Det tog ett dygn att komma hem till Sverige och på O`Hare-flygplatsen i Chicago laddade laptopen ur.

Men hopp-finalen finns ändå färskt i minnet. Av de fyra i finalen vann rätt ryttare. Det var vi alla svenskar på pressläktaren helt eniga om. Även om vi så klart saknade RGB så in i märgen. Men Le Jeune var ett passande substitut. Likheterna är många.

1. Belgaren Phillipe Le Jeune är en gedigen ryttare och hästkarl som slitit hårt hela livet.
2. Han är en äkta hästvän. Fick de tre ”nya” hästarna att känna sig trygga. Strök dem över halsen och öronen för att säga ”Llugn, kompis. Det här går bra.”
3. Han läste av och red dem bäst av de fyra.
4. Han föll om halsen på Hickstead och pussade och kramade sin Vigo så våra hjärtan smälte.
5. Han såg till att Abdullah Al Sharbatly inte blev världsmästare. Det hade i alla fall vi media haft svårt att smälta. ”En dödsstör för hoppsporten”, tyckte nån till och med.

Vi vet helt enkelt inte hur vi ska förhålla oss till Abdullah från Saudi. Han har haft sin häst  Seldana Di Campalto i sex veckor, säger han. Det har han sagt hela veckan, så det borde i alla fall vara sju veckor nu. Stoet reds tidigare av italienaren Natale Chiadani och ingick i Italiens silverlag i EM.

Saudi Equestrian satsar hårt inför OS och köpte i år både Seldana Di Campalto från Italien och Presley Boy från Mexico för ett hemligt antal miljoner.  Presley Boy reds av rutinerade Khaled Al Eid i VM och blev tolva totalt. 

Trots en lite udda stil måste man erkänna att 28-årige Abdullah ridit sitt sto riktigt bra i VM. Även om de andra ryttarna i finalen lyckades bättre med henne. Och han är inte lika galen som han var i Scandinavium tidigare i år, där han vann en klass efter rena tokridningen.

Respektlös är han i vart fall i sin ridning. Och vi har väl bara att vänja oss. Grebben klarade de andra tre – välrida visserligen – hästarna riktigt bra.

Men från djupet av våra svenska hjärtan gläds vi med Phillipe Le Jeune. Att han inte direkt är nån rockstar spelar mindre roll.(Efter semifinalens presskonferens diskuterade vi vilken av de fyra finalisterna som var minst tråkig medialt. Abdullah svarar t ex alltid med en lång klyschig harang om något helt annat än det frågan gällde.) 

Och Abdullah – man pratar inte i mobilen under en medaljutdelning i ett VM!

Häng kvar ett par dagar till som kommer mer summeringar och biilder från Kentucky.

Phillipe Le Jeune och Vigo D´Arsouilles

VM:s stora skandal handlar om fyrspannskörning i synnerhet, och säkerheten för VM -hästarna i allmänhet. 

Den holländske kusken Ijsbrand Chandons vagn utsattes för sabotage under natten. Bland annat var bromssystemet till alla fyra hjulen skadat.

Nyss var det presskonferens i närvaro av Kentucky State Police som utreder saken.

Säkerheten var förstås den stora frågan. VM-arrangören har jobbat i två år på säkerheten. Ändå händer detta.

Vagnen stod bara 50 meter från hästarna. Ingen annan vagn är skadad. 

Här är bommen som fällde RGB och Ninja. Maffiabom kallas den här tvärrandiga stilen och är svårbedömd för hästarna.

Den satt på hinder nummer fem ”Steamboats” i andra rundan. 

Men det finns värre saker än att komma sexa i ett VM. Som att sitta instängd i en gruva i Chile till exempel.

Tänkte mycket på det i morse när jag slevade i mig vedervärdigt söta branflakes. Frukostrummet rymmer bara fyra bord, men teven är desto större och där mal de amerikanska nyhetsprogrammen om och om igen.

Man behöver såna påminnelser lite då och då.  

Vi har levt i en slags drömbubbla här i Kentucky Horse Park. Jobbat hårt och levt enkelt. Men ändå. Att deppa ihop för att en säker häst som Bullen (Linda Algotssons fälttävlansveteran Stand By Me) vägrar gå ner i färgat vatten är en lyx. Att den fina, fina Ninja petar ner bom också.

Som han hoppat. Och som RGB ridit.

Har gått några av banorna. Från marken är ENORMA.

Å andra sidan behöver vi ju alla möjliga anledningar att vara glada och fira. En medalj till exempel. 

Alfonso Romo, som äger Ninja La Silla, är affärsman och äger ett helt företagsimperie i Mexico. Dealen är att RGB ska göra reklam för Romos stuteri La Silla. Det gör han också. 

Igår var Romo här på VM. (Tidigare hade han suttit hemma och tittat på teve. ) Det var hans födelsedag och han hade två hästar i semifinal. Ninja och Rodrigo Pessoas häst Rebozo som är en La Silla-uppfödning. Vilken present.

