I fem dagar (dygn känns det som) har vi varit instängda här i den bubbla som heter Scandinavium.

Man kan också säga att vi är utestängda från världen. Det är underbart.

Här inne är alla glada, lyckliga och euforiska över alla fantastiska djur som dessa hästar är, och alla skickliga ryttare.

12 000 – mest tjejer – på läktarna vid alla de största klasserna, har hälsat ryttare från olika hörn av världen varmt, varmt välkomna.

Alla som lyckats bra har fått stormande applåder. De som misslyckats har får värmande applåder.

Den egypiska ryttaren Nayel Nassar, som gjort bra ifrån sig, har ett team med sig som filmat publikens hyllningar till deras ryttare. De har sett helt saliga ut över att deras ryttare tas emot med sån värme. Här existerar inga motsättningar what so ever.

Make horseshows – not war.

Det enda som skulle kunna få denna publik att bua är om någon är dum mot sin häst.

Det är så befriande underbart. Särskilt när det sipprar in otäcka nyheter om fotbollsvåld, hat och mordhotade tränare i vår lyckobubbla.

Det närmaste huliganer som Göteborg Horse Show kan komma är unga tjejer som använder kamerablixt på läktarna. (Kan störa hästarna).

”I saw some”, som dressyrspeakern sa under världscupdressyren.

Och då upphörde blixtandet omedelbart.

Kan det möjligen bero på att de flesta av de över 90 000 sålda biljetterna har köpts av tjejer?

Om alla dessa tjejer skulle storma ut på avenyn och välta stolar och bord – skulle dom få mer uppmärksamhet då?

Man undrar. Man undrar.