Igår startade runt 170 VM-ryttare för att rida 16 mil längs Atlantkusten i Normandie i ridsportens maraton, distansritt. 127 av hästarna klarade inte veterinärkontrollerna längs vägen och kom aldrig i mål.

Distans är den snabbast växande ridsportsgrenen i världen – och den mest skandalomsusade med dopade och utmattade hästar och svåra skador.

Från början var det en sport för glada amatörer – hemmafruar sägs det – utan pengar och glamour. Nu stinker den av oljemiljarder.

Oljeländer på arabiska halvön satsar sanslösa pengar. Shejker håller sig med stall på hundratals hästar och dopingskandalerna har varit allt för många för att det ska vara någon tillfällighet.

Internationella ridsportförbundets president prinsessan Haya är en av flera fruar till storshejken av Dubai, Sheikh Hamdan bin Mohammed Al Maktoum, som varit avstäng för dopade hästar.

Igår tog han guld i VM.

Jag var på fälttävlans dressyren när jag nåddes av beskedet att en distanshäst krockat med ett träd och dött.

I det fallet verkar det handla om kombinationen tveksam banläggning och en orutinerad ryttare.

Men på mediabussen till hotellen gick snacket. Banan var lerig och tung. Bara en bråkdel av alla hästar orkade hela vägen.

Det vittnades om hästar med död blick, om utmattade hästar som fick dropp ute på banan och hästar som inte ville lämna de sista paus- och veterinärstationerna.

Varför kortades inte banan när den var så tung? var frågan många av de beklämda journalisterna frågade sig. Hur kan man som ryttare utsätta sin häst för detta? När de redan gör allt för oss tokiga människor. Var går gränsen för djurplågeri?

Som sagt – jag var inte där och såg med egna ögon. Men jag tror inte mina rutinerade, kloka och hästälskande kollegor från hela världen såg helt fel. Och jag såg med egna ögon hur beklämda de såg ut.

Nu är jag på para-dressyren. Och blir lycklig över det helt fantastiska förtroendet mellan häst och ryttare.

Enligt arrangören är det tusen mediapersoner här på VM. Det skulle vara lika många som deltagare. Tillåt mig tvivla.

För denna arrangör är inte att lita på. I söndags sågs den här ettan av VM:s officiella nyhetstidning på jätteaffisher runt om i VM-byn. Då var det alltså den 24 augusti. Snacka om att ligga steget före.

Bilden på samma etta var däremot något gammal, från OS i Sydney 2000. Dessutom på fel lag. Råkade visst bli holländare istället för britter.

Så när arrangören drämmer till med att en halv miljard TV-tittare kommer att följa VM ska man kanske vara tveksam.

Utåt skryts det med mediakåren. I verkligheten har vi hittills behandlats som nåt katten släpat in.

Men idag blev jag plötsligt uppgraderad.

Av en enda anledning. Jag sågs prata med en representant för svenska förbundet – med SWEDEN över hela ryggen.

Följde med till en trist VIP-loge.

Sen sa kollegorna att jag var otroligt lättköpt. Men om man ska en kopp anständigt kaffe på det här stället måste man sälja sig. Även billigt.

Men lämnar gladeligen tillbaka badgen. Är hellre nåt som katten släpat in.

Snart dags för sista svenska ryttare i lagdressyren, Tinne Vilhelmson Silfvén på Don Auriello.

Ser mörkt ut. Medalj hade väl ingen vågat hoppas på på allvar. Men kanske en fjärde plats och avklarat OS-kval redan i år.

Men elva? Som placeringen är just nu. Det är sämre än fiasko-VM i Kentucky 2010.

Gör Tinne och Anton vad de ska kommer det svenska laget att klättra. För bättre än elva är vi. Men ändå.

Men varför kommer inte Sverige ikapp?

I söndags när vi träffade laget var stämningen på topp. Patrik Kittel sa att om det inte går bra skulle dom i vart fall inte kunna skylla på förberedelserna.

Det har varit mycket oklarheten om Malin Baryards häst Tornesch.

Han är här i Falsterbo men tävlar inte.

Det är svårt att få ett vettigt svar om hans EM-status ur Malin.