Rebozo är i final. Det är inte Ninja. (RGB har ridit Rebozo som unghäst. Kunde ha blivit kul i en final.)

Gissar att Romo ändå är nöjd. 

Romo är som sagt företagare. Men han har också distans till sin hobby, som hästarna är. Hans stora passion är att bygga skolor åt fattiga och rädda mexikansk regnskog.

RGB och Alfonso Romo innan semifinalen. Malin Baryard till vänster.

 Malin B var ledsen för RGB:s skull. Det var nog väldigt många. Han hade varit värd en final, som Malin sa.

För egen del var hon jättenöjd. Trots att det blev 16 fel i första rundan. Actrice har gett Malin rätt. Hon är en topphäst.

Just nu känns det bara tomt.

RGB och Ninja sexa i semifinalen.

Bara fyra går till final.

I morgon är en ny dag.

En sagolik morgon här i Lexington. Klarblå himmel, 20 grader och massor av lönnar som sprakar i guld och rött. .

Hämtade just startlistan för kvällens hoppning. Redan nervös. Malin startar som 17. RGB som 6. Igår var det vilodag och han kände sig redan då bättre från influensan.

Laura Kraut och Judy-Ann Melchior har strukit sina hästar Cedric och Cha Cha Z. Tyckte inte de hade nån chans. Därmed har Norges Geir Gulliksen fått en plats.

Pratade med Ninja igår kväll. Den lilla krigaren verkade lugn som en filbunke. På morgonen hade han varit lite trött. Inte konstigt efter tre tävlingsdagar i rad och helt normalt.

Nu hade han precis duschat efter ett lätt joggingpass och var ute på promenad med sin personliga assistent Celia.

Han är lite blyg för nya människor, sa Celia.

Ninja måste ha fattat att just den här nya människan med alla kameror hängande runt halsen bara dyrkar honom. Han var inte det minsta blyg. Skrubbade sig mot kamerorna, la upp huvudet på axeln och lät sig klias hur som helst. Försökte käka upp min badge också. 

(Utan sin badge kommer man inte in nånstans. Inte ens ryttarna. Brasilianaren Alvaro Miranda blev stoppad av vakterna till stallområdet när han kom ridande. Ett understatement att han blev skitsur. Vakterna backade inte en tum. Struntade i att han är i semi och gift med Athina Onassis, som till skillnad mot sin man håller en väldigt lågmäld profil. Går omkring här i jeans och hårtofs som vilken hästtjej som helst.) 

Ninja är i ett otroligt fint skick. Söt också. Liten men långa ben, fin i kroppen, jättesmå hovar och ett väldigt fint huvud. Ville ta några bilder bara på huvudet.

”Oh, no, not now”, sa Celia. ”Folk kan tro att jag inte borstar honom ordentligt.”

 Ninja var som sagt nybadad och lite rufsig i pälsen. 

Celia har jobbat med Ninja i fyra år. Var alltså med i Hong Kong-OS. Efter det silvret är allt en bonus, tycker hon.

Ikväll kommer Celia ändå att vara nervös. Säger att hon nog bara törs titta på skärmen.

.

Ninja och RGB under torsdagens lätta pass, tillsammans med saudiern Abdullah Al Sharbatly på Seldana Di Campalto (Italiens bästa häst tills den såldes i maj).

Ninja gillar inte flugor. Därav burkan.

Torsdagens joggpass.

Ninja i duschen

Kollegan här intill vid svenskbordet sa att det är oproffsigt att vråla på pressläktaren. Det var vid lunchen nångång igår.

Samma kollega höll på att slita av mig hästsvansen och bränna mig med cigarretter när våra svenska ryttare red igår kväll. Skrek högst av alla också. 

Som det ska vara. Sport är känslor. Vad annars?

Stolta var vi också. Över att vara svenska. Rörda. Tror inte vi hade kännt så för t ex en oljeshejk som har råd att köpa vilken häst som helst bara den är till salu.

Vet inte om Khaled Al Eid är oljeshejk. Men eftersom han är saudier är han rik. Mycket. Visserligen rider han sin fantastiska häst, dyrgripen Presley Boy, bra. Men ändå.

Tacka vet vi en Bengtsson, son till en skånsk grisbonde, som slitit sig hela vägen till toppen och inte låter sig stoppas av lite influensa här under VM.

Eller en Malin som presterar som bäst i ett VM. Hade visserligen tippat Malin till semi, men ändå. Igår kväll fick hon sin tokiga häst att gå som på räls. Inte ett felsteg. Man ryser bara man tänker på det,

Värt en bragdmedalj.

Peder gjorde vad han kunde. Tre ner totalt är allt annat än dåligt. Svårare än så här kan det inte bli.

Och Helena. Bara att ta denna häst till ett OS och nu VM. Det hade inte en oljeshejk gjort. Få andra heller. Ens klarat.

Torsdag 7 oktober är det visst idag. Hemma i Sverige är klockan halv fem. Snart kväll. Här i Lexington är det snart lunch.

Har just startat datorn och köpt en frukostyogurt och banan i mediarestaurangen. (Slutat ta med mig gummiaktiga bananmuffins från motellets s k frukostbuffe upp på shuttelbuffen.)  Där har poliserna redan huggit in på sina lunchburgare. Här vimlar av poliser. Alla äter hos oss och ALLA äter hamburgare, chips och muffins VARJE dag. Till det såklart en cola.

Men så är de inga tunnisar heller.

Det blev sent igår. Laghoppningen slutade 22.30. Därefter hade vi ett snack med de svenska ryttarna. Sen skulle vi skriva. Helst nåt bra.

Sista shutteln till mediahotellet 02.00. Tog 01.30. Fått iväg huvudtexten om RGB till sporten på Svenskan. Inget som kommer ge något litteraturpris.

Flera fotografer och journalister kvar då. När alla andra här i The Horse Park åkt till sina hotell, nattat hästarna eller firar guldmedaljer, som tyskarna igår – då jobbar media fortfarande.Så är det jämt.

Somnade på bussen. ”Hemma” i Richmond 02.15. Upp med datorn. Fram med en budweiser ur kylen (förra dygnets första). Skriva det sista och skicka. Klar 03.15. 

Men det gör inget. Inte när man får skriva om nåt så roligt som två svenskar till semifinalen.

Hoppas ni därhemma tycker om det ni läser. Utan er finns vi inte. Inte ryttarna eller ridsporten heller.

Rolf-Göran Bengtsson och hans lilla krigare Ninja La Slla gjorde ingen besviken ikväll. Ligger nu sexa inför fredagens semi. Var ska detta sluta?

Men den stora sensationen är Malin Baryards comeback som världsstjärna.

Vi är alla djupt imponerade. Hennes Actrice har inte gått felfritt en enda gång i år. Nu har hon gjort det två gånger i VM. (Tidsfelet idag räknar vi inte).

Hon är också i semifinal.och 14:de bästa av 121 ryttare.

Sanslöst starkt.

Peder Fredricson var besviken efter sina åtta fel ikväll. Det är ett gott tecken. Själv minns jag en tid när svenska ryttarna – och vi andra med – var nöjda med femtielva fel i ett VM.

Helena Lundbäck orkade inte prata med media ikväll. Vi förstår henne – och lider med henne. Såg ju hur besviken hon var igår, med 12 fel. Nu blev det 20.

Just nu kan vi i media välja mellan att gå banan med banbyggaren Conrad Homfeld eller att titta på amerikanska soldater som blivit sårade i Afghanistan (?!)

Själv tänkte jag ladda inför kvällens rysare – lagfinalen – med att gå och handla varma kläder.

Vill inte bli sjuk. Som vårt medaljhopp RGB som ligger elva individuellt.

Igår hade han feber, ont i halsen och värk i hela kroppen. Kunde inte ta mer värktabletter för att hålla febern nere.

Var tvungen att vila två timmar innan sin start. Levererade en superritt ändå. Efteråt såg han blek ut. Svettig i pannan. Stannade ändå kvar och såg hela tävlingen.

”Känns lite bättre just nu när det gått bra”, som han sa. 

Idag skulle han kolla vilka mediciner han kan ta utan att dopa sig.

Peder Fredricson hade det svetiigt i nationshoppningen.

Dubbla tröjor. Närmast hjärtat ett hemligt vapen, en T-shirt från barnen Carsten och Hjalmar med Heja pappa på.

Sen gjorde han också en superprestation och red H&M Arctic Aurora Borealis till hästens bästa prestation någonsin. Bara ett litet nedslag,

Helena Lundbäck har pappa Hans och mamma Solveig på plats här i Kentucky. Sambon Roberto Cristofoletti också.

Det kunde behövas. Först osade det svavel om Helena efter 13-felsritten i laghoppningen. Sen såg hon ganska ledsen ut och satte sig hos mamma och pappa.

Hans Lundbäck som själv ridit i svenska hopplandslaget, säger: 

”Det fanns en tid när jag kunde säga till Helena att kom ska pappa visa. Det går inte nu”.

Rolf-Göran Bengtsson ringer mamma Elsa i Södra Sandby var och varannan dag. Men igår blev det sent hemma i Sverige innan lagen hoppat klart. Hon har nog tittat på TV, trodde RGB.

Malin Baryard-Johnsson skulle ha velat ha nån att krama efter sin succéritt. Maken Henrik kommer först idag.

Pappa Pelle kommer inte. Han törs inte ens titta på TV.

”Igär när jag red åkte han till Ica. Så nervös är den stackarn på hemmaplan.”

Tur att Malin inte ärvt dom nerverna.