Vi har varit  i Seattle i veckan.

Stan som är hem åt Microsoft, Amazon, Starbucks och den berömda Gum Wall, en trång gränd knottrig av begagnade tuggumin.

Äckelkonsten kanske är dumt att nämna när jag i nästa mening tänker skriva: Seattle är en cool stad. Jag gillar viben. Superhippie. Mer än San Francisco. Vacker och grön, omringad av vatten och broar. Precis som i San Francisco har techisarna brett ut sig. Amazon sväljer en allt större del av innerstan, Microsoft expanderar, Google har ett stort kontor här och en rad unga startups har flyttat in.

Utanför historiens allra första Starbucks (kaffesagan startade här i USA:s regnigaste stad) sitter ett gäng unghippies med gitarrer och dreads, i skitiga kläder. “Fuck Donalad Trump”, sjungpratar en tjej och hötter med näven. “Fuck, Donald Trump”, svarar hippien med gitarren.

Vår Uber tar lång tid på sig att komma fram. Åtta minuter senare har det enformiga budskapet om Trump verkligen knådats in. Fuck okreativa hippies, tänker jag och vinkar adjö.

Mest spännande jobbet i Seattle var det vi gjorde på Microsoft.

Campus som ligger trettio minuter utanför stan är enormt ocn nästan märkligt stillsamt. Microsoft andas universitet, en helt annan atmosfär än yngre techjättar som Facebook och Google i Silicon Valley. Inte en sackosäck eller pingisbord så långt ögat når.

Vi har en hel radda intervjuer att göra – allt handlar om AI, artificiell intelligens. Vi följer med pressfolket in i ett brunt konferensrum. Utanför, i en fåtölj, med fötterna mot väggen, sover en Microsoft-anställd. Mobilen ligger på magen och han har snäckor i öronen.

De närmaste fyra timmarna sitter vi i det bruna konferensrummet medan Microsoft-forskarna med demos avlöser varandra.

Vi snackar datorer som kan läsa av känslor. Om hur Skype fått en injection AI och att vi numer kan skypa med någon som pratar ett främmande språk och få direktöversättning. Om blinda som kan se med hjälp av AI. Om förslag på etiska regler kring AI-forskning. Om rädslan för AI. Om att forskarna faktiskt inte själva riktigt fattar hur det funkar. Eric Horvitz, Microsofts främsta expert på AI, ritar på whitboarden och förklarar.

Efteråt är min hjärna så proppfull av ny information att det känns som den ska explodera.

Jag längtar intensivt efter en stark drink och skitsnack som kräver noll koncentration. Brian, fotografen, ser också ut att ha kroknat.

“Ett brunt konferensrum i 1100 olika vinklar”, viskar han till mig.

När vi stegar ut från konfarummet ligger den Microsoft-anställde med öronsnäckorna forfarande kvar i sin fåtölj. Samma position.

– Han måste sova djupt, säger jag.

– Sova?, säger Erik Horvitz och blinkar. Det är mycket möjligt att han skapar något stort.

Vi hinner med ett jobb till.

Åker till Fremont, en stadsdel som är mest hippie av alla. När vi snurrar runt i kvarteret på jakt efter rätt adress hittar vi en snubbe som har en lagerlokal fylld med karnevalsprylar. En stor festival-elefant och allsköns knasiga grejor. Han är på väg till Burning Man, berättar han.

Vi går också förbi en surfshop, med två roliga dudes som aldrig vill sluta prata.

Och en vinylbutik som har en platta med Bill Cosby, från den tiden när vi trodde han var ett med sin trevliga karaktär, doktor Huxtable.

Vi hittar till hem till Heather Knowlton som är en “professional cuddler”. För 80 dollar i timmen tar hon emot hud-hungriga kunder, många techies, och delar ut smek och kramar. Allt är helt platoniskt, säger Heather. Vi lever uppkopplade liv och många lider brist på nära relationer i verkliga livet, just därför behövs professionella gosare, menar Heather.

Målet är att gose-sessioner ska bli lika accepterat som massage, bara ett annat sätt att ta hand om sig själv. Idag har Cuddlist, en startup som grundades i New York, ett nätverk av professionella gosare över hela USA.

Jag små-ångrar min entusiastiska pitch till redaktören när jag sätter mig ner på Heathers säng med blått överkast: “Jag tänkte att jag testar en sån där cuddle-session – och skriver om det! Sen lägger jag på ett par undersökningar om hur uppkopplade liv påverkar oss. Det blir väl bra?”

Det hela känns väldigt märkligt och obekvämt. Här ska jag ligga och kramas av en okänd person i en timme. Hm.

