Om jag ska sammanfatta vjun jag gjorde idag så blir det ett avmätt: Blah…Naah.

Jag jobbar på en story om virtual reality och ville ta redan på vad framtidsinstitutet för journalistik, Nieman Lab, tänker om virtual reality-journalistikens chanser.

2016 har varit det stora VR-året. Alla techjättar med självaktning pumpar ut VR-set och och plöjer ner högar med pengar i virtual reality-utveckling, appar och spel. Silicon Valleys vision är att vi i en snar framtid struttar runt med bulkiga headsets på näsan och lever våra VR-liv fullt ut.

Facebooks Zuckerberg var så stensäker på att virtual reality skulle bli nästa stora grej att han betalade två miljarder dollar (duuuh?!) för ett litet startade-i-garaget- finansierat-på-Kickstarter-företag som utvecklade VR-glasögon.

Det var två år sedan. I år har Oculus börjat sälja sina snygga svart-designade VR-glasögon och jättar som Samsung, Microsoft, Sony Playstation och Google skeppar sina varianter. 

Gamers älskar den nya tekniken – men nyhetskonsumenter?

– Vissa påstår att virtual reality kommer bli nästa stora grej för nyhetsorganisationer, men jag håller inte med, säger Joshua Benton på Nieman Lab (som i samma andetag framhåller att han är en person som växte upp på den tiden när alla läste papperstidningar)

Hm. Som journalist är det självklart att man vill be läst, sedd, hörd, man vill att historierna ska intressera, beröra och väcka känslor. Så varför inte ta hjälp av virtual reality? Varje gång jag själv suttit bakom ett par VR-glasögon har jag varit hyfsat begeistrad. Som den gången jag sänktes ner i en hajbur och en ilsken jättehaj med vassa tänder gick till attack. Eller när jag stod på kinesiska muren och såg mig omkring bakom mitt VR-set. Det där borde väl kunna appliceras på nyhetsbevakning?

– Ambitionen att väcka känslor som journalist är underbart, men om varje nyhetsstory du konsumerade skulle få dig att börja gråta vore det hemsk, säger Joshua Benson.

Folk tar del av nyheter främst för att informera sig, menar han. Det ska gå snabbt att förstå, skanna och dela. Idag uppfyller VR-nyheter inget av kraven.

Virtual reality-nyheter kommer framöver bli billigare och lättare att både producera och konsumera, men idag har VR-journalistiken som produceras ingen vidare framgång. Den genererar varken virala succér eller djup branschbeundran.

– Det är talande hur litet genomslag den VR-journalistik som gjorts har fått, säger Joshua Benson.

Idag experimenterar många stora stora medieföretag med virtual reality-journalistik. New York Times, Guardian, Wall Street Journal, CNN och flera andra jättar. Vissa har egna VR-appar.

Att hitta pengar och sponsorer till VR-projekt är inte supersvårt, många stora företag vill kopplas ihop med den senaste tekniken och har villigt öppnat plånböckerna och sponsrat journalistiska VR-projekt. Det har främst rört sig om feature-projekt, som att besöka ett stort flyktingläger bakom VR-glasögon, eller hänga med upp till spiran på skyhöga Freedom Tower i New York. Det republikanska konventet som startar idag sänds också i VR av flera kanaler, enligt Youtube.

Kanske ska nyhetsföretaget istället snegla på Pokémon Go-succén?Augmented reality (mixad verklighet) istället för virtual reality?

Jag får idén om ett nyhetsspel som byggs på mixad-verklighet-teknik, där vi kan kasta tomater på Donald Trump i real time. Utan att riskera varken kandidatens frissa eller säkerhet. Vore kul, tycker jag.

Men tvivlar på att nyhetsredaktionen skulle ge grönt ljus.

Det har gått en vecka – och Pokémon-hysterin har slagit i taket. Spelet Pokemon Go, som är gratis, har laddats ner av miljontals människor som jagar söta Pokémon-monster på gator, torg, i badrummet och på jobbet.

Det går att sikta en Pokémon-jägare på långt håll. Bara några kvarter från mitt hus finns en så kallad Pokemon ”hotspot”, där folk samlas. Det trötta hörnet har plötsligt blivit hett.

