I bland slår det mig, som i går när jag vågade mig på att öppna mina kommentarer, att ni är fantastiska. Så många av er har följt mig så länge. Och jag har följt er. För tro mig, trots att jag inte så ofta plockar upp kommentarer eller svarar på dem, så läser jag allt ni skriver.

Jag vet att den här bloggen har haltat en del på sistone. Har många gånger drabbats av massivt dåligt samvete, skrivtorka, en känsla av att styvmoderligt behandla det här barnet. Tänkt stänga ner för att det liksom är så man gör när ett projekt inte är i sina glansdagar. Samtidigt gillar jag att bloggeriet går upp och ner. Som livet självt. Vore bloggen en flod av kreativitet så vore jag omänsklig. En maskin. Och det är jag ju inte.

Det är också så som jag skrev i går, vissa processer lämpar sig bäst att skriva om först efteråt. Jag har varit i flera sådana processer det senaste året. Omtumlande resor. Rädsla. Oförmögen att formulera någonting om just det. Det brukar komma först efteråt. Tillsammans med insikterna.

Min häst är frisk. Grät på riktigt av glädje när jag satt på hennes rygg efter nästan fyra månaders konvalescens. Aldrig mer får hon bli sjuk. Då går jag under. Jag har börjat sätta i gång henne nu. Vi tar långa promenader. I dag var vi i ett sandtag och klättrade för att få hennes muskler på plats igen. Mina med. Sjöblöt av svett. Sol. Snö. Vi i världen. Kanske aldrig så lycklig som så.