Till saken hör att det är nu hans svenska ägare varit uthålliga och gett oss (läs Sverige) många fina framgångar. Dom har inte sålt trots att det borde ha varit lockande pengar.

De ville så gärna se honom i ett OS. Men precis när han var uttagen blev han skadad.

Nu är Tornesch 13 år. Ska han säljas är det nu.

Klart är också att han inte kommer att matchas mot VM.

På en direkt fråga till förbundskapten Sylve Söderstrand säger han att Tornesch inte ska säljas. Inte vad jag vet i alla fall, tillägger han.

Vi får se.

Presskonferenser är sällan någon upplyftande tillställning. Dagens med det svenska laget efter nationshoppningen var inget undantag.

Det var till exempel störst omöjligt att få ett rakt svar om statusen på Malin Baryards hingst Tornesch. Han har varit borta från tävling ett tag, framför allt för att göra sitt jobb som avelshingst.

Nu ville vi så klart veta vad han behöver för att bli klar för ett EM. Det var av någon anledning helt omöjligt. Det blev istället en massa svammel, upplagt för tolkning och spekulation. Kanske det var syftet.

Men det märkligaste var ändå att vi fick veta att EM i Herning om en månad ”inte är viktigt”. Det är nämligen inte OS-kval.

Ähh?

Jag bara undrar? Vad kan vara viktigare i en sport än ett stort mästerskap? Mästerskap är sportens hjärta, där äran fortfarande är viktigare än pengar.

Det är mästerskap som tänder publiken och får media. Mästerskap är på riktigt.

Själv såg jag fram mot EM, den där särskilda stämningen och engagemanget runt. Nu gick laddningen ur mig.

Förbundskapten Sylve Söderstrand menar att i detta EM kan han kosta på sig att testa nya förmågor. Jag förstår det resonemanget.

Men ändå. Det känns så trist i en tid när sport – inte minst ridsport – snart bara handlar om pengar. Den dag ett EM inte är viktigt, oavsett vilket, är det dags att packa ihop och börja skriva om hästhandel istället.

Roligt var ändå att Emma Emanuelsson var så glad över sin insats i dagens laghoppning på sin alldeles egna Titan. Kanske det finns en framtid för sporten ändå?

Stockholm Horse Show kör ju sin sista tävling i Globen i höst. Nästa år blir det Friends Arena.

Som avslutning har showen knipit åt sig en riktig godbit – Topp 10-finalen med världens tio högst rankade ryttare.

Så jäkla typiskt att Rolf-Göran Bengtsson rasat till nummer 19 på rankningen just nu, efter att ha legat parkerad inom topp tio i åratal.

Men tävlingsbasen Ulf Rosengren är inte ett dugg orolig.

Han räknar med att både RGB och Henrik von Eckermann kommer att vara med i Globen-finalen, sa han när jag sprang på honom här i Falsterbo.

Det kan man kalla optimist. Grejen är att han ofta får rätt. Vi får hoppas. Globenpubliken är värd den godbiten.

Vi kan också räkna med att alla utländska topp 10-ryttare inte kommer att åka upp till ett vintrigt Stockholm. Så med lite flyt för svenskarna och några utländska strykningar kanske julfesten är räddad.

Idag har vi i pressrummet vår chans till lite guldkant i brukshundklubbens hus där vi sitter.

Den som tippar rätt lag som vinnare i nationshoppningen vinner arabiskt te, istället som tidigare – fransk champagne.

TT (Henrik Skiöld) var först ut med sin lapp. Vilket lag han tippade tänker han inte avslöja. (Får man som svensk tippa nåt annat än Sverige?)

Agenten för sponsorns, saudiska Furusiyya, säger att det inte alls är lika många som tippar nu som på Rolex-champagnens tid. Konstigt.

Det är i alla fall fint te. Royal.

Och faktiskt så matchar te stilen i brukshundsklubben bättre än champagne. Limpmackorna är världsberömda. Exakt samma de senaste 20 åren.

Byts dom ut mot croissanter eller så kommer det bli ramaskri. En mycket värre kris än champagne-krisen. Kanske inte bland mediafolket, men bland de utlandsbaserade svenska ryttarna.

