på den välsignade hästryggen. Vad gjorde jag hela dagarna när Ninna inte fanns i mitt liv? Måste ha haft för jävla tråkigt. Tomt, ihåligt, meningslöst.

Alla ni som aldrig har suttit på en häst, ni bara måste prova. Det är magiskt. Hästar besitter nämligen en kosmisk intelligens (har inga vetenskapliga belägg för detta, men lovar att det är sant) som talar med vår själ. Jag hör själv hur new age´igt det här låter, men jag finner inga ord för det som händer när man hamnar i flow tillsammans med en häst. Hästar liksom kräver att vi är närvarande, här och nu mitt i vår makalösa natur som man annars inte lägger märke till för att man är fullt upptagen med att prata i telefon, göra nån to do-lista i huvudet eller fnula på nåt annat skit. Det funkar inte när man sitter på hästryggen, då ser hästen till att ge oss en påminnelse om var vi är genom att skygga för en brevlåda eller börja trava eller något annat oförutsägbart. Därför existerar inte tiden när man är med hästar. Man bara är i tystnad, men ändå i sån gemenskap och kommunikation.

Det är lycka. Ren lycka.

Taken som jag ser för andra gången nu men fortfarande blir rädd Vad är det för fel på mig och thrillers. Löjligt åt det.

Olgisen ligger i soffan bredvid och har influensan som jag ber till gudarna inte får fäste i mig. Ny inspelningar av Stalkers drar nämligen i gång i veckan så det går inte för sig att bli sjuk.

Whoppie agerar värmekudde åt oss båda. Han är har legat i djupsömn sedan vår tvåtimmars ridtur i förmiddags. Som han älskar våra ridturer. Jag var lite orolig för hur det skulle gå att lära både hundovan häst och hästovan hund att umgås med varandra. Den oron hade jag kunnat bespara mig, det hela har nämligen gått som smort. Hästarna accepterar utan gnäll att ha rovdjuret Whoppie i princip hängandes i svansarna. Och Whoppie lyssnar bättre när jag sitter på hästryggen än när vi promenerar. Jag tror att jag sänder ut att större allvar, att det liksom inte är läge alls att inte lyssna när vi är ute med häst. Passar mig bara för trafikerade vägar, då sitter jag av och kopplar.

Nu

mig en kolumn. Inte alltid de bara rinner ur fingrarna kolumnrackarna. Första året som kolumnist hade jag liksom ämnen på kö i hjärnan. Var så förbannad på så mycket. Trodde att det flödet aldrig skulle upphöra. Det har det inte gjort heller. Men jag är mindre arg, mindre kategorisk. Och det gör uppdraget lite svårare. Nu måste jag i princip scanna igenom allt jag kommer över för att hitta något fräscht att uppröras över. Hur som helst är det lyxgnäll jag ägnar mig åt. Älskar för det allra mesta att skriva mina kolumner. Älskar formen.

Nu ska jag lägga mig bredvid pojkarna som ligger och småsnarkar i min säng. Den är varmast. Kallt som fan nu i lägenheten. Tog ungstermometern och uppmätte den smått parodiska temperaturen 17,5 grader längs mina golv. Inte konstigt att barnen vill bada stup i ett. I morgon tågar jag i väg till närmsta toffelspecialist och köper fårskinnstofflor till samtliga.

Äventyrslysten kvinna sökes för att föda klonad neandertalare! Läs om detta galna upptåg här.

Går runt här på söder i min polarexpeditionsoutfit (dubbla merinoullunderställ + fleecedräkt + dubbla yllesockor + skoterstövlar från fucking Kiruna + Northface gortexbrallor + Haglöfs dunjacka, merinoullkondommössa och 66northvantar) och ser antagligen helt förjävlig ut, men det skiter jag i för jag kan ha varit den enda stockholmaren i dag som NJÖT av sibirienkylan, vände ansiktet mot solen och ba FUCK YOU kyla, jag är rustad, mig tar du INTE, muahahaha.

Nu Yoga.

Deppig grej: har sedan jag kom hem från Thailand haft allergisk reaktion. Troligtvis mot Whoppie. Kli i ögon, snorig som fan och rosslig i halsen, men ingen sjukdomskänsla. I går tog jag Clarityn och i dag känns allt mycket bättre:-((( Blir arg på gud om jag plötsligt har gått och blivit hundallergiker. Det tänker jag inte acceptera. Slutar med Clarityn i morgon och ser om skiten kommer tillbaka. Väntar med ilskan tills dess.

