I dag sänds den första delen i Belinda Olssons dokumentärserie Fittstim – min kamp i SVT. 21.00 sitter jag bänkad, så stör mig ej.

Det har pratats en hel del om den inför. Den har kritiserats. Man har stört sig på den drivande frågan ”Har feminismen spårat ur?”. Efter den senaste friande våldtäktsdomen så är det ju så självklart att feminismen fortfarande behövs. Typ som ”Demokrati – en bra idé?”

Belinda provar toplessaktivism a la Femen och besöker en morsa som vägrar säga vilket kön hennes barn har och så vidare. Dvs de där nidbilderna vi har av feminister, som vi gärna lyfter fram för att att förkasta och håna rörelsen.

Det sägs att Belinda inte känner igen sig i nutidens feminism, hon vill att feminismen ska ägna sig åt frågor om arbete, lön och solidaritet och inte om ordet hen.

Jag kan inte på allvar tro att hennes serie är reducerad till detta. Att hon liksom ska slakta feminismen, göra slut med den. Tvärtom, tror jag.

Tycker att det är så sorgligt att kvinnor alltid ska slakta varandra. Feminister som hackar på andra feminister.

I bland slår det mig, som i går när jag vågade mig på att öppna mina kommentarer, att ni är fantastiska. Så många av er har följt mig så länge. Och jag har följt er. För tro mig, trots att jag inte så ofta plockar upp kommentarer eller svarar på dem, så läser jag allt ni skriver.

Jag vet att den här bloggen har haltat en del på sistone. Har många gånger drabbats av massivt dåligt samvete, skrivtorka, en känsla av att styvmoderligt behandla det här barnet. Tänkt stänga ner för att det liksom är så man gör när ett projekt inte är i sina glansdagar. Samtidigt gillar jag att bloggeriet går upp och ner. Som livet självt. Vore bloggen en flod av kreativitet så vore jag omänsklig. En maskin. Och det är jag ju inte.

Det är också så som jag skrev i går, vissa processer lämpar sig bäst att skriva om först efteråt. Jag har varit i flera sådana processer det senaste året. Omtumlande resor. Rädsla. Oförmögen att formulera någonting om just det. Det brukar komma först efteråt. Tillsammans med insikterna.

Min häst är frisk. Grät på riktigt av glädje när jag satt på hennes rygg efter nästan fyra månaders konvalescens. Aldrig mer får hon bli sjuk. Då går jag under. Jag har börjat sätta i gång henne nu. Vi tar långa promenader. I dag var vi i ett sandtag och klättrade för att få hennes muskler på plats igen. Mina med. Sjöblöt av svett. Sol. Snö. Vi i världen. Kanske aldrig så lycklig som så.

dra mig undan. Skriverier och krav på att jag borde tala ut och stå till svars för att jag lever med en knarkare och så vidare och så vidare gjorde att jag stängde dörren. Var och en bär sin historia. Var och en sin skuld. Jag kan inte berätta någon annans berättelse. Det är också så att man mitt i stormens öga oftast inte kan formulera någonting.

Jag sitter just i detta nu och ser ut över snön på Gärdet genom ett SVT-fönster. Vi jobbar med tre dokumentärer om anhörigskap och medberoende som kommer att sändas hösten 2014. Jag har så mycket att berätta. Så många frågor. Så många kartor att rita. Det här är – tro mig – kanske det mest lustfyllda projekt jag någonsin varit inblandad i. VET att det behövs.

Nu ska jag äta en kardemummabulle och njuta av mina vänner.

som kommer att utspela sig hos tusentals skolbarnsföräldrar i morgon bitti…

Det kommer inte att gå bra. Försökte smyga i gång maskineriet genom att väcka gänget 10.00 i dag, vilket togs emot med ett ”jag är så trrööööööttt, bäääääär mig till badet” från fyraåringen.

Jaja, det får väl bli brutalt, det tål vi efter ett helt lov av sovmorgnar.

