Tinne Vilhelmsson Silfvén red in på en sjätte plats i dressyren med 74.271 procent i betyg. Det var snyggt, prydligt men kanske lite energilöst. En rejäl miss i bytesserien straffade sig.

Nej, enögde Santana litade inte alls blint på Minna Telde.

Snarare slog han dövörat till och lyssnade bara på kamerasmattret istället för sin ryttare.

– Han var jättefin och helt avspänd när han kom in men sedan blev han rädd för kameraljudet, säger Minna Telde.

Det blev bara 67.477 procent av sju tämligen eniga domare.

Inte heller hjälpte Minna Teldes privata upplägg som går ut på att inte bo i trälhavet inne i OS-byn med resten av laget. Minnas sambo, miljardären Johan Ulander, har hyrt en stor båt där han, Minna, sonen Ruben, 14 månader, Minnas mamma och tränare Cilla Kristofferson.

– Det ska ju vara så likt det vanliga som möjligt, som Minna säger.

Telde ligger elva när 13 ryttare ridit och det kommer bli väldigt svårt för laget att hämta in det.

Carl Hester leder på 77.720 procent och han räknas som britternas svagaste ryttare. Eller rättare sagt minst starka.

OS äldsta deltagare, japanen Hiroshi Hoketsu, 71, ligger åtta.

Santana med Minna Telde på ryggen är först ut lagdressyren idag.

Han kommer att lita blint på sin ryttare. Efter en olycka har han bara ett öga, det högra.

– Jag är hans vänstra öga. Jag måste hålla extra uppsikt på allt till vänster så han inte trampar in i något, dressyrstaketet till exempel. Vi har jobbat jättemycket med tilliten i två år. Men det är fortfarande en process, berättar Minna.

Vad som hände hemma i boxen den där natten för tre år sedan vet ingen mer än Santana. Och han har inte berättat.

På morgonen var i alla fall ögat illa skadad. Var fjärde timma i sju veckor behandlades ögat. Men ögat gick inte att rädda. När det började dö togs det ut.

Nu sitter ett mörk konstgjort ”öga” där istället.

– Det här är ju en estetisk sport och det såg inte bra ut med bara en grop, säger Minna.

Santana har gjort en rekordkarriär i Grand Prix under våren och är OS-lagets dark horse på alla sätt.

– Ja han är lite sen. När han var bra i ögat var jag gravid, berättare Minna.

Silverhästen Wega kunde ha ridits av Mark Todd från Nya Zeeland här i OS, om inte Sara Algotsson Ostholts mamma Margareta varit så envis.

– Han sponsorer ringde i höstas och ville köpa, berättar hon för Sportbladet på telefon samtidigt som hon letar efter sin bil på Skavsta flygplats kvällen efter silverskrällen.

Något konkret bud kom aldrig. Margareta var ju inte intresserad av att ens diskutera saken.

Men hon tror att det hade varit möjligt att få ut sådär tio miljoner. Om hon bara varit lite motvilligt intresserad.

– Säger man nej till priset, men ändå inte är helt omöjlig, höjs ju buden så klart tills man inte kan säga nej, som hon säger.

Nu var Margareta – som tur var – helt jäkla omöjligt att resonera med. Inte för allt smör i Småland, liksom. Hästarna som föds på hennes gård är nästan lika mycket hennes barn som Sara och Linda.

Ändå var Mark Todd och hans sponsorer desperata. Todd var på väg mot sitt sjunde OS när hans häst skadade sig i höstas.

När de fick nobben på Wega hittade de Campino hos tyske lagryttaren Dirk Schrade. Campino är ganska ung men med ringräven Mark Todd som pilot gjorde de ändå ett bra OS och slutade tolva.

Todd var näst bäst i sitt lag som knep bronset från Sverige.

Silver-Saras bragd i OS är ridsportens största kioskvältare någonsin.

Det första dygnet mätte ridsportförbundet över ett tusen webbklipp och fortfarande. Det slår Jerringpriset i vintras med hästlängder.

Antalet sidor i papperstidningar har förbundet ingen mätning på, och vi här i London ser ju inte svenska tidningar. Men några sidor lär det ju ha blivit.

Detta är OS storhet. Att små ”okända” sporten hamnar i fokus.

För svensk fälttävlan är silvret värt guld. Att tyskarna skördar medaljer är rutin. Att en svensk ryttare slår sig förbi alla britter och in i den tyska medaljmaskinen är megastaort, men också en effekt av att hon flyttat till Tyskland.

Storbritannien skulle kunna skicka tio OS-lag. Medan de har 300 stora tävlingar om året att välja mellan, har Sverige två.

Ska bli intressant att se vad det betyder konkret för sporten i Sverige. Men redan ringer folk till ridsportförbundet och frågar hur man börjar rida och särskilt fälttävlan.

Och – nästa år arrangerar Sverige EM på Ribbersborg i Malmö.

kioskvältare slår Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris

Vilken tjej! Det Sara har gjort är så imponerande att jag bara ryser.

Hon har inte gjort ett enda fel på hela tiden. Ridit perfekt varenda meter. Den där bommen som till sist föll hade lika gärna kunnat ligga kvar.

Hon är en rutinerad ryttare. Både från OS och EM. Hon har ridit hela livet. Och fostrat sin Wega sen den var föl.

Men det som imponerar lika mycket som ridskickligheten är hennes attityd på marken.

Hon har haft kul, tillåtit sig att njuta av att få vara med i ett OS. Har snackat med oss media, gärna och avspänt. Så jordnära och bara supertrevlig. Sen har knäppt på fokusknappen och bara levererat.

Det där med avspändhet gäller förresten hela laget inklusive lagledning och tränare. Vilket gäng. Vilken stämning.