Brian har väldigt roligt i alla fall. Jag säger åt honom att sluta flina. Han cirklar runt sängen och filmar. Jag och Heather ligger tätt omslingrade. Brian slutar inte alls flina. Jag hatar honom. Gaskar sedan upp mig och tänker: Allt för journalistiken.

Mot slutet har jag kommit in i matchen och tänker att det inte alls var så farligt. Ganska mysigt faktiskt. Jag har också lärt mig att en kram ska vara minst 20 sekunder lång för att oxytocinet – ett må-bra-hormon – ska hinna ta skruv.

Sammanfattning:

1. Microsofts AI och professionell gosare – två jobb med helt olika karaktär.
2. Gillar Seattle.

Under OS är Snapchats nyhetsredaktion busy. 75 redaktörer jobbar med att sätta ihop ”live stories”, snippets från stora OS-jubel-händelser.

– Det ska kännas att du är där. Att du står på sidlinjen, på läktaren eller är med i omklädningsrummet, säger Shannon Kelly, från Snapchats PR-team som jag snackar med över telefon.

Tio till tolv miljoner personer tittar på Snapchats live stories varje dag. 

Snapchats OS-bevakning finns inte i Sverige, eftersom Snapchat inte har något samarbete med en svensk tv-kanal. Men amerikanska NBC, brasilianska Globo, franska France TV och brittiska BBC är exempel på tv-jättar som samarbetar med Snapchat under OS.

I amerikanska snapchat-appen dyker OS-bevakningen upp som en ”live story”. Basketspelare dunkar, proffsfoto från NBC. Klipp. En snap från läktaren. Klipp. Snap från planen. Klipp. Ny snap från publiken. Klipp. Snap från omklädningsrummet där superkänd amerikansk basketkille pratar in i kameran och kommenterar matchen.

Det går snabbt och det räcker. Åtminstone för mig som inte är sportintresserad. Jag fattar vem som vann och hur det kändes på läktaren och i omklädningsrummet efter segern.

Men jag är hyfsat irriterad på reklamen. Den kommer för ofta. Smälter in bra, den är gjord i Snapchat-format, men ändå irriterande.

Snapchat har blivit en nyhetskälla. Jag snackar inte bara om deras live stories från koncerter eller aktuella OS. Snapchat var först med att presentera nyhetsmaterial under terrorskjutningen i San Bernadino i fjol, där 14 människor dödades. Redaktionen bevakade också Brexit och de amerikanska politiska konventen med Clinton och Trump.

Snapchat sätter upp ett digitala geografiska staket runt områden som är intressanta ur nyhetsperspektiv. Redaktionen kan se alla snaps som kommer in från ett visst inringat område. När du laddar upp din snapp får du samtidigt frågan om Snapchat får använda ditt material i en ”live story”. Säg ja, eller nej.

– Våra redaktörer scannar tusentals snaps från läktarna under OS, säger Shannon Kelly.

Själv menar hon att tv-aktörerna gynnas av ett samarbete. 17-åringar som aldrig skulle sätta på en tv tar del av OS i appen. Och NBC får dela på annonsintäkterna med Snapchat.

Peter Hamby, före detta stjärnreporter på CNN, rattar numer Snapchats nyhetsredaktion.

– På breaking news-sidan jobbar han bland annat med att hjälpa redaktionen att faktakolla, säger Shannon Kelly.

Snapchats sätt att OS-bevaka är annorlunda. Bara glada snaps från läktaren som försvinner på tio sekunder hade inte räckt för att bygga en story fullt ut. Proffsfoto från NBC – från start och målgång – känns nödvändigt för att det ska bli bra.

Nu hoppas jag bara att jag hinner få till en intervju på plats med Snapchat, på högkvarteret i Los Angeles, innan jag lämnar västkusten.

26-åringe grundaren Evan Spiegel är badass. Han tackade nej till Facebooks Mark Zuckerberg och erbjudande om att köpa Snapchat för tre miljarder dollar. Och Facebook ser uppenbarligen Snapchat som ett hot. Att någon kan utmana Facebook som kung av social media – det är spännande.

Kanske krävs det en newyorkare för att skriva en riktigt giftig bok om Silicon Valley. En på andra sidan det här jättelandet, som inte känner sig tvungen att skriva schyssta artiklar för att få access till demos, jättekonferenser och exklusiva intervjuer med techhöjdarna.

Noam Cohen, före detta New York Times-reporter, sitter just nu och filar på The Know-It-Alls, en bok om Silicon Valley-eliten och deras politiska hemvist.

