i går eftermiddag. Thomas Mattson.

Han vägrade prata med mina barn. Han tyckte inte att det är chefredaktörer och ansvariga utgivares uppgift att prata med barn. Jag sa att han skulle må gott av att det. Att barn är hans framtida läsare. Han avböjde ändå bestämt.

Jag bad honom då att ge mig åtminstone ett enda bra argument till varför den här tre år gamla förnedringsfilmen har ett allmänintresse.

Han svamlade in sig i något obegripligt resonemang om att den inte kunde ryckas ur sin kontext, dvs den            ”genomarbetade artikelserien om kokain” som gått i tidningen under veckan. Jag sa att jag hade läst serien och att jag tycker att den är moralistisk, förlegad, och tyvärr inte  fyller sitt påstådda syfte, att få folk att sluta knarka. Liksom svensk narkotikapolitik år efter år misslyckas med att få folk att sluta knarka och återhämta sig från missbruk. Ingenstans dör så många narkomaner i Europa som i Sverige. Ingenstans. Vår moralpaniska narkotikapolitik är fullständigt misslyckad. Det har Gerhard Larssons missbruksutredning slagit fast för länge sen, ändå händer inget. Det vore något för Expressen att skriva om.

Thomas Mattson ville också hävda att filmen hade relevans för att den visar att en av Sveriges mest kända skådespelare umgås med grovt kriminella personer. Jag frågade om Thomas Mattson inte visste att både bruk och innehav av kokain är kriminaliserat i Sverige? Var tror Thomas Mattson att man får tag i kokain? Givetvis via kriminella personer. Vem tror Thomas Mattson att man umgås med när man tar kokain?  Med kriminella. Eftersom kokain är kriminaliserat.

Eftersom Thomas Mattson tycker att det är så oerhört viktigt att hålla sig på rätt sida om lagen, så passade jag också på att fråga om han inte tyckte att det kändes besvärande att han själv direkt via sitt filminköp gynnade kriminell verksamhet? Hade det slagit Thomas Mattson att han själv stoppat pengar rätt ner i fickan på de kriminella narkotikahandlare som han spottar så föraktfullt på i sin artikelserie? Då blev han tyst och sa att ”det där vet du inget om” och ”det där är något du hävdar” och ”självklart betalar vi för upphovsrättsskyddat material” och  ”den tidning som du själv företräder, vår huvudkonkurrent, jobbar på samma sätt, och det vet du”. Typ.

Och så där höll han på. Malde på. Snurrade runt.  Och jag blev trött och kände bara någon slags total uppgivenhet. Hans dubbelmoral. Hans bristande empati. En liten människa. En fattig människa.

Heder ändå, för att han ringde.

Nu gör jag som kungen. Vänder blad.

Ute hoar hägrar i morgonen. Rosorna är fyllda av dagg. Barnen sover ännu.