Hann knappt skriva klart förrän svenska fälttävlanslaget var nere på brons igen.

Starkt ändå. Tyskland och britterna ligger före. Australien flåsar i nacken.

I morgon går terrängen. Banan är fantastisk. Böljar uppför och nedför på det oändliga blue grass (som bara är blått på våren). Hindren är STORA och svåra, men faira. Klassigt horsy.

Hästarna vet exakt vad som väntar efter dressyren. I morgon kommer de att stå i stallet och bara vänta på att få komma ut och ge sig av i terrängen. De är tigrar allihop. De älskar det de gör.

Ryttarna är också tigrar. Det tror man inte när man ser dom. Ser snälla och beskedliga ut. Niklas Lindbäck är lite lång. Annars är de ganska små och absolut inga biffar.

Men skenet bedrar.

”Du ska se dom i startfållan”, säger Elisabet Lundholm som ingår i tränarteamet.

Där ute väntar elva minuters total fokusering på ryggen på ett vältrimmat muskelpaket på 500 kilo i mer eller mindre full fart. Ryttarna har memorerat varje sten, vet exakt hur de ska rida varenda hinder.

Det kräver en iskall skalle och stort mod. Ett misstag och det kan gå illa. Riktigt illa.

Det är trots allt det viktigaste av allt – viktigare än medaljer – att varenda häst och ryttare kommer i mål oskadda.