Det nya spelet med dom gamla välkända figurerna, bygger på tekniken ”augmented reality”, alltså mixad verklighet.

När du kommer till en hotspot för att fånga in din nästa Pokémon ser ser du den verkliga stadsbilden i mobilskärmen och så plopp! – dyker en välkänd animerad figur upp på skärmen. Mix mellan det verkliga och det som bara är fantasi, alltså.

Jag spelar inte själv. Har bara hängt över axeln på en kompis som har drabbats av Pokemon-febern och knappast hinner hem från jobbet innan hon ska ut och samla nya poäng, kämpa sig upp till nästa nivå. Men det jag tycker är enormt spännande är hur ett spel som bygger på augmented reality har blivit en sådan enorm succé.

I år har alla techjättar satsat på Virtual Reality och nya VR-set har pumpats ut på marknaden. Men spelupplevelsen med en bulking tv på nästan är en helt annan än att springa runt i staden i ett augmented reality-spel. Och kanske är det just här spelframtiden ligger? Ja, inte bara spelframtiden. Det börjar med spel, men snart kommer nya ideér om vad man kan använda tekniken mixad verklighet till. Jag tänker inte försöka gissa nu – men något blir det.

Ett spel som Pokémon Go kopplar ihop människor ute på stan. Du har genast en värld gemensam med en annan Pokémon-jägare du hittar i ett gathörn. Diskussionerna tar fart. Vissa har fått dejting- förfrågningar – det finns många historier om det på sociala medier (kanske inspirerade av trailern för spelet där just det händer, söt tjej möter söt kille under spelets gång).

Mobiltjuvar har också upptäckt spelet. Polisen i Missouri hävdar att folk i full färd med att plocka nya poäng har blivit bestulna på sina mobiler. Tjuvarna visste precis var mobilägarna befann sig – och det var lätt att snappa åt sig telefoner.

Efter supersuccén i USA ska spelet släppas i andra delar av världen – som Sverige. Men det dröjer.

Problemet har varit att spelet kraschar – servrarna har helt enkelt brutit ihop för att så många spelar. Och ni vill man avvakta Europa-släppet tills man har allt i ordning.

Men den som är nyfiken och inte kan bärga sig kan ju komma hit till US of the A, eller åka till Australien eller Nya Zeeland där nya speltrenden också slagit rot. Eller följa Effies instruktioner. 

Just ikväll satt jag på en bar i Mission District och snackade med mina polare om en film på Facebook: En kvinna livesänder sin pojkväns död. Det var den andra dödsskjutningen på mindre än 24 timmar med samma tema:  En polisman skjuter ihjäl en svart man.

Det är inte första gången. Hashtaggen #blacklivesmatter har satt polisvåldet i fokus.

Så hur sjutton kan det hända igen? Och igen. Och igen.

Det jag och mina kompisar snackade om ikväll var hur Facebooks livestream och andra sociala medier bidrar till nyhetsflödet. Gårdagens brutala dödsskjutningen av Alton Sterling, 37 i Banton Rouge filmades. Inte bara en gång. Två filmer cirkulerar just nu på Facebook.

Det kommer bli helt omöjligt för polisen att försvara det oerhörda övervåldet och ducka skulden för Sterlings död. Bara timmar efter skjutningen började också ett foto av Sterling, leende och omringad av sin familj, cirkulera på Facebook. ”Få ut det här fotot innan medierna gör honom till en bov”, löd budskapet. Just det. Alton Sterling, kraftigt byggd med glänsande guldtänder, skulle lika gärna kunna porträtteras som en stadig ”thug” om andra foton publicerades. Men många ville annorlunda.

Sedan kom den  lajvsändningen av Diamond Reynolds som tittar in i kameran och berättar att en polis i Minnesota just har skjutit hennes pojkvän med fyra skott. Kameran sveper över den blodiga kroppen i sätet bredvid henne och hon berättar lugnt vad som hänt. Pojkvännen Philando Castile har inte gjort sig skyldig till något annat än en trasig baklykta och blivit stoppad av polisen.

Filmen är fruktansvärd – men sann. Diamond Reynolds förstår att hennes man dör framför ögonen på henne och ber till Gud. I baksätet av bilden sitter deras unga dotter.

Det är too much  – men sant.

