Den förra executive supervisorn Jon Ola Sand sa alltid ”Take it away” när han lämnade över till programledarna att leverera resultatet efter att ha konstaterat att ”we have a valid result”.

När Martin Österdahl nu tagit över har man så klart tagit fram en ny catchphrase till honom. Eller om han tänkt ut det själv. Han har ju haft två år på sig i alla fall, även om han med största sannolikhet har haft lite annat att tänka på också.

Och det Martin säger är:

– You’re good to go!

Vi som sett genrep och sändningar hör honom säga det för sjunde gången nu på dagrepet och ikväll blir det en åttonde gång. Totalt kommer det bli tolv innan finalen är över för oss i pressen, tre för er där hemma.

Det är så svårt att tippa de här semifinalerna tycker jag. Men nio av 10 i tisdags måste jag vara nöjd med. Jag brukar sällan vara kungen av tippningar. Och ni där hemma kan ju tippa efter att ni hört dem sjunga i sändningen. Men jag låser min tippning nu.

Ikväll tippar jag så här:

San Marino
Grekland
Moldavien
Island
Serbien
Albanien
Bulgarien
Finland
Schweiz
Danmark

Men jag är inte alls säker. Så mycket som jag gillar Danmark är det inte alls säkert att den går vidare, men den vinner på att gå ut sist och vara en glad låt. Den sista låt jag petade in i listan var Moldavien, och då plockade jag bort Österrike. Trots att Vincent Bueno sjunger bueno medan Natalia Gordienko inte gör det.

Lettlands Samanta Tina. Jag undar om nån går på det här ikväll? Jag upplever att hon inte riktigt kan bära upp titeln hon har gett sig själv ”the queen”.

Schweiz Gjon’s tears däremot, levererar desto bättre. Jag är inte helt kompis med hans styling, men hans röst är otrolig, för att inte nämna hans moderna och vackra ballad.

Och så avslutar Danmark av de tävlande artisterna. Fyr og Flamme är verkligen ett litet glädjepiller tycker jag, men kanske tilltalar det mest schlagernördar i 40-årsåldern (förutom danskarna då, där den toppat listorna). Sångaren Jesper Groth flänger runt på scenen som ett kortare träningspass och de har sin kör med sig på scenen som en klassisk 80-talsschlager.

Albaniens Anxhela fortsätter att leverera. Det här är solklart vidare ikväll. Hon har tryck i rösten, stylingen som ligger nånstans mellan Charlotte Perrellis Hero och Klara Hammarströms Beat of broken hearts passar henne perfekt och det sticker ut som det närmaste en stark balkanballad vi får i år.

Portugals The black mamba sjunger så nasalt och gnälligt som han brukar, men jag tror ändå att det här kan funka ikväll. Det sticker ut.

Bulgariens Victoria fortsätter också att imponera. Hon sjunger säkert, med svensk dubb i kulissen, och det är en fin ganska klassisk ballad som pimpats med lite Billie Eilish-känsla.

Finlands Blind channel har haft bra rep och det fortsätter. Det här är en effektiv hook och de behöver inte skämmas för sig ikväll.

Moldaviens Natalia Gordienko sjunger falskt så fort hon öppnar munnen. Jisses. Det blir en fest i falsksång ikväll. Och då tillåts ändå förinspelad kör i år av corona-skäl för att minska ner antalet personer i varje delegation. Huvudstämman måste dock vara live så de som har en dubb i kulissen måste ha denne på plats. Natalia går nog dock inte att hjälpa.

Island är det svårt att skriva nåt om. Det här är ju samma framträdande som vi sett sen i går eftermiddags eftersom det är ett förinspelat från deras repetition på grund av corona. Men missa inte de sista 15 sekunderna. Alltså när låten är slut. Ja, precis då. Det är det roligaste i hela kvällen, när de byter slutpose.

Serbiska Hurricane är en något så märkligt som en underhållande trafikolycka. De är precis extra allt och lite tillpå det sätt som egentligen bara händer i Eurovision. Jag gapskrattar. Och älskar det. De är så i osynk med varandra i dansen, och i sina rörelser, inget linjerar, allt är lite skevt. Men de röjer. Det är härligt.

Georgiens Tornike Kipiani. Ja vad ska jag säga. ”Wind blow I wanna feel you”. Han sjunger. Det känns som tio minuter. Sen är det över.

Greklands Stefania levererar bra i sången, men skulle behöva glöda lite mer in i kameran. Jag saknar den där sista energin som inte riktigt funnits där nån gång. Jag gillar verkligen den här låten, men det är nåt som saknas, det där lilla extra glittret på scenen.

Österrikes Vincent Bueno gör det bästa av sin gospelfunk Amen. Jag tycker att det funkar. Frågan är om publiken har tröttnat på det här?

Polens Rafal har sjungit så surt på de senaste repetitionerna. Det är inte mycekt bättre nu. Men lite i alla fall. Men hela det här scenframträdandet och han känns bara fel för mig.

San Marinos nummer har verkligen lyft sen Flo Rida kom på plats igår. Senhit är fortfarande övertänd, men jag tvivlar inte på att de tar sig vidare.

Estland däremot, det ska mycket till om Uku ska ta sig till final. Det är så lojt gjort hela hans nummer, hans framträdande. Det känns deppigt.

