Ritten var bra – bäst i halvlek – men långt ifrån världsmästarklass. Från läktarna strömmade ändå värmen ner över trippelvärldsmästaren Edward Gal från Holland.

Han såg rörd ut. Kunde känna sympatierna, sa han när han suttit av. Passande namn på hästen förresten: Next One. Fin men inte som the One and Only – T O T I LA S.

Igår berättade Gal lite om sina känslor kring att bli av med den bästa dressyrhäst världen skådat från en dag till en annan. Han slet inte sitt hår. Grät inte. Öste inte bittergalla över varken säljaren eller köparen.

Sa att han förstod att hästägaren inte kunde stå emot ett bud på 10-15 miljoner EURO. Man vet aldrig med en häst. E

Men ändå. 

Jag har sett Gal gråta och skratta om vartannat efter sina världsrekordritter med Totilas. Lysa som en sol på presskonferenserna och sagt att det är en sån glädje att varje dag få rida en häst som Totllas.

Nu är det något som släckts i ögonen. Det är som en sorg. 

Alla som blivit av med en kär häst, på olika sätt, vet så väl hur det känns. Men att också veta att Totilas inte går att ersätta….

Första två veckorna var värst, berättade han. När Totilas fortfarande stod kvar i stallet.

Sen blev det bara tomt.

Totilas var så speciell, på alla sätt. Som en riktig kompis.

På tisdag får vi veta vem som kommer att rida Totilas i fortsättningen. Måste bli en tysk. Matthias Alexander Rath, som också rider här i Globen, har varit hetaste tipset länge.

Men alla tiger som muren, och Gal bedyrar att han inte vet nåt.

Det enda han vet är att det kommer att svida.