Det här får väl ändå räknas som ett av de viktigaste målen med årets Eurovision: att få snacka lite med killarna i isländska Hatari. Sjukt intelligenta killar. Och väldigt roliga. Jag kommer givetvis att skriva en artikel senare, men vill ändå bjussa på bilden nu direkt.
John Lundvik är så klart här med The mamas och blir intervjuad av en isländsk tv-kanal. På svenska. Jag vet inte varför, för riktigt så bra på svenska är väl inte islänningarna?
Krista intervjuar också John, för finska Yles räkning. Jag hoppas fortfarande på Krista som programledare för Melodifestivalen framöver, förresten.
Jag fångade norska Keiino på bild när de försökte smita förbi mig till baren.
Den nordiska festen ska vara inne på Euroclub, det officiella feststället, som senare i kväll ska öppna för första gången.
Men när vi kommer hit välkomnas alla gäster att mingla utomhus. Det har sin förklaring som man får när man smiter in för att gå på toaletten. Nattklubben är helt enkelt inte färdigbyggd.
Det står en skylift i baren.
Kartonger med glas som ännu inte har packats upp. Och en hel trave med stora platt-tvapparater som fortfarande är kvar i sina förpackningar.
Det här är lite känslan av allting i Tel Aviv faktiskt. Att saker liksom inte är färdiga. Den här stan är helt enkelt inte förberedd på vad Eurovision innebär och vad de borde ha gjort färdigt. De nordiska artisterna ska uppträda:
– Det blir nog inte förrän sent i natt, säger en person i den svenska delegationen och suckar.
Ikväll är det nordisk fest på Euroclub. Alla de nordiska ländernas delegationer är här och jag passar på att snacka med artisterna och ta tempen på Johns konkurrenter.
Krista Siegfrids är här, hon är Finlands kommentator i år:
– Så jag är Finlands Edward af Sillén, säger hon först men ändrar sig snabbt:
– Nej, jag är Charlotte Perrelli så klart!
Plötsligt plingade det till i mobilen. Ett meddelande från John Lundvik appropå diskussionen om hans textrad ”I would lit your world with just one spark” som väckt uppmärksamhet.
Det går ju inte att säga att han inte har humor i alla fall! Jag skrattade högt!
Min kollega Kristoffer Bergström har förövrigt skrivit en krönika om Johns textrad och debatten om det språkligt korrekta i den.
Så här mysigt ser det ut vid presscentret i Tel Aviv. Det är strålande sol och varmt och skönt.
Men tyvärr kan man ju inte tillbringa nån tid där. Istället sitter jag inne i något som närmast kan liknas vid en gympasal, med skolmatbespisningsmöbler.
På norska presskonferensen berättar Keiino att de bytt ut innehållet på led-skärmarna och att det är en av deras fans som har gjort den nya. Den norska låten är ju en fanfavorit så Tom Hugo kan inte låta bli att säga:
– Nån kallade Keiino för årets fanwank, men jag skulle säga att det är ett fullständigt samlag.
Givetvis skratt här i presskonferenshallen.
Hollands Duncan Laurence är fortfarande storfavorit att ta hem segern och nu repar han sin andra gång.
Han sitter vid ett piano och sjunger, eller en synt är det faktiskt, som har försetts med en plastlåda och en sladdförsedd lampa, som ser lite skum ut. Här finns det risk att tv-tittarna kommer stirra på den märkliga lampan och undra vad det är för nåt istället för den effekten som den här låten skulle behöva, att vara bara en fin låt.
Det tar lång tid innan Duncan tittar in i kameran, det skulle behövas fler blickar och tidigare blickar. Ögonkontakt är så viktigt för tv-tittarna för att ta till sig en okänd artist.
Men låten är otroligt fin och han sjunger bra.
I andra genomsjungningen har man ställt ner lampan på golvet och släckt den. Det ser genast mycket bättre ut. Men det är för mycket vida tv-bilder där man inte blir berörd och i närbilderna finns det stor risk att det blir för introvert, när Duncan inte tittar upp.
I tredje genomsjungningen har de ställt upp lampjäveln på pianot igen, men utan att sätta igång den. Ta bort den bara och zooma in hans ansikte och få Duncan att titta in i kameran. Hur svårt kan det vara?
Lampan tänds i slutet av numret. Det hänger ner en sladd från den. Jag blir vansinnig. Det ser ut att vara en billig Ikea-lampa. Vad håller holländarna på med, de har inte vunnit på 44 år, nu känns det som att de kanske sumpar sin chans…
Norge gör sitt andra rep nu, gruppen Keiino med låten Spirit in the sky. Jojkande Fred Buljo har problem med tonerna i dag.
Alexandra Rotan också. Den här låten är en fanfavorit i årets Eurovision, med en väldigt catchy refräng, men sånginsatserna imponerar inte idag. Bara Tom Hugo levererar sången på ett vettigt sätt.
Numret är väldigt anonymt. Jag är förvånad över att Norge inte satsat på att gå all in-galet, eftersom låten är en så typisk Eurovision-låt som blandar jojk och edm med pop. De hade kunnat vinna på att ha massor av rekvisita och ser mer galna ut.
Nu blir det i stället bara en stor axelryckning där de går omkring på scenen i svarta kläder. Även fred Buljos samiska deltajer är så nedtonade i det svarta att de knappt syns, till skillnad från Jon Henrik som sett till att låta sitt samiska ursprung förstärkas i kläderna när han tävlat i Melodifestivalen.
Led-skärmarna börjar i en animerad bergsmiljö som möjligen kan föra tankarna till Norge. När Fred jojkar kommer det samiska tecken och sen flyttas de plötsligt ut i rymden. Jag vet inte om de har tänkt något med led-skärmarna eller om det bara handlar om att nån har tyckt att de olika grejerna är lite snygga. För det känns inte riktigt som det hör ihop.
tredje genomsjungningen låter lite bättre, men varken Alexandra eller Fred är hela vägen framme skulle jag säga…
I den ständigt återkommande tävlingen mellan Sverige och Norge är Sverige nog en självklar vinnare i år. Men Norges upptempolåt behövs i finalen, nu är jag orolig över att de kanske inte tar sig vidare dit ens en gång…