Ikväll kommer det fällas en och annan tår på läktaren. Ninja, den lilla krigaren som tagit ett OS-silver och ett EM-guld åt oss, ska avtackas och pensioneras i stora gröna beteshagar i Monterrey, Mexiko.

Inte illa. Bättre än Carema.

På mornarna har 18-åringen varit ute och luftat sig bland tävlingshästarna. Han ser allt annat än sliten ut. Blank och välmusklad. Trivsamt rundare om magen än när han tävlade bara.

Han joggade runt och fick sen avsluta med att lukta på bajshögarna, vilket hästar tycker är väldigt intressant.

Media ska få träffa honom om en stund.

Själv hade jag en träff med honom i VM-parken i Kentucky 2010. Han var ute på promenad med sin egen butler Celia.

Vi stannade och pratade och Celia sa att Ninja är en blyg kille, reserverad mot nya människor.

Jag kliade Ninja lite i huvudet. Han buffade runt bland mina kameror och la sedan upp sitt huvud på min axel.

Det är ungefär det största ömhetsbeviset en häst kan ge en människa. Jag var så smickrad så jag nästan dog.

Det var du och jag Ninja. För en liten oförglömlig stund.