat måste vara med. Motivation är det som i slutändan gör skillnaden.

Som Nick Skelton sa efter sitt och Storbritanniens lagguld.

– Utan publikens stöd hade guldet inte varit möjligt.

 

 

 

Katastrof om Saudi vinner

av Elisabet Hoff

Idag rider Kanada med tre ryttare. Fjärderyttaren Tiffany Foster diskades redan igår.

Minuterna innan den unga Tiffany skulle sitta upp för uppvärmning fick hon veta att hennes häst Victor hade visat överkänslighet på en punkt ovanför hoven på vänster framben och var diskad.

Presskonferensen efteråt var rena farsen och en uppvisning av hyckleri på högsta nivå.

Det internationella ridsportförbundet FEI:s president Haya – en av flera fruar till dopingkungen av Dubai – sa att Tiffany INTE var anklagad för något fusk eller otillåtet men att hon måste diskas på grund av reglerna och av djurskyddsskäl.

Tiffany storgrät – så klart. Hennes tränare Eric Lamaze (OS-guld 2008) var heligt förbannad.

— Det är ett litet litet sår. Vad som helst kan ha hänt i natt men hästen har inga problem med det. Men om fem, sex veterinärer klämmer tillräckligt länge just där är det klart att hästen till slut reagerar, sa han.

— Vi ska rida för medalj idag, för Tiffanys skull!

Gärna för mig. Bara de inte rider bättre än Sverige.

Överkänslighet har blivit en överkänslig fråga efter Hongkong. Eric lamaze kan mycket väl ha rätt och Tiffany kan ha offrats av FEI som på alla sätt försöker visa att de alltid står på hästarnas sida.

Tiffany Foster har inga pengar att pumpa in i sporten eller FEI.

Det har Saudiarabien. De har till exempel räddat FEI Nations Cup som sponsorer i år. Lämpligen nog efter att två av deras OS-ryttare stängts av för doping, eller rättare sagt otillåten medicinering med det kontroversiella medlet butta.

De blev avstängda åtta månader och skulle därmed missa OS, men överklagade till CAS – och friades.

Nu är en av dem, Abdullah Sharbatly, här i London och i lagfinal.

Den andre, Khaled El Eid, var kvalad men fick avstå för att hans häst Presley Boy fick kolik.

Den internationella hoppryttarklubbens före detta ordförande Rodrigo Pessoa gick i taket och mer eller mindre antydde korruption. Sportbladet skrev om saken tidigare i somras.

Det finns en annan anledning till att Saudis hopplag inte känns så charmiga. Det saudiska förbundet har inför OS shoppat hästar för hundratals miljoner. Kul för säljaren, men inte för den ryttare som mot sin vilja blir av med sin kanske enda topphäst – som han eller hon kanske utbildat från grunden.

Ingen av de saudiska ryttarna är skickliga nog att utbilda en häst.

Till exempel rider Sharbatly hästen Sultan här som tidigare reds av en britt. Sultan är helt fantastiskt och har hoppat mer eller mindre TROTS sin ryttare.

Sex före VM i Kentucky 2010 fick Sharbatly Italiens bästa häst och tog silver. Det höll inte så länge och nu är hästen rejält skadad. Ingen är förvånad.

Om Saudiarabien vinner laghoppningen i dag är det ett bevis för att man faktiskt kan köpa sig till en medalj i OS.

Tack och lov att Ukraina åkte ut redan i går. Där är det inte ens ett land som står för laget utan en enda man – oligarken Onischenko.

Han har inte bara shoppat hästar utan också tyska ryttare som bytt nationalitet. Dessutom rider han själv i laget. Var pengarna kommer ifrån vill man helst inte veta.

Oh dear, sa britterna på läktaren bakom mig när Onishenko var inne och sopade ner hälften av hindren. Hans urusla ridning kan inte ens världens bäst utbildade häst rädda.

Som om det inte vore nog ingår tysken Paul Schockemöhle i teamet. Han är världens kanske störste hästhandlare och köpte bland annat dressyrhästen Totilas från holländarna för cirka 120 miljoner kronor.

Schockemöhle är överallt där det finns stora pengar att göra. Han har länge hjälp även saudierna med hästar och träning.

Vinner Saudi idag kommer jag att gråta.

Heja Sverige! Och Kanada.

 

Jolly good Sverige

av Elisabet Hoff

De har varit skadedrabbade och uträknade hela OS-uttagningen. Men nu är det svenska hopplaget i final. Inte nog med det – de ser jolly good ut.

Lisen Fredricsons bragd idag talar för sig. Det enda som kan stoppa henne är att skadan blir så pass mycket värre att hon inte tar sig upp i sadeln.

