Nu så. Hemma igen. Med någon slags sorg i hjärtat tror jag. Vill aldrig att sommarlovet ska ta slut, så har jag känt hela livet. Ändå älskar jag ju hösten. Älskar när ordningen är så att säga återställd. Rutinerna på plats. Och så vidare. Men nu känns allt det bara skrämmande. Vill inte gå upp före 10.00 någonsin mer. Inte jobba. Inte ta i och styra upp.

Tur att jag är vuxen och kan skita i ordentligheten och dra på surfcamp i Spanien i stället! Haha, I fooled you!

La Coruna here we come! Ann Söderlund, Sofia Edgren och jag i Galicien!!! Haja lyckan att avsluta sommaren med spanska tapas, surferdudes och de roligaste tjejerna jag känner. Och nu ska jag använda datorn igen, sluta vara en sommareremit och börja blogga igen, det lovar jag!

Här

och känner att jag måste meddela mig. Har semester. Blev lite utbränd efter Almedalen, var tvungen att stänga ner alla skärmar ett slag. Tvungen att ägna mig åt sömn, sol och soft. De gyllene S:en. Nu vaknar jag sakta. Köpte precis ett tangentbord till Ipaden och det måste ju betyda något. Jag längtar tillbaka till orden. Så vi ses kanske snart:-)

Idag har vi lämnat Dalen för en välbehövlig semestervecka på Fårö. På något sätt känns det helt ordning att den första person vi springer på i glasskön är Thomas Bodstöm med entourage. Efter några hövliga fraser om den gångna veckan gör vi som alla andra semesterfirare och lägger oss på stranden.

Här mellan parasoll, solkrämsindränkta ungar och kaffetermosar är det få som brytt sig om den gångna veckans politiska agenda. Och kanske är det just där som idén om Almedalen som en demokratisk gärning spricker. För hur mycket media än bevakar varje sekund och hur många Pussy Riots-medlemmar som än dyker upp så blir det ganska uppenbart att familjen Svensson inte ens skulle notera i semesterdagboken om hela veckan jämnades med marken.

Ändå går det inte att sticka under stol med att denna politiska tidsmarkör är en trendobservatör åt vilket håll partivindarna blåser. Det är bara här som vi kan bli lite småkära i Gustav Fridolin. Det är bara här det är rumsrent för maktens chimärer att ta sig ett glas rosé till den kallrökta laxsalladen utan att någon undrar vad det är som försigår.

Här knyts kontakter. Här målar nattens djur upp storslagna planer som minnet grusat sönder när solen går upp. Det vackert geniala är att alla – både mer och mindre viktiga röster får göra sig hörda. Det finns alltid någon att göra gemensam sak med. Det finns alltid någon som vill lyssna, förändra världen, få oss att tro att lösningen på allt är hållbara resor till Uganda eller att bränna upp hundra tusen kronor (ping Gudrun Schyman). När vi nu så smått börjat ömsa skinnet från alla intryck så kanske det enda som återstår är att hylla alla eldsjälar som faktiskt tar denna politiska kakafoni på blodigt allvar. Vi ses nästa år. Samma tid. Samma plats. Stafetten är över. Nu lämnar vi över till dagens djur.

Först idag, Dalens näst sista dag, inser vi vilket geni Gustav Fridolin var när han jämförde den euforiska stämningen här med Hultfredsfestivalen. Men om vi oroar oss för om Hultsfred kommer lägga ner igen eller huruvida Peace & Love kommer att återuppstå kan vi lugnt sippa på vårt sista glas rosé med insikten om att Almedalsveckan åter kommer att stånda 2014.

Så länge Visbys politiska kaffekokare förblir pr-branschens viktigaste vecka under året så kommer vi få fortsätta att vara med i denna inkomstinbringande såpaopera. Visst, det har klagats och jämrats en del över den homogena samling vit övre medelklass som agerat både manusförfattare, statister och huvudrollsinnehavarna här under veckan, ändå är det svårt att låta bli att känna sig som en del av…ska vi säga Sverige.

Vi tycker oss också kunna skönja en ny våg i Dalen! Var så säkra, vi siar att de nya kreatörerna, det nya unga Sverige snart kommer att ta över. Det kokar nämligen under ytan, utanför de givna vattenhålen. Bland gräsrötterna. Vi har yogat, dansat lunchbeat, roséat, inspirerat, pratat hållbarhet, skrattat oss halvt fördärvade, TEDx’at och debatterat med Navid, Hamid, Nadia och Ashkan. Unga, upcomings som brinner mer på fem dagar här än vad Reinfeldt och Annie Lööf tillsammans.