Det har betytt mycket för Sara och hennes väg till medaljen.

Tack Sara för den första svenska medaljen. Tack hela laget för några fantastiska dagar.

Att bevaka fälttävlan har varit ett rent nöje.

Det började med total förvirring och kaos för oss som skulle bevaka en OS-terräng på världshistoriens mest spektakulära bana med Londons skyline som en fondtapet i bakgrunden.

För vår skull hade det ordnats med en mixed zone så långt bort från presscentret som möjligt. Där skulle vi visserligen få träffa ryttarna för kommentarer efter ritterna.

Men det fanns ingen uppkoppling, TV-skärmar i solsken (och vad händer då?), inga toaletter, inga stolar, inget kaffe, inget vatten.

Stolar, kaffe, toaletter o vatten kan man leva utan. Men inte uppkoppling och skärmar att följa ritterna på.

Tillbaka till pressrummet och uppkopplingen. Absurt! Sitta mitt i händelsernas centrum och titta på TV! Spänningshuvudvärk bara förnamnet.

Ser Ludde och Sara göra helt fantastiska ritter därute. Ingen chans hinna upp till mixed zone. Får nog. Ger mig ut i verkligeheten. Bland 55 000 andra. Måste bara vara där.

Hinner se Niklas gasa på för fullt i mål och prata med honom.

Samtidigt. Ryttare efter ryttare rider i mål. Ettan framför namnet Sara Algotsson Ostholt ändras inte. Inte ens efter sista ryttaren, legendariska Mark Todd.

Det är helt makalöst fantastiskt.

Efteråt samlas hela laget. Det är en stämning som går att ta på. Lagandan är på topp. Alla är bara glada, så jäkligt glada.

De vet att det kan rasa fort imorgon. Därför är det så rätt att de törs vara glada nu. Runt det svenska fälttävlanslaget finns inget krampaktigt.

Nu är klockan nästan ett på natten hemma i Sverige. Och var ligger alla bakomkulissernabilder som jag tog denna magiska terrängdag. Jo i pressrummet i Greenwich på andra sidan Themsen, i ett minneskort i kameran i ett låst skåp.

Är själv på ett hotell inne i London.

Men i morgon är en ny dag, en ny chans, kanske en gulddag.

Lite bilder från cross country-banan som väntar idag.

I fälttävlans förlovade land är dagens cross country – terrängritt – en av höjdpunkterna i OS.

Stämningen stiger i Greenwich Park. 55 000 åskådare fyller på från alla håll. Vädret är perfekt, klart, soligt och lagom varmt.

Det finns bara en sak jag önskar mer än att det går riktigt bra för svenskarna – att det inte händer någon allvarligt olycka. En terräng utan olyckor är en lyckad tävling, oavsett allt annat.

Sverige ligger fyra. Inte trea. Det är britten (en riktig engelsk gentelman) William Fox-Pitts fel. Han red nästan sist i dressyren och puttade bort Sverige från bronsplasten.

Inte särskilt gentelmannamässigt.

– Jag är inte en gentleman när jag rider, sa mannen som är ett huvud längre än alla i parken.

Allt kan hända. Men det ska mycket till om de ska gå om urstarka Storbritannien, Tyskland och Australien.

Att japanen som leder efter dressyren ska ligga i ledning även efter crossen är det ingen som tror. Å andra sidan var det ingen som trodde att han skulle vara bäst i dressyren heller.

Satt själv och skrev och brydde mig inte ens om att titta på skärmen. Ingen annan heller inne i presscentret.  Vaddå japan? Inte förrän jublet bröt ut tittade alla förvånat upp.

Men mest förvånad av alla var Oiwa Yoshiaki, 36. Han såg helt chockad ut. Men sa i alla fall att han tränat jättemycket dressyr sen han börjat träna i Tyskland.

Kanske hade han saltat extra också. I hans ryttarbiografi står att han har en vidskeplig grej för sig – han strör salt över både sig själv och hästen.

Får se hur han har saltat idag.

Det tog knappt fyra timmar. Sedan hade besvikelsen runnit ur.

— Det är bara att ta den skiten och köra på, säger Niklas Lindbäck som stoppades av åska och blixtar i fälttävlansdressyren.

I morgon går han för fullt i terrängprovet. För lagets skull.

Niklas Lindbäck hade högt ställda mål inför London-OS. Han och Mister Pooh har slagit nästan hela världseliten förr. I Badminton förra året där de var femma.

Men de han bara rida in på arenan i Greenwich Park när åska och enorma blixtar avbröt tävlingen. Det var bara att rida ut igen.

— Hästen blev förvånad och visst blir det konstigt. Man har ju lagt upp hela uppvärmningen  efter en exakt startid, säger Lindbäck.

Efter fem minuter fick de komma in igen för start och gjorde trots allt en stark insats. Då kom nästa kalldusch. Denna gång från domarna som gav förvånansvärt låga betyg.

Då kunde Niklas Lindbäck inte annat än att gråta.

— Det är lika bra att vara besviken. Det tog sex år att komma hit och så händer detta. Sannolikheten att det ska hända är en på miljonen, säger han när Sportbladet möter honom efter att sista ryttaren ridit klart.

— Men nu har jag släppt det och fokuserar framåt. Det är bara att dra ner hatten och gå för fullt i morgon. Det är väldigt viktigt för laget.

Laget ligger fyra inför terrängen. Sara Algotsson Ostholt blev bästa svensk på en delad fjärdeplats.

Niklas Lindbäck slutade 22:a av 74 ryttare. Övriga svenskar tog platserna 16, Ludwig Svennerstål, 62, Linda Algotsson och 65, Malin Petersen.