Idag har Facebook märkt Diamond Reynolds film med varningstext. Men såklart klickar alla ändå.

Vad jag applåderar med den här typen av nyhetsrapportering är att sanningen har en så mycket större chans att komma fram. Vi kommer själva bil mer ansvariga för vilka brutala nyhetsbilder vi väljer att se – Facebook kommer först i efterhand att märka upp dem. Men korrupta poliser kommer inte kunna gömma sig och hålla varandra bakom ryggen. Dessutom blir människorna som drabbas verkliga.

Twitter rumsterade om i nyhetsrapporteringen redan under Arabiska våren. Vad Facebook live kommer att tillföra får vi se – tjänsten har inte funnits så många månader. Men rapporten från Diamond Reynolds var så nära den brutala verkligheten man kan komma.

Om några timmar sätter jag mig på ett plan och flyger till Dallas för att rapportera om dödsskjutningarna av fem poliser.

Spenderat några dar i New York. En kväll träffar vi ett glatt gäng fransmän på en lite bar i Nolita. Finanskillen Olivier har bott i New York och jobbat på Wall Street i över 10 år. Han är redo att bryta upp säger han. Han har ögonen på Silicon Valley – för det är där ”det händer”.

Vem har mest makt idag – Wall street eller ‪Silicon Valley?, undrar jag.
– Självklart Silicon Valley, säger Olivier.
Hans egen bransch fick rejält med däng efter finanskrisen. Det var en ordentlig justering av ett skevt system, med för mycket makt och pengar, tycker han själv. Idag – på grund av alla nya regleringar – är det mycket svårare att tjäna pengar.

AI-skräcken har letat sig ända in i EU:s korridorer.

En ny resolution går ut på att robotar ska få status som ”electronic persons”, och det betyder att dom både ska ha rättigheter och skyldigheter – men mest skyldigheter, låter det som. De ska betala skatt. Inte mer än rätt kan man tycka, eftersom de kommer att sno våra jobb och överglänsa oss i smarthet på varenda område.

Skulle en robot göra sig skyldig till en olycka går det att skylla på på en ”electronic person”. Det verkar också som att robotarna ska tvingas vittna i rättegångar, om jag fattar texten rätt.

Robotägarna ska dessutom bli skyldiga att registrera sina robotar och betala speciella avgifter för dem (wow, nu är tv-serien Äkta människor-scenariot, där hubotarna skulle in i specialregister, snart verklighet).

Författarna bakom rapporten verkar vettskrämda för robotrevolutionen:

”Det finns risk för att AI kommer att överträffa mänsklig intelligens. Om vi inte är beredda betyder det här en utmaning för människans förmåga att styra över sin egen skapelse, kontrollera framtiden och säkerställa mänsklighetens överlevnad”.

Wut? Det låter som EU-politikerna helt och hållet köpt Hollywood-versionen av robotrevolutionen och ser Terminator-armeér komma härjande över Bryssel.

Jag berättar för Wendy Ju, en robotexpert på Stanford University, om EU:s robotresolution. Ju forskar i samspelet mellan människor och robotar, allt från självkörande bilar till automatiska papperskorgar.

– Det verkar som om politikerna är väldigt rädda för framtiden, det vore smartare att koncentrera sig på lösningar, för tekniken är här för att stanna, säger hon.

Självklart kommer robotar att ersätta många jobb, men ingen vet riktigt vad som händer istället. Och robotar-tar-över-och-vi-blir-deras-husdjur-senariot ligger långt ut på extremkanten.

– Jag antar att den här resolutionen inte kommer röstas igenom. Men det kanske är ett försök till att skapa dialog? Och dialog är alltid hälsosamt, säger Wendy Ju.

Det verkar som att Google får ta över oket som pk-media. Just nu sprids den här rapporten från tveksamma sajten SourceFed. Sajten anser sig ha avslöjat att Google censurerar sökresultat. Om du knappar in Clintons namn och börjar bokstaverar ”crimes” dyker ordet inte upp av sig själv. Google föreslår istället sökningar på ”crime reform”. Men när man knappar in Donald Trumps namn och börjar bokstavera ”racist” föreslår Google redan efter två bokstäver en sökning på Trump och ”racist”. Oops. SourceFed studsar snabbt till slutsatsen att Google vill heja på Clintons kampanj och gömma resultat som kopplar ihop presidentkandidaten med brott.