Bland det första dom gör när dom kommer till Falsterbotävlingarna är att komma in till oss och käka limpmackor.

Araberna håller på att köpa upp hoppsporten. Men nu går det för långt.

Framöver kommer vi journalister att få arabiskt te istället för fransk champagne.

Detta enligt en helt säker källa. Nämligen en av agenterna som jobbar på brittiska mediabyrån som har både Rolex och saudiska Furusiyya som kunder.

Furusiyya är ny sponsor av Nations Cup.

Rolex har i många år varit en av hoppsportens sponsorer, men har nu manövrerats ut ur World Cup av ett annat klockmärke.

Det trevligaste med Rolex, har varit att vi journalister fått tippa vinnarna och att priset varit en flaska – fin – champagne.

Eftersom vi jobbar så groteskt hårt på alla tävlingar och är ganska långt ner på arrangörernas rangordning – har vi gladeligen tagit emot denna muta.

Men enligt den brittiska dubbelagenten, som jag stötte på här i Falsterbo idag, passar det sig inte med champangne i Furusiyya-sammanhang.

Det blir exklusivt arabiskt te istället.

Undrar om vinnarlaget i laghoppningen i morgon ska spruta te på varandra istället för champagne?

I fem dagar (dygn känns det som) har vi varit instängda här i den bubbla som heter Scandinavium.

Man kan också säga att vi är utestängda från världen. Det är underbart.

Här inne är alla glada, lyckliga och euforiska över alla fantastiska djur som dessa hästar är, och alla skickliga ryttare.

12 000 – mest tjejer – på läktarna vid alla de största klasserna, har hälsat ryttare från olika hörn av världen varmt, varmt välkomna.

Alla som lyckats bra har fått stormande applåder. De som misslyckats har får värmande applåder.

Den egypiska ryttaren Nayel Nassar, som gjort bra ifrån sig, har ett team med sig som filmat publikens hyllningar till deras ryttare. De har sett helt saliga ut över att deras ryttare tas emot med sån värme. Här existerar inga motsättningar what so ever.

Make horseshows – not war.

Det enda som skulle kunna få denna publik att bua är om någon är dum mot sin häst.

Det är så befriande underbart. Särskilt när det sipprar in otäcka nyheter om fotbollsvåld, hat och mordhotade tränare i vår lyckobubbla.

Det närmaste huliganer som Göteborg Horse Show kan komma är unga tjejer som använder kamerablixt på läktarna. (Kan störa hästarna).

”I saw some”, som dressyrspeakern sa under världscupdressyren.

Och då upphörde blixtandet omedelbart.

Kan det möjligen bero på att de flesta av de över 90 000 sålda biljetterna har köpts av tjejer?

Om alla dessa tjejer skulle storma ut på avenyn och välta stolar och bord – skulle dom få mer uppmärksamhet då?

Man undrar. Man undrar.

Det är sena kvällstävlingar och tidiga mornar för världseliten. Träningarna har legat sex på morgonen.

Igår fredag var den sista hoppningen slut efter midnatt. I morse skulle alla världscuphästarna besiktigas om, klockan 7.30.

Det var inget ryttarna kunde lämpa över på sina skötare. I så fall fick de böta 1 000 euro.

I tisdags var det friare regler. Då kunde till exempel Malin låta sin skötare Sara trava upp med en vild Tornesch. Malin passade på att prova fotografyrket.

Alla hästar gick i alla fall igenom utan problem. Det är skönt att veta att två tuffa, stora banor inte påverkar dessa djur det minsta.

Finalhästarna har vilodag. I morgon gäller det.

Alla fyra svenskarna är vidare, men bara en har chans till en topplacering. RGB är i kanonform och verkar trivas som fisken med det massiva stödet från publiken.

Mest besviken är Malin efter sina två nedslag i andra finalomgången. Tornesch var matt och Malin började ändra sin ridning.

Jens kan bara konstatera att han hade fel upplägg, hoppade för lågt på uppvärmningen och red för mesigt i början av banan.

Henrik grämer sig för sitt onödiga nedslag på första hindret. Han hade inte sin Gotha riktigt igång.