Jag tragglar vidare med att samla material till min artikel om den nya eliten – alltså techisarna – och såklart är Cohen en toppenbra intervjuperson. Hans bok kommer inte ut på länge än, men han berättar om sina idéer.

Den som känns allra mest överraskande är att Noam Cohen jämför Silicon Valley-eliten med Donald Trump – och kommer fram till att techjättarnas företrädare har hyggligt mycket gemensamt med den högljudde presidentkandidaten.

– Trump är en kandidat som menar att väljarna ska lita på honom. Att det är han som kan ställa allt till rätta. Han som kan rädda oss. ”Trust me!” Silicon Valleys elit funkar på samma sätt. Mark Zuckerberg vill också rädda världen – och tycker att vi ska lita på honom, säger Noam Cohen.

Problemet är att alla andra inte riktigt räknas. The Know-It-Alls, Trump precis som höjdarna som rattar de stora tech-företagen, ser sina lösningar som det enda alternativet.

Gamla institutioner och regeringar står mest i vägen för framstegen.

Silicon Valley knallar in i bransch efter bransch och visar hur gamla tröttsamma problem kan lösas med hjälp av teknik och appar.  Länge har resten av världen sett upp till tech-folket, som bygger smarta, framgångsrika företag som tänker nytt och ruskar om.

– Men vi ser en push-back, säger Noam Cohen. Jag vill att min bok ska bli en del av den diskussionen.

Taxi-tjänsten Uber fightas med lokala taxiföretag, som inte alls tycker att de gör världen till en bättre plats. Airbnb gör krumbukter för att slippa klassas som vare sig hotell, som måste deal med säkerhetsregler, eller en uthyrningstjänst, som måste hålla sig till diskrimineringslagar som kräver att vem som helst ska få hyra en lägenhet. Facebook får problem när de måste börja agera publicist och deala med hatiska kommentarer i eftersvallet av sommarens dödsskjutningar i USA. Google får kritik för att ducka skatt i Europa. Techföretagen som ger sig in i medicin-industrin har fått tonvis med kritik för att inte hålla sig till vetenskapliga regler.

– ”Trust us – it´s just for the best” duger inte längre, säger Noam Cohen.

Förra veckan satt jag med på en demo.

Kids från fatttiga områden i Minnesota hade bjudits in till Silicon Valley för att få en inblick i tech-världen och besöka jättar som Google, Facebook och Youtube. Tanken är att de ska inspireras att plugga teknik på universitetet, kanske bli nästa generations Mark Zuckerberg och Sergey Brin.

Tonåringarna fick också lektioner i hur man skapar, pitchar och genomför en ny tech-idé som löser problem. Bakom initiativet Silicon North Stars ligger Steve Grove från Google News Lab, själv från Minnesota.

Minnesota hamnade i strålkastarljuset i somras när Philando Castille skjöts till döds av en en polis. Dödsskjutningen fick enorm spridning eftersom Castilles flickvän Diamond Reynolds gick live på Facebook samtidigt som hennes pojkvän dog i sätet bredvid henne. Castilles död – han hade stoppats för en trasig baklykta – blev också startskottet till nya, intensiva diskussioner om polisbrutalitet mot svarta.

Uppgiften som tonåringarna från Castilles hemstat fick i knät handlade om att ta fram en techlösning på problemet med polisbrutalitet och rasmotsättningar. Stor utmaning – ja. Men tonåringarna skred till verket och den här kvällen presenterade de sina idéer.

– Jag är inte rädd för polisen, inte än. Jag är fortfarande för liten för att de ska se mig som ett hot, sa Ameer Storay, 13.

Han och hans team hade tagit fram  ”Just in case”, idén om en kameraknapp som fästs på kläderna och som börjar filma med ett enkelt fingertryck. Enklare än att göra som Castilles flickvän Diamond Reynolds, som fiskade upp sin mobil och började filma, förklarade barnen.

En annan idé som presenterades skulle ge poliser en chans att tänka efter innan de drar vapen.

– Behöver man verkligen ett vapen när man stoppar någon för en trasig baklykta?,  undrade en tjej som pitchade idén framför juryns tre domare.

Teamets idé – Lock it! – handlade om att handskfacket i polisbilen, där vapen förvaras, inte öppnas förrän polisen talar om för det automatiserade systemet att det verkligen är hett läge. Det skulle ge poliserna chansen att tänka till, menade tonåringarna.

Ett tredje team lanserade appen Connect, som kopplar ihop poliser med människor som bor i området.

– Man ska göra roliga saker tillsammans, ha roligt och lära känna varandra, förklarade Connect-grundarna.