Hon satt med en några dagar gammal bebis på armen när telefonsamtalet kom.

Hennes partner ville att hon skulle fixa pengar. På studs.

Inte hemma i Spanien – utan i Silicon Valley.

Fem veckor senare satt hon på ett plan, med bebis, beredd att huzzla Silicon Valleys riskkapitaliser och bygga upp sin startup på amerikansk mark.

Lång story kort: Hon fixade det. Maria Sipka, vd för Linkia, är en toppentreprenör och vi träffas på lunch för att snacka om entreprenörers ”it”-faktor. Jag gillar att snacka med entreprenörer. De är av en annan sort. Jag får lust att kopiera deras DNA och bli lika allt-är-möjligt-inga spärrar-aktig. Fast ibland tänker jag också: Dude, du är ute och flaxar. Det där är bara ord och du lever i la-la-land. Maria tillhör den första kategorin.

Hur ska man förklara att folk är beredda att satsa allt, sätta privatlivet på vänt och jobba i stort sett dygnets alla vakna timmar?

– Du säljer ditt liv. Kris i äktenskapet, barn eller sjukdomar. Ingenting kan stoppa en entreprenör. Det finns tonvis med historier om startuppare som jobbat heltid från sjukhuset. säger Maria Sipka.

Vi käkar laxsallad på en ljus och steril salladsbar vid Union Square och lunchvalet går helt i stil med Sipkas hälsosamma livsstil. Minimalt med socker, gott om motion och sömn – och en hel del salladsmat.

– Är du överviktig och vet att det finns risk för att få en stroke – bli inte entreprenör, skrattar Maria Sipka.

Det är ett skämt, men det finns en allvarlig botten.

Entreprenörsliv i medierna representeras ofta av toppskiktet – Telsagrundaren Elon Musk, Facebooks Mark Zuckerberg och äventyraren Richard Branson. Rika, framgångsrika män som har lyckats över alla förväntningar. Men på varje superentreprenör går tusen och åter tusen som plöjer ner jobb till ingen nytta alls. Deras idé funkar inte.

“Det var en bra resa. En erfarenhet som var enormt viktig för mig. Jag lärde mig mycket”, brukar det heta. Innan entreprenören i fråga kanstar sig in i nästa projekt.

– Det är som en drog. Det är kicken av att åstadkomma något varje dag, att jobba mot ett mål, som är grejen, säger Maria Sipka.

Hon tvekade aldrig när det handlade om att kasta sig iväg med en pyttebebis till andra sidan jordklotet. Allt handlar om tajming och hennes startups tajming var då och inte ett år senare. Det låter brutalt, men själv tror hon att 95 procent av alla startups som misslyckas gör det för att de missat sitt fönster. De var lite för tidiga, eller lite för sena.

När man väl är på banan är det förmågan att ta motgångar som räknas.

De bästa succéhistorierna handlar ofta om hur allt höll på att braka åt helvete. Ta bara Tesla – en av de mest attraktiva framgångssagorna i hela Silicon Valley. Men Teslagrundaren Elon Musk var på vippen att att ge upp sitt företag och låg i förhandling med Google som var intresserade av att köpa loss honom från skulderna. Dessutom har Tesla-produktionen drabbats av allt från tsunamis till jordbävningar, lastbilar med viktiga bildelar som fastnat i tullen och till och med ett skottlottningsdrama i Mexico. Eländet kantade vägen mot Teslasuccén.

Maria Sipka och Likia har haft mindre dramatiska motgångar, men det har varit tufft och på vippen där också.

För att klara det handlar det om att stänga av allt drama säger hon. Det mesta i livet är bara störande brus, som är just störande, men som går att undvika.

– Det är som skit-tv. Bara stäng av, säger Maria Sipka och tar en tugga lax.

Mark Zuckerberg, kung av sociala medier, har blivit hackad.

Idag rapporterar amerikanska medier att Facebook-grundarens LinkedIn, Pintrest och twitter kapats.

Jag snackar med hackerexperten Mårten Mickos på företaget Hacker One, ett San Francisco-baserat företag som hjälper företag att öka säkerheten på nätet.

