Ridsportens mest spektakulära – och pretentiösa – presskonferens är över. Den om vem som blir ryttare till rekorddressyrhästen alla kategorier, Totilas.

Som alla redan gissat blev det tyske landslagsryttaren Matthias Alexander Rath, 26.

Innan han red i på sin nya häst spelades julmusik till bilderna av Totilas under sin förre ryttare, Edward Gal som tog hingsten till stjärnorna.

Musikvalet var trots allt kul. Några rader: 

”Why do I feel so sad?” Jo, för att hela världens betalande dressyrpublik sörjer magin mellan Toto och Gal. Särskilt de som aldrig hann se dem live.

”Feeling the magic.” Nej, inte längre.

”There is something that money not can buy.” Say no more.

”Never wanted anything more.” Paul Schockemöhle, Europas största hästhandlare, som köpte hästen från Holland till Tyskland har suktat efter Totilas länge.

”All my dreams are coming true.” Mattias Raths största önskan är att ta en OS-medalj. Utsikterna ser nu minst sagt bra ut.

”A wish come true. I spend the perfect christmas gift with you.” När Matthias var fem fick han ponnyn Susi i julklapp. Hon stod under granen bland de andra klapparna. Det var starten på ridkarriären. Nu har grabben fått en ännu bättre julklapp.

Ann-Kathrinne Linsenhoff, Matthias plastmamma, har betalat. Hiur många miljoner är okänt. Men Schockemöhle är affärsman ut i fingerspetasrna och Linsenhoff en ligt uppgift stentät. Hon är också tidigare OS-medaljör i dressyr.

Pappa Klaus-Martin Rath är dressyrtränare och sitter i dressyrkommittén i den tyska olympiska kommittén. Han är den person som betytt mest för sonens karriär. Dessutom är han sonens största idol, enligt Matthias ryttarbiografi.

Det är inte deras fel att paret Totilas och Gal gick förlorade för publiken. (Paret har sålt ut varenda arena och fått helt normala människor att älska dressyr.) De lever i sin rikemansbubbla och har förmodligen ingen aning om hur det är att vara vanlig betalande publik på en tävling. Man får ha förståelse för det.

Det är inte heller Schockemöhles fel. Hästen var till salu, som han sa på presskonferensen, och det var han som bjöd först och bäst. Uppåt 15 miljoner euro.

Är det nåns fel är det väl säjarnas, ett holländsk investmentbolag som inte står och faller med Totilas-pengarna.

Dessutom sålde de till Hollands ärkerival Tyskland. Tyskarna – utom den sportliga Isabell Werth – har svårt att svälja att Holland sopat ner dem från tronen och har gjort allt för att kasta skit på Hollands framgångsrecept.

Men inte ens holländarna kritiserar säljarna. De vill ju så klart att de ska investera i nya fina hästar åt Edward Gal. Man biter inte den hand som föder en.

I fotbollen kan klubbarna köpa spelare hur som helst för obegripligt sjuka summor. Men till ett landslag kan ingen köpa en spelare.

Det kan man i dressyr.