Silicon Valley får ibland kritik av utomstående för sin eviga tro på att teknik kan lösa alla världens problem. Det snackas om en Silicon Valley-bubbla där välbärgade techisar löser sina egna problem, med skygglappar för resten av världen.

Därför var det var uppfriskande att höra vad svarta Minnesota-tonåringar har tankar kring polisbrutalitet, ett problem som knappast är personligt för en traditionell techie i Silicon Valley.

Melinda Briana Elper, en av domarna i juryn, har grundat Change Catalyst, ett företag som jobbar med mångfald i techbranschen – genom utbildning, mentorskap och finansiering.

– Det finns inte en app för varje problem på klotet. Men helt klart – vi behöver ideér från alla delar av världen, förklarar hon.

Facebook tar i för att motarbeta klickbeten. Rubriker som låter: ”Du kan inte tro vad som hände sedan…” eller ”CHOCKEN när han öppnade dörren!”

Nu har Facebook byggt en algoritm som behandlar klicknyheter som spam. De kommer få mycket svårare att flyta upp till ytan och synas i feeden.

Jesus, vad skönt, tänker du. Jag hatar-hatar-hatar den där skiten. Men klickar ändå. Jag behöver hjälp. Ungefär som en chipsätare som inte kan sluta innan sista chipssmulan ur Estrella-påsen är försvunnen. Eller så har du lärt dig att aldrig nånsin falla för lockbeten, men irriterar dig gruvligt över att behöva vada genom klickträsket för att hitta en nyhet som verkar intressant. Tack, Fejjan. Ni är verkligen hyvens.

Men den traditionella mediebranschen betraktar numer varje rörelse från jättekonkurrenten som ett potentiellt hot. En ny spik i kistan. Facebook snickrar flitigt.

Jag DM:ar Aftonbladets Ehsan Fadakar, som skapat viralsajten Lajkat. Han är inte alls förtjust i Facebooks nya tilltag.

”Detta är ett smart pr-spel från Facebook för att ta mer betalt från alla publicister”, skriver Ehsan.

Förarbetet till Facebooks anit-klickbetes-algoritm gick till såhär: Anställda gick igenom tusentals rubriker och kategoriserade dem som ”klickbete” eller ”inte klickbete”. Utefter Facebook-redaktörernas ideér om klickbeten formades algoritmen.

Klagomål från användare ligger bakom förändringen, säger Facebook. De har sett hur folk först klickar ”gilla” på en post med spännande rubrik, sedan tvärvänder när de väl ser artikeln, och går tillbaka och tar tillbaka sitt ”gilla”. Klickbetes-inläggen har också flaggats som missledande eller falska av användarna själva. Facebook har dessutom en testgrupp av användare som rankar sina nyhetsflöden varje dag. Det här har hjälp redaktörerna att ta reda på mer, säger de själva.

Ehsan Fadakar tror inte på Facebook-gänget. Klickbetes-diskussionen är ett sätt för Facebook att slå ner på inlägg som med hjälp av spänstiga rubriker blir virala och delas av tusentals, menar han.

”Facebook hänvisar till sina användare och säger att de kommer dra ner på clickbait, vilket de menar är dessa virala inlägg. Men deras hänvisning är fattig. De säger bara: ”Våra användare har sagt si och så”, men visar inget underlag på att det faktiskt är på det viset”, skriver Ehsan.

Bakom alltihop ligger en smart plan om att tjäna mer pengar, tror han själv.

”Det här handlar om att Facebook förstår att publicister är villiga att betala för att nå ut. Nu ser de till att vi inte får någonting gratis”.

Jag tycker Ehsans inställning verkar smått konspiratorisk. Men killen har skapat en av Sveriges mest framgångsrika viralsajter och greppar relationen mellan Facebook och traditionella medier bättre än någon annan. Det kanske är blåögt att tro att Facebook bara vill sina användares bästa och rädda oss från klickfiskerubrikerna?

Det som är tydligt är i alla fall hur medier – klickfiskande eller inte – måste dansa efter Facebooks pipa för att ha chansen att nå ut på plattformen.

I en artikel från Bloomberg uttalar sig Adam Mosseri, chef över Facebooks nyhetsfeed. Han låter lite som en publicisternas ”motivational speaker”.

”Om du är en publikation som inte postar annat än klickbeten kommer trafiken gå ner. Men om du istället publicerar artiklar med raka, tydliga rubriker kommer trafiken att gå upp igen”.

Ett sådant uttalande är nog lite svårt för publicister i Sverige att svälja. Idag är det en techie i Silicon Valley som lär oss att sätta rubriker.