– Zuckerberg bröt mot reglerna. Han hade ett alldeles för enkelt lösenord, säger Mickos.

Japp. Det kan man säga. Zuck har avslöjats med lösenordet “Dadada”. Något som hela techbranschen drar på munnen åt, såklart.

Hackerkollektivet som kallar sig OurMine påstår sig stå bakom hacket meddelade Zuckerberg – på hans eget twitterkonto. “Vi testar din säkerhet”, twittrade de. Kaxigt drag.

I ett uttalande på måndagen bekräftade LinkedIn att Marc Zuckerbergs konto blivit hackat och att inbrottstjuvarna försökt att skapa en falsk profil i hans namn.

Om Facebook-grundaren kan bli hackad, så kan vi andra också. En lärdom av den här historien är att inte använda samma lösenord till alla konton (känner du igen dig?)

– Alla är lika utsatta. Kändisar och vanliga människor, fattiga och rika, säger Mårten Mickos.

Zucks lösenord “dadada” stals från LinkedIn för fyra år sedan, men har först nu kommit i spridning.

– Någon kom på att pröva lösenordet på andra sajter. En pinsam påminnelse om att man inte ska använda samma lösenord för olika sajter, säger Mårten Mickos.

Hackerkollektivet hade också försökt ge sig på Facebook-grundarens instagramkonto (Instagram ägs av Facebook), men inte lyckats.

“Inga Facebook-system eller konton påverkades”, löd ett uttalande från Facebook idag.

Men Facebooks system har inte alltid hållit måttet. För tre år sedan lyckades en bloggare bryta sig in på Mark Zuckerbergs Facebook-konto, och bevisade att det fanns säkerhetsbrister.

– Det är ju egentligen helt förträffligt att den här affären får stor spridning i pressen. Nu blir alla påminda om vikten av att ha olika lösenord på olika tjänster, och att byta lösenord tillräckligt ofta, säger Mårten Mickos.

Han ryckte tag i miljardären Richard Branson efter mötet idag. En minikupp av entreprenören Giovanni Fili som är i San Francisco och raggar pengar. 

Han driver det spännande svenska företaget Exeger, som har tagit fram en solcell som laddar utan solljus – inomhus. Jag har sett den, fastän den aldrig visats offentligt. Solcellen är supertunn, som en film, och kan fästas på skärmen till en platta eller telefon. Solcellens unika egenskap är att den kan ladda energi utan solljus. Inomhus går lika bra. Tack för det. Med telefoner eller paddor försedda med solcellsfilm behöver vi aldrig mer stressa över glömda laddare och krympande batterikrat i våra tech-prylar. Det här kommer bli riktigt stort, det lovar jag.

Richard Branson är en miljardär, som tillsammans med bland andra Bill Gates, har lovat att investera stort i grön energi. Så det var ett smart drag av Exeger-Giovanni att kliva fram och dra sin hisspitch.

– Jag visade vår solcell och han fastnade direkt. Det var kul att se hans ansiktsuttryck. ”Wow, laddar den av sig själv?”, sa han. ”I love it!”. Sen tog plattan och sprang iväg till sin assistent för att visa, så jag galopperade efter, säger Giovanni Fili.

Den svenska solcellsinnovationen är superhemlig. Under cleantech-veckan  i San Francisco, där 20 energiministrar från G20 ländarna diskuterar framtiden, släpper Exeger-killarna inte sin stora, bulkiga portfölj – som innehåller prototyperna – en sekund. Den får hänga med överallt.

Clean tech-marknaden förväntas växa så det knakar. Investeringar i ren energi slog rekord förra året. Då satsade investerarna dubbelt så mycket pengar i förnybar energi som i fossila bränslen. Dessutom har entreprenörerna förstått att det inte går att sälja produkter med mjuka argument som ”det här räddar världen och miljön”. Massorna kommer aldrig att köpa en solcell som är svindyr, bara för att få känna sig duktiga och miljövänliga.

– Du kan inte säga till en 15-årig tjej eller kille att de ska köpa vår solcell för att den minskar växthuseffekten. Det måste kännas i plånboken. Du måste veta: Vad tjänar jag på det här?, säger Georgious Foufas.