I dag sänds den första delen i Belinda Olssons dokumentärserie Fittstim – min kamp i SVT. 21.00 sitter jag bänkad, så stör mig ej.

Det har pratats en hel del om den inför. Den har kritiserats. Man har stört sig på den drivande frågan ”Har feminismen spårat ur?”. Efter den senaste friande våldtäktsdomen så är det ju så självklart att feminismen fortfarande behövs. Typ som ”Demokrati – en bra idé?”

Belinda provar toplessaktivism a la Femen och besöker en morsa som vägrar säga vilket kön hennes barn har och så vidare. Dvs de där nidbilderna vi har av feminister, som vi gärna lyfter fram för att att förkasta och håna rörelsen.

Det sägs att Belinda inte känner igen sig i nutidens feminism, hon vill att feminismen ska ägna sig åt frågor om arbete, lön och solidaritet och inte om ordet hen.

Jag kan inte på allvar tro att hennes serie är reducerad till detta. Att hon liksom ska slakta feminismen, göra slut med den. Tvärtom, tror jag.

Tycker att det är så sorgligt att kvinnor alltid ska slakta varandra. Feminister som hackar på andra feminister.