Var går gränsen för djurplågeri?
avIgår startade runt 170 VM-ryttare för att rida 16 mil längs Atlantkusten i Normandie i ridsportens maraton, distansritt. 127 av hästarna klarade inte veterinärkontrollerna längs vägen och kom aldrig i mål.
Distans är den snabbast växande ridsportsgrenen i världen – och den mest skandalomsusade med dopade och utmattade hästar och svåra skador.
Från början var det en sport för glada amatörer – hemmafruar sägs det – utan pengar och glamour. Nu stinker den av oljemiljarder.
Oljeländer på arabiska halvön satsar sanslösa pengar. Shejker håller sig med stall på hundratals hästar och dopingskandalerna har varit allt för många för att det ska vara någon tillfällighet.
Internationella ridsportförbundets president prinsessan Haya är en av flera fruar till storshejken av Dubai, Sheikh Hamdan bin Mohammed Al Maktoum, som varit avstäng för dopade hästar.
Igår tog han guld i VM.
Jag var på fälttävlans dressyren när jag nåddes av beskedet att en distanshäst krockat med ett träd och dött.
I det fallet verkar det handla om kombinationen tveksam banläggning och en orutinerad ryttare.
Men på mediabussen till hotellen gick snacket. Banan var lerig och tung. Bara en bråkdel av alla hästar orkade hela vägen.
Det vittnades om hästar med död blick, om utmattade hästar som fick dropp ute på banan och hästar som inte ville lämna de sista paus- och veterinärstationerna.
Varför kortades inte banan när den var så tung? var frågan många av de beklämda journalisterna frågade sig. Hur kan man som ryttare utsätta sin häst för detta? När de redan gör allt för oss tokiga människor. Var går gränsen för djurplågeri?
Som sagt – jag var inte där och såg med egna ögon. Men jag tror inte mina rutinerade, kloka och hästälskande kollegor från hela världen såg helt fel. Och jag såg med egna ögon hur beklämda de såg ut.
Nu är jag på para-dressyren. Och blir lycklig över det helt fantastiska förtroendet mellan häst och ryttare.