Varje morgon när vi kommer tillbaka från dagis blir jag och Whoppie ensamma en liten stund innan vi ger oss i väg på nya äventyr. Jag dricker mitt kaffe och läser mail och Whoppie smyger tyst som en leopard in i det förbjudna: barnens rum! Lugnet, tystnaden sänker sig när han glider omkring där inne på jakt efter det perfekta att sätta tänderna i. Inga stränga barn som säger ”nej, loss”. En upptagen matte framför skärmen. Jag tror att han verkligen njuter av den här stunden. Dagens byte:

blogginlägget jag någonsin läst. Grät och skrattade hysteriskt! Jag ger er Amat Levins ”Naturens största douchebag”.

När ska den här jetlagen ge sig??? Löjligt åt det. Får typ panik av trötthet. Tänker bara på hur jag ska få sova mina nio timmar. Som en pundare när det kommer till sömn. I dag gjorde jag en intressant grej om näthat för Uppdrag Granskning. I princip alla mina idoler var samlade i ett rum som jag en smula försenad klev in i. Alla hade vi ett gemensamt, vi var hatade, hotade, vid upprepade tillfällen kallade fula jävlar som borde straffknullas eller våldtas. På nätet alltså. i kommentarsfälten. Mer om detta i Uppdrag Granskning om tre veckor.

Alltså i stället för ”man äter”  så ska man nu enligt jämställdhetsivrare säga ”en äter”. Könsneutralt. Man syftar till manligt kön. Tycker mer att bruket av en blir dialektalt. Man säger ju redan en i stället för man norröver. Så för mig som är jämte i grunden, känns det bara som att läsa släktens gamla brev. Sen tycker jag diskussionen är löjlig i stort. Man kan börja säga ”kuk äter” utan att ordet för den sakens skull får innebörden av manligt kön. Ordet kuk får en ny betydelse, när det används i nytt sammanhang. Ord är bara ord som helt och hållet kan pendla i betydelse. Det förstår hundar och hästar. Kloka som de är. Jag ska börja säga fitta som kommando för sitt till Whoppie. Eller kuk. För honom spelar det ingen roll. Ordet har samma betydelse what so ever. Han ska sätta sig och få en godbit.

Det enda jag gillar med tilltaget är som sagt att en kommer få höra den vackra norrländskan klinga inombords när en läser, om det nu blir verklighet!

får alltid lite ångest när skolorna drar i gång. När klockan ringer och man kavlar upp ärmarna och häller upp vaniljyoghurt med ena handen och klär på en bångstyrig unge med andra och får truga på sällskapet femtioelva lager fucking gortex, långkalsonger, vantar, mössor, mer gortex. Klockan tickar obarmhärtigt. Alltid stress i någon form av alla dessa tider som skall passas. Pulsa genom snö som bara faller, faller, faller. Smälter undan, fryser till is, och faller igen. Lämna, skynda hem, jobba, jobba, prata, prata, fixa och skriva och vrida ur sista dropparna innan det är dags att klafsa iväg för att upprepa gortexhelvetet och hämta hem kidsen som somnar i vagnen på väg hem. Av med allt, laga mat innan nästa kiddo somnar i soffan. Skynda skynda. Sen somnar man och vaknar återigen av att klockan ringer och man kavlar upp ärmarna och häller upp vaniljyoghurt. Typ.

Sen blir det ju aldrig så här mer än nån gång. Men just så här i början av terminerna så får jag hamsterhjulsfobi. Vill ut och bestiga Mount Everest själv.

och drar duntäcket över huvudet. I dag har jag:

Powerwalkat.

Fått ny teknik, vilket jag älskar! Nu slipper jag mitt femton år gamla kylskåp som frös min mat till is. I stället står ett fräscht kritvitt Elektrolux och glänser i köket. En glädjens dag. En inte lika glädjande händelse denna dag var att jag på grund av sjuk klantighet tappade min redan illa medfarna Iphone 4 rätt ner mellan hissen och våninsplanet så att den landade med ett illavarslande läte tre våningsplan ner i botten på hisschaktet. Ilskan över min totala otur: brutal. Men byttes mot glädje och en känsla av mening när det visade sig att det bara var att knalla upp till Tre-butiken på Götgatan och hämta ut en snygg Iphone 5 och dessutom få finfin hjälp med att byta abonnemang – ”du har rent ut sagt ett skitabonnemang för dina ändamål” sade han ärligt och fick mig att signa på ett nytt, gav mig ett par Urban ears och satte i gång den nya mobilen på en gång!

Hackat fastfrusen hästskit med tung spade och för första gången på två år som hästägare känt att det inte är så jävla kul alltid.

Ätit min favoriträtt Dizzi på Little Persia. Perfekt starkt för min nästäppa.’

Bland annat alltså.