Och Benny Christo från Tjeckien fortsätter att sjunga falskt. Aj. Jag tror dessutom inte att han känner det själv, för han ser så nöjd ut hela tiden på scenen. Det är ju bra att han har kul så klart, men han sjunger inte ut och mumlar mest när tonerna inte är falska så det skär.

Det har varit något tekniskt problem i arenan så dagens genrep är 15 minuter försenat men drar nu igång.

Jag rapporterar från presscentret som vanligt och följer allt på skärmar. Vi får inte ha nån fotograf i arenan nu så ni får hålla till godo med bilder från gårdagens tidiga rep. Jag kommer inte skriva ett enskilt inlägg om varje artist utan skriver lite sammanfattande istället.

Edsilia Rombley är fortfarande med, trots att hon var så nära Duncan Laurence i tisdags. Tydligen har hon lämnat ett negativt snabbtest under dagen om jag förstått det hela rätt.

I förmiddags gick jag förbi en lång kö inte långt från mitt hotell här i Rotterdam. Det visade sig att de köade för att testa sig inför kvällens sändning i Ahoy.

Alla i publiken måste ha ett färskt negativt snabbtest, det får vara max 24 timmar gammalt under showen ikväll.

Jag har precis också testat mig, vi i pressen och alla andra med ackreditering inklusive artister och programledare måste ju testa sig var 48:e timme för att få komma in i arenan. Idag var första gången som jag kände mig lite orolig och nervös, inte för att jag utsatt mig för några risker, men för att man hör fler och fler i Eurovision-bubblan som faktiskt testar positivt. Nu senast duncan Laurence, 2019 års vinnare och anledningen till att vi är i Rotterdam.

Och i tisdagens sändning stod han så här nära programledaren Edsilia Rombley i sändningen. Visserligen bara en kort stund, men jag känner ändå att jag börjar bli orolig. De maltesiska och rumänska delegationerna fick ställa in invigningsceremonin i söndags för att de bodde på samma hotell som Islands och Polens team som drabbats av smitta.

Då kan man kanske tycka att Edsilia borde isoleras tills hon tagit ett negativt PCR-test, inte bara de snabbtester som genomförs i anslutning till arenan.

Richard Herrey försökte mästra Christer Björkman. Men fick snart bita i det sura äpplet och tvingades mästra sig själv också.

Den förra Eurovision-vinnaren reagerade på att Christer Björkman sa fel när han kommenterade den första semifinalen i tisdags. Björkman hävdade att Tusse med sina 19 år skulle vara den yngsta manliga svenska deltagaren i Eurovision.

I ett Twitter-inlägg försökte Herrey rätta sin före detta vän Björkman med orden:

”Och Christer Björkman rättas härmed. Min bror Louis är den yngste manlige svenske Eurovision deltagaren – 17 år ung. Jag själv var lika ung som Tusse, dvs 19 år.”

Och Christer Björkman rättas härmed. Min bror Louis är den yngste manlige svenske Eurovision deltagaren – 17 år ung. Jag själv var lika ung som Tusse, dvs 19 år. pic.twitter.com/mZ3427cshw

— Richard Herrey (@RichardHerrey) May 18, 2021

Richard vann Eurovision song contest 1984 tillsammans med sina bröder i Herreys med låten Diggiloo diggiley och visst var Louis då den yngsta svenska killen i Eurovision.

Men Richard försök till att mästra Björkman slog snart tillbaka när det visade sig att han också hade fel.

Frans Jeppsson Wall var nämligen en månad yngre än Louis Herrey när han tävlade i Eurovision 2016.

”Nu måste jag rätta både mig själv och Christer Björkman. Frans är den yngste svenske manlige Mello-vinnaren och Eurovision-deltagaren. 17 år, och faktiskt en månad yngre än min bror Louis, som dock är den yngste manlige Eurovisionvinnaren någonsin”, skrev Richard i ett nytt inlägg på Twitter.

Nu måste jag rätta både mig själv och Christer Björkman.
Frans är den yngste svenske manlige Mello-vinnaren och Eurovision-deltagaren.
17 år, och faktiskt en månad yngre än min bror Louis, som dock är den yngste manlige Eurovisionvinnaren någonsin. #RättSkaVaRätt pic.twitter.com/v2uo4jJ7iK

— Richard Herrey (@RichardHerrey) May 18, 2021

I slutet av 90-talet och början av 00-talet var Christer Björkman och Richard Herrey goda vänner och kollegor och turnerade runt  Sverige med en gemensam schlagershow där de framförde Eurovision- och Melodifestivallåtar.

2002 instiftade den dåvarande duon också priset Marcel Bezencon Award som sedan dess delats ut under Eurovision song contest varje år. I priset röstar den närvarande pressen, de medverkande låtskrivarna och kommentatorerna fram pristagare i tre kategorier till sina favoriter bland årets Eurovision-artister. Christer Björkman sa häromveckan till mig att priset var ett smart sätt att garantera att han skulle kunna få komma på Eurovision framöver, även efter att han slutat arbeta med Melodifestivalen.

Men i och med att Björkman blev mer och mer involverade i SVT:s arbete med Melodifestivalen slutade han med sina och Herreys schlagershower och vännerna gled ifrån varandra. Under en period på 00-talet var stämningen dem emellan minst sagt frostig, för att inte säga fullständigt obefintlig.

De har sedan länge grävt ner stridsyxan och brukar numera ha en vänskaplig ton med varandra, men här försökte Richard visst skicka iväg ett litet tjuvnyp. Dock blev det fel den här gången.