Vi avslutade det här härliga jullovet på ett underbart vis. Tacomiddag hos Ditte och häng med hennes lilla valp som fyllde hjärtat med så pass mycket naaaawwww att det inte är klokt.

Alltså, det börjar likna…dvala…ide…

Vi sov till 11.30 i dag. 10 timmar per natt, hela jullovet, hela familjen. Mirakulöst. Drömmer så bisarra drömmar när jag får sova så här. I natt var jag till exempel inblandad i ett mord. En riktig thriller där jag hittade ett lik som jag var tvungen att spårlöst göra mig av med för att inte riskera att blir beskylld för dödandet. Herregud, jag som inte ens vågar se sån skit på film. Löste det hela väldigt bra trots allt…Vågar inte gå in på detaljer, för då tror ni att jag är riktigt störd.

Nu Rachel´s getting married i 3:an. Riktigt bra rulle. Anne Hathaway, så grym!

I morgon 9.16 ser ni mig prata skilsmässor i Nyhetsmorgon. Trettodagen till ära. Co Pilots: Ann Söderlund och Josefine Crafoord. Blir riktigt mysigt! Kanske kan få mig att vända dygnet rätt igen om inte annat.  Ann-älskling har för övrigt startat en ny blogg här! Yabadabadooooo

Vet inte vad det är men jag känner mig så vansinnigt pepp inför 2014. Får alltid en sån här liten energikick när ljuset vänder och julen är över. Det känns så hoppfullt att vi går mot sommaren igen. Så nöjd också över det faktum att kylan uteblir. Tycker att det är perfekt om marken slipper frysa, så att vi kan rida vintern igenom. Lika härligt som jag tycker det är att plocka fram pyntet, lika härligt är det att rensa ut det igen!

Smygstartade dagen med ett jobbmöte kring ett kommande spännande projekt. Fortsatte med småjobb hemma. En liten bäddning för att mina nyårslöften skall kunna infrias.

men det är svårt när vattnet rinner nerför nacken och in under jackan och man behöver vindrutetorkare på glasögonen. Pölar på ridvolten. När ska detta grå lock öppna sig och visa oss lite blått? Trodde aldrig att jag skulle längta efter snö efter fjolårets vinter. Men, jo, jag vill ha snö!

Jag tröstar mig med Fröken Frimans Krig. Älskar SVT´s juldramasatsningar. Alltid bra tycker jag.

Nu känner jag såhär!

God jul förresten. Hoppas att ni haft det underbart. Det har jag. Lugnt och stillsamt och nära. Ätit min egen vikt i goda grejer. Degat i soffan. Fått oerhört fina presenter. En chanelväska. Trodde aldrig att jag skulle få klappa en sådan och känna lyxen sippra in i mitt blodomlopp. Jag sov med den i natt. Har också fått en underbar målning av min son, en fårskinnspad till toton, ett halvt lamm av mamma, presentkort på twilfit, merinoullstrumpor, duchcreme från bodyshop och en fin skärbräda. Nöjd som ett barn.

Nu ska jag packa in de vilda i bilen och åka ut till Gustavsbergsbadet. Låta dem göra av med allt socker som ska detoxas ut ur detta hem. Det ska bli mitt nyårslöfte. Att sluta med socker och vitt mjöl. Och ta barnen med i det löftet. Kan inte längre se deras cravings efter socker och vara ok med det.

Ledig. Sovmorgon och någon slags kraftansamling innan jag går ut i stormen. Havet av människor i köer.

Hörde en härlig människa på radio i går som hade gjort till sitt stora nöje att ha den 20 december som deadline för ALLT som hör julen till. Alltså rubb och stubb var klart i denna persons julstök. Rullning av köttbullar. Gravning av lax. Julklappar. Städning. Dagarna för jul gick hon i stället ut och satte sig och drack kaffe på ett konditori och njöt av att se alla idioter stressa runt.

Tänkte att jag skulle bli lite mer så.

Har dock väldigt svårt att tro den profetian.