Vi har bara en invändning just nu och det är längden på spektaklet. Ett tips från oss som levt som om det inte finns någon morgondag är att korta jippot med en si så där två dagar. Vad finns det för värdighet i att Annie Lööf får ta ännu ett nederlag när hon tvingas inse att intresset för kvällens tal är så ljummet att hon bestämmer sig för att tala 15.00 i stället för 19.00 som traditionen bjuder. Det fick oss att inse att  vi att Almedalsveckan är över redan ett dygn innan den sista talaren har talat.

Dagens upplevelse: Sitt med Dawit! I dag var det Sannas tur att under 15 minuter låsas i ett dovt, ensamt, svettigt, klaustrofobiskt mörker. Omöjligt att inte engagera sig och kräva att Dawit släpps fri!

Modespaning: Almedalen är inte direkt synonymt med mode. Snarare en stor superful mix av Dressman-kostymer, fotriktiga sandaler och storblommigt. Därför kastade vi oss över den här snygga tröjan med det snyggaste budskapet!

Coverbandet är på plats!

Nu ska jag snart orda om svenskens fritidsvanor i LO’s tält! Ny rapport presenteras, jag och Lottie Knutsson diakuterar. Varför läser inte arbetare längre? Varför är skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän fortfarande så stora? Almedalen börjar tömmas på folk, men i LO’s tält blir det mys så joina oss!

Jag kom nyss utefter 15 minuter i cellen som byggts upp utanför Kallisför att påminna oss om att Dawit Isaac fortfarande sitter fängslad utan rättegång, utan att ens veta vad han är misstänkt för.

Ingen panikångest. Bara tankar om världens jävlighet.

Nu står Annie Lööf på scenen i Dalen. Blir inte imponerad av mycket hon säger. Men hon är kvinna. Min dotter undrade just varför bara 1,5 av 8 partiledare är kvinnor. Känns inte helt modernt om en säger…

göre sig icke besvär i den här Dalen. Stick hem. Sluta hota hederligt folk som använder sig av hederliga metoder för att bekämpa er. Ni kan inte använda en demokratisk arena för att proklamera fascism. Ni framstår som idioter, som dubbelmoralister och snyltare. Håll era tal någon annanstans. Ni har hamnat så fel här, inse det.

Precis när vi började känna oss skrämmande mycket som Bill Murray i filmen ”Måndag hela veckan” – samma sol, samma ringmur, samma gratisbananer från Fairtrade och samma djupt störda mässande om att abort är mord från Ja till livet på Donners plats – hände något uppfriskande i Dalen. Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle i samarbete med NBV bjöd in Linda Nordlund, förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet för att debatterade ”Legalisera Cannabis – en frihetsfråga?” Linda Nordlund är för ett legaliserande och arrangören är som namnet antyder kraftigt emot. Äntligen lite passion, äntligen åsikter som krockar. Vassa argument som mötte ännu vassare argument.

Vi skriver uppfriskande därför att debatter, trots att Almedalsguiden till synes är fullspäckad av ”samtal”, sällan är några rafflande åsiktsbataljer här. Man vill lyfta en fråga, hävdar att man ska belysa den ur alla möjliga tänkbara perspektiv, ändå bjuds bara en skara ja-sägare in till panelen. Personer som styrker arrangörens tes, den egna övertygelsen, som delar glöden för den egna saken. Visst är ansvariga politiker ofta inbjudna för att ge lite tyngd, ändå blir det oftast bara lamt.

Härligt också med några riktigt slagkraftiga kampanjer. Ingen som har vistats i Almedalen 2013 kan ha missat Kolla Pungen, Ung cancers uppmaning till alla män att handfast grabba tag i och känna igenom kronjuvelerna för att upptäcka testikelcancer i tid. Det kan heller inte ha gått någon förbi att den fängslade svenska journalisten Dawit Isaac äntligen har fått den uppmärksamhet han förtjänar i form av en klaustrofobisk fängelsecell som står strategiskt placerad utanför Kallis. Här satt journalisten Sofia Mirjamsdotter fängslad en hel natt, andra har suttit i 15 minuter. Den är fullbokad. Alla vill testa Dawits cell. Omöjligt att inte beröras.

Dagens skäggspektakel: Alexander Bard! Ingen kan vara så arg, mästrande och skäggig som Alexander Bard. Vi älskar hans stil!

Dagens powerkvinna (?): Sara Skyttedal. Vi trodde att vi mötte en syster, men när hon med all önskvärd tydlighet förklarade att hon absolut inte ville kalla sig feministutan jämställdist därför att kvinnor och män i grunden är olika, höll vi på att sätta en tupp i halsen. Hon sticker inte under stol med att hon tycker att Fredrik Reinfeldt är en vek svikare som har frångått sina konservativa värderingar. Margret Thatcher heter idolen. Vi blev rädda för Sara.