Såg just Brokeback Mountain för fyrtiosjunde gången. Fortfarande lika hardcore drabbad. Sista scenen när Ennis öppnar garderoben i husvagnen o smeker flanellskjortan….Dööööööör. Tårfall. Alla mina sorger bara forsar ur mig. Jag ÄR Ennis del Mar. Den kärleken – min kärlek. Den sorgen – min. Bergenmin längtan. Om ni undrar…

o snott en bil utanför T-centralen. Parkerad på lastplats, på väg att bli bortforslad av jävligt arga p-vakter, full med gamla burkar, en halv loppmarknad i bakluckan, chips på golvet, och cocacola i sätet.  Tack Ann Söderlund för att jag för en gångs skull får känna mig pedant!  Men en jeep, en jeep! Tack Ann för att den engelska landägarlorden i mig får fritt spelrum i ett par dagar. Nu tar jag oljerocken, hunterstövlarna och jeepen och drar ut till grödorna och hästarna. 

Första mötet efter semestern. Eller nåja, mitt i den sista semesterveckan. I morgon kan jag köpa en engångsgrill , sippa folkbärs och sova ut igen. Känns härligt. Konstaterar återigen att jag, efter 6 månaders idel låsta trådlösta bredband kring mig, kan åka snålskjuts med nån granne som inte skaffat lösen. Gratis höghastighetssurf gör mig så löjligt glad. Rest från den fattiga studenten i mig. 

Ligger i sängen o fryser och tänker på hösten och gör listor på hur jag ska rusta mig inför det stora mörkret. Den stora kylan. Den outsägligt långa vintern. Som man ju så lätt glömmer att vi väntar in när det är 25 grader och ljust dygnet runt och fåglarna som kvittrar som galningar. Googlar resor. Tänker på Uggs. På underställ. På doftljus och lampor. Yllesockor.
Kanske lite onödigt allt det här tänkandet, men jag känner att det är så oerhört viktigt att ha en strategi. Inte frysa. Inte lida vitaminbrist. Inte kräksjuka, influensa, håglöshet.

Blir lite oroad över min image när jag läser Mimmis kommentar:

”Jävligt mycket godare”, skrev hon, ovårdat/onödigt språk i min smak men den är ju som baken ”delad”, och jag tycker i alla fall att Sanna i nästan alla inlägg svär för mycket, märkligt att hon måste ta till detta, jag tror hon vill verka cool men i mina ögon verkar hon som sagt omogen. ”M” har rätt denna blogg passar inte mig så jag slutar läsa den. Kan rekommendera andra kvinnor att läsa tex Charlotte Perrellis, hon har många fina recept och språket är vårdat men som sagt ”smaken är som baken”…….
Tack för mig !
/Mimmi

Steget från min blogg till Perrellis verkar enligt Mimmi skrämmande kort. Förväxlingsbara rakt av, fast hennes med ett fräschare språk. Jag får svindel av detta. Aaaaaaaaaaaahhhhhhh

Alltså inget ont om Charlotte Perrelli, men shit vad jag inte vill likna henne stilistiskt. 

Har varit på Gotland två dygn och lastat hem hästen och är efter en sån liten vända galen på Destination Gotland. Eller inte själva företaget i sig kanske. Utan idén om att det ska kosta så jävligt att ta sig till ön som ju de facto är en del av Sverige. Så jävligt att det känns mer rimligt att flyga. Mer rimligt att ta en sista minuten till random europeisk sandstrand. Och gotlänningarna kommer inte heller undan. De betalar visserligen halva priset, men det känns ändå i plånkan kan jag lova. 800 spänn för att att åka fram och tillbaks o lasta hem en häst. Ja och så hästskjutsen också. 

Inför gratis båt till o från ön. Det är det enda rimliga. I alla fall för de som bor där. Fatta känslan av att vara instängd på en ö liksom. 

I övrigt: Mad Men-koma. Hämtade ut min kvarglömda box i går och har sen dess betat av 6 avsnitt. Galen i Don Draper. Galen i Betty. 

I övrigt 2: Grönan i morrn. Hatar grönan. Klaustrofobi av köer. Blir sjukt stressad. Tips??

gjorde jag sjukt goda fiskpinnar i går. Hemmafixade. 

Köp fryst torsk i block. Tina det lite, det ska fortfarande vara fryst men inte stenhård om ni hajar.

Skär det halvtinade torskblocket i fiskpinnestora bitar. 

Rulla först i saltat mjöl

Rulla sen i uppvispat ägg

Sist men inte minst: rulla i ströbröd. 

Viktigt att alla lager fäster ordentligt!

Stek raringarna i en rejäl – och då menar jag rejäl – klick smör. Ta två klickar föresten, paneringen suger åt sig, och det blir jävligt mycket godare med MYCKET smör. Ät en barnportion om nån av er nödvändigtvis ska hålla på o banta. 

Till detta serveras givetvis färskpotatis, remouladsås och sauterad spenat. Och så en sallad med svenska tomater, rödlök och kapris! 

Inget är väl så gott som en mezetallrik. Ingen stad är väl så fin som vår när värmen liksom har stekt asfalten och luften dallrar i skymningen. 

Jag är så avspänd känner jag. Sover så mycket. Är med de jag älskar hela dagarna och kör mycket med acceptans när jag känner att jag börjar tänka jobb, träning, verksamhet. Acceptera ledigheten och softa. Arbetets tid kommer. Acceptera lättjan. Det fina i att inte göra ett jävla vettigt skit. Acceptera att du i bland känner kli i själen. Njut av att det är ok. 

Jag beklagar den. Jag beklagar de uteblivna analyserna, min uteblivna offentliga sorg. 

Men jag blev mållös. Allt som hände i Oslo och på Utöja drabbade mig liksom kroppsligt. Kände mig alldeles obetydlig och ville lämna blankt papper för de överlevandes berättelser. Och jag tror att analyserna måste få tid på sig att mogna för alldeles inpå ondskan blir de ofta så infekterade, så förtvivlat arga. 

Men det går inte en dag utan att jag tänker på alla som var på Utöja. På skräcken, på änglarna, på ondskan. 

Hat kärlek. Orkidéer är överhuvudtaget vår tids pelargonier. Varenda jävel har dem som något slags bevis på att de har taste. Att de har/vill ha vitt, vitt, vitt och några kuddar från svenskt tenn. Så boring. 

Därför tycker jag synd om mina orkidéer. Jag älskar dem mest när de inte blommar, när de inte står där med sina vaxartade överbesprutade blad och blommar med blommor i overkliga färger som aldrig vissnar. Tycker bäst om dem när de vilar och stjälken är alldeles brun och torr och man tror att de ska dö. Bladen är litet skrumpna. Man vet aldrig hur man ska vattna eller var de ska stå. Man övervattnar, då drunkar de till hälften. Man låter raringarna torka ut, då skrumpnar de där små neongröna skotten som nyss orkat sig fram mellan barkbitarna. Men nu blommar det här på köksbordet alltså. Och jag kan inte annat än älska just den här orkidéns kamp för att få slå upp sina freaking-fucking-overkliga ufon till blommor efter ett år i total dystervila.