RGB stegade banan åt halta Lisen i morse

Rolf-Göran Bengtsson och Casall är i en lysande form. Inspirerade och fräscha. Casall lekte med hindren och hoppade med samma tryck i avstampet från marken som när han varit som allra bäst.

Henrik von Eckermann har varit iskall. Inte gjort ett enda fel på två rundor. Rena skolridningen. Och vem saknar Coupe de Coeur nu?

Låter som en efterkonstruktion, men har faktiskt hela tiden tyckt att Allerdings är ett bättre kort än CdC som är en stenhård hingst. I världscupfinalen för två år sedan blev han istadig med självaste Ludger Beerbaum på ryggen – och anföll dessutom RGB:s Quintero.

I EM i Madrid gick han lysande med Henke. Men då hade chefen, Beerbaum, haft med sig hingsten till Rio strax innan och ridit igenom honom.

Henke hyllar CdC. Men frågan är om inte Allerdings passar honom bättre. Hur som helst går fuxen bättre under svensken än under stallkolegan Marco Kutscher.

Ludger Beerbaum var på plats i London idag och var hur glad som helst över Henkes ritt.

Super, sa Ludger och då ska man veta att han är den härda men rättvisa typen.

Jens Fredricson och Lunatic gjorde en bra runda. Inget snack om den saken. Men två ner är inte okej för Jens egen del. Han såg rätt sur ut över sin egen insats – men glad som en lax över Lisen och laget.

Det bästa – han kan bättre. Hoppas det kommer imorgon.

Sverige har fyra fel med sig till finalen. Det har britterna, holländarna och schweizarna också.

Saudiarabien leder på ett tidsfel. Det är en mindre sensation och inte så kul eftersom de shoppat topphästar som andra köper kalsonger de senaste året med sikte på London.

Tror inte de håller en omgång till. Men konstigare saker har hänt.

Kanada flåsar i hälarna med fem fel, men kommer att starta med tre ryttare eftersom en är diskad för att hästen visat överkänslighet. Snart är det presskonferens om den saken.

En större sensation än Saudis ledning är att supernationerna Tyskland och Frankrike inte tog sig till final.

Britterna kommer gå på max med publikens stöd och Nick Skelton som ankare. Holland ser också starka ut.

Matrix, kapacitet så det räcker och blir över.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Önskar jag var dressyrhäst

av Elisabet Hoff

Ser det här ut som en plågad häst?

Det är Scandic på väg ut från den träning i onsdags som det tyska magasinet St George bevakade. Jag var också där. Men det är svårt att tro att vi såg samma träning.

 

Det jag såg var en pigg och busig Scandic, hur fräsch som helst ut. KORTA stunder blev han avsiktligt – och oavsiktligt – djup i formen. So what? Vad är problemet? Att en häst böjer på halsen? Den är ju skapt att kunna böja på halsen.

Om den dras in och får gå kvar i ett skruvstäd länge är det inte bra. Men i det här fallet är Patrik Kittel utsatt för en tysk kampanj. Felet är att han tränar för holländaren Sjef Janssen som tillsammans med frugan Anky van Grunsven är hatade som pesten av delar av tysk ridsport.

Själv lade jag i god tro ut en video på youTube på Anky van Grunsven i träning. Det vällde in kommentarer på tyska som jag inte förstod. När jag översatt dem blev jag helt chockad.

Det svarta hat och galla som spyddes över Anky var bland det värsta jag sett.

Självpåtagna djurrättsaktivister har hakat på mobben och någonstans känns det som om det är själva hatet som är huvudsaken.

Förra gången Patrik Kittel blev måltavla skrev jag något om att det var obegripligt att man kunde bli så upprörd över att en häst hänger ut sin tunga några minuter.

Då drabbade hatet mig. Ännu värre. Servern klappade ihop.

Träningsmetoder är jätteintressanta att diskutera. Men dessa hatare är inte inte intresserade av debatt. De är en mobb. Och jag tror inte alla är veganer utan gladeligen sätter kniven i fredagsbiffen.

Scandic och de andra topphästarna lever ett lyxliv som det är få människor förunnat.

Lyxliv kan man dock inte säga om media på plats i Greenwich. Stressen är omänsklig, maten och logistiken under all kritik.

Efter en vecka har de dåliga förhållanden redan skördat två offer. En har klappat ihop och ligger på sjukhus, en annan åkt hem efter två avsvimmningar. En tredje höll på att tuppa av på terrängbanan.

Den som ändå var dressyrhäst.

 

 

 

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB