Kollegan här intill vid svenskbordet sa att det är oproffsigt att vråla på pressläktaren. Det var vid lunchen nångång igår.

Samma kollega höll på att slita av mig hästsvansen och bränna mig med cigarretter när våra svenska ryttare red igår kväll. Skrek högst av alla också. 

Som det ska vara. Sport är känslor. Vad annars?

Stolta var vi också. Över att vara svenska. Rörda. Tror inte vi hade kännt så för t ex en oljeshejk som har råd att köpa vilken häst som helst bara den är till salu.

Vet inte om Khaled Al Eid är oljeshejk. Men eftersom han är saudier är han rik. Mycket. Visserligen rider han sin fantastiska häst, dyrgripen Presley Boy, bra. Men ändå.

Tacka vet vi en Bengtsson, son till en skånsk grisbonde, som slitit sig hela vägen till toppen och inte låter sig stoppas av lite influensa här under VM.

Eller en Malin som presterar som bäst i ett VM. Hade visserligen tippat Malin till semi, men ändå. Igår kväll fick hon sin tokiga häst att gå som på räls. Inte ett felsteg. Man ryser bara man tänker på det,

Värt en bragdmedalj.

Peder gjorde vad han kunde. Tre ner totalt är allt annat än dåligt. Svårare än så här kan det inte bli.

Och Helena. Bara att ta denna häst till ett OS och nu VM. Det hade inte en oljeshejk gjort. Få andra heller. Ens klarat.