I fem dagar (dygn känns det som) har vi varit instängda här i den bubbla som heter Scandinavium.

Man kan också säga att vi är utestängda från världen. Det är underbart.

Här inne är alla glada, lyckliga och euforiska över alla fantastiska djur som dessa hästar är, och alla skickliga ryttare.

12 000 – mest tjejer – på läktarna vid alla de största klasserna, har hälsat ryttare från olika hörn av världen varmt, varmt välkomna.

Alla som lyckats bra har fått stormande applåder. De som misslyckats har får värmande applåder.

Den egypiska ryttaren Nayel Nassar, som gjort bra ifrån sig, har ett team med sig som filmat publikens hyllningar till deras ryttare. De har sett helt saliga ut över att deras ryttare tas emot med sån värme. Här existerar inga motsättningar what so ever.

Make horseshows – not war.

Det enda som skulle kunna få denna publik att bua är om någon är dum mot sin häst.

Det är så befriande underbart. Särskilt när det sipprar in otäcka nyheter om fotbollsvåld, hat och mordhotade tränare i vår lyckobubbla.

Det närmaste huliganer som Göteborg Horse Show kan komma är unga tjejer som använder kamerablixt på läktarna. (Kan störa hästarna).

”I saw some”, som dressyrspeakern sa under världscupdressyren.

Och då upphörde blixtandet omedelbart.

Kan det möjligen bero på att de flesta av de över 90 000 sålda biljetterna har köpts av tjejer?

Om alla dessa tjejer skulle storma ut på avenyn och välta stolar och bord – skulle dom få mer uppmärksamhet då?

Man undrar. Man undrar.

Det är sena kvällstävlingar och tidiga mornar för världseliten. Träningarna har legat sex på morgonen.

Igår fredag var den sista hoppningen slut efter midnatt. I morse skulle alla världscuphästarna besiktigas om, klockan 7.30.

Det var inget ryttarna kunde lämpa över på sina skötare. I så fall fick de böta 1 000 euro.

I tisdags var det friare regler. Då kunde till exempel Malin låta sin skötare Sara trava upp med en vild Tornesch. Malin passade på att prova fotografyrket.

Alla hästar gick i alla fall igenom utan problem. Det är skönt att veta att två tuffa, stora banor inte påverkar dessa djur det minsta.

Finalhästarna har vilodag. I morgon gäller det.

Alla fyra svenskarna är vidare, men bara en har chans till en topplacering. RGB är i kanonform och verkar trivas som fisken med det massiva stödet från publiken.

Mest besviken är Malin efter sina två nedslag i andra finalomgången. Tornesch var matt och Malin började ändra sin ridning.

Jens kan bara konstatera att han hade fel upplägg, hoppade för lågt på uppvärmningen och red för mesigt i början av banan.

Henrik grämer sig för sitt onödiga nedslag på första hindret. Han hade inte sin Gotha riktigt igång.

Ninjas presskonferens blev välbesökt.

Själv njöt han av uppmärksamheten.

Hans egen butler Celia Rjintjes, utnämd till världens bästa hästskötare förra året, är säker på att Ninja vet att det är något särskilt på gång.

Ikväll ska RGB:s och hela Sveriges bästa hopphäst någonsin, avtackas inför fulla läktare i Scandinavium.

Celia kommer att gråta. Vi hoppas på att RGB fäller en tår också. Det är i så fall en historisk händelse.

”En sån här häst kanske man bara får en gång i livet”, som han sa.

Men nej, han vill inte ha en klon av Ninja.

Ikväll kommer det fällas en och annan tår på läktaren. Ninja, den lilla krigaren som tagit ett OS-silver och ett EM-guld åt oss, ska avtackas och pensioneras i stora gröna beteshagar i Monterrey, Mexiko.

Inte illa. Bättre än Carema.

På mornarna har 18-åringen varit ute och luftat sig bland tävlingshästarna. Han ser allt annat än sliten ut. Blank och välmusklad. Trivsamt rundare om magen än när han tävlade bara.

Han joggade runt och fick sen avsluta med att lukta på bajshögarna, vilket hästar tycker är väldigt intressant.

Media ska få träffa honom om en stund.

Själv hade jag en träff med honom i VM-parken i Kentucky 2010. Han var ute på promenad med sin egen butler Celia.

Vi stannade och pratade och Celia sa att Ninja är en blyg kille, reserverad mot nya människor.

Jag kliade Ninja lite i huvudet. Han buffade runt bland mina kameror och la sedan upp sitt huvud på min axel.

Det är ungefär det största ömhetsbeviset en häst kan ge en människa. Jag var så smickrad så jag nästan dog.

Det var du och jag Ninja. För en liten oförglömlig stund.

Alla vi som själva rider – och det var flera tusen av oss på läktaren – led med Patrik Kittel idag när hans Scandic blev livrädd för blommorna runt banan.

En stor stark hingst på 600 kilo som kan döda med en enda spark. Och så är han rädd för – blommor.

Tjuren Ferdinand ville i alla fall in till blommorna på arenan.

Men så är det. Hästar är utpräglade flyktdjur, trots att de varit tama och i människans trogna tjänst i 4 000 år. Instinkten att fly är en av hästens allra starkaste instinkter.

Och vi på läktaren vet precis hur det känns, även om vi inte varit i en världscupfinal eller ens i närheten.

Den där känslan när hästen man tränat, och tänat, och tränat plötsligt bara ett ett djur som styrs av sina ursintinkter. Som plötsligt bara stänger av sin ryttare och r e a g e r a r, helt i sin egen djurvärld.

Då är man bara människa. En ganska hjälplös människa.