Alltså, den inre stress det innebär att sätta sig i en bil som man inte vet ska starta: massiv. Dessutom har den varit långvarig. Det har skapat men hos mig. Tror aldrig att bilen sätter mig i ska gå igång. Den här känslan är inte enbart skapad av min numer döda Land Rover Freelander. Den skapades i min sjuåriga flicksjäl redan när min mamma blev glad ägare till en Alfa Romeo. Jag minns att hon var så glad över den där bilen. Att den var italiensk, men en pigg liten motor. Som dessvärre startade lite när den hade lust. Känslig för kyla och fukt. Inte bra när man bor i Sverige. Varje morgon när vi skulle till skolan bad vi därför böner när vi släntrade uppför grusgången mot garaget. Käre gode gud, gör så att bilen startar idag.

Den här hösten har jag börjat be böner igen. Och mina barn med mig. Helt godtyckligt har Landyn gått i gång eller inte. Det har satt mig i skitjobbiga situationer. Ute i snöstorm i ödsliga stall till exempel. För att dagen därpå gå igång igen som ingenting.

Det där är historia nu. Nu står min fina flamencoröda helylle Volvo utanför på gatan och är steady as a rock. I går bara körde jag planlöst runt och njöt. Ja, ja, inte så miljövänligt så klart, men kunde bara inte få nog. Den är så snäll min Volvo. Pigg och snäll och mjuk.  Kan bara inte nog betona hur glad jag är över den här affären.

Tycker också att det är förbannat konstigt att jag som har haft körkort i snart 10 år har så dålig koll på det här med bilbusiness. Jag tycker mig se att det har att göra med vår patriarkala samhällstruktur. Bilen, fordonet, förflyttningen – makten. Mannens domän. Mannen som vårdar, kör, tankar, servar, ansvarar över inköpet av bilen. Varför? Det är ju skitlöjligt. From now on ska jag lära mig allt om mina bilar. Fixa däckbytet själv, fylla olja, serva, fixa. Ska bli härligt!