Nu kom ett pressmeddelande från EBU om att delegater, inklusive de tävlande artisterna, inte längre behöver testa sig varannan eller var tredje dag på plats här i Turin.

Det samma gäller för oss journalister.

EBU skriver att antalet positiva tester bland alla de som genomförts under Eurovision, bland delegatationerna, journalister och alla som arbetar bakom kulisserna på tävlingen, är långt under det nationella genomsnittet.

Därför har de lokala hälsovårdsmyndigheterna i Turin tillsammans med tv-bolaget Rais hälso- och säkerhetssavdelning bestämt sig för att ändra kraven för oss som är på plats i presscenter och arena.

Jag testade mig senast i morse och skulle därför ha behövt testa mig igen senast på lördag igen för att vara säker på att få vara på plats under finalen. Men nu behövs inte det längre.

Även i fortsättningen måste vi alla dock följa den italienska förordning som infördes med lättade restriktioner 1 maj. Det innebär att ffp2-mask krävs inne i presscentret och i arenan, regelbunden handtvätt och att man ska hålla socialt avstånd.

Nu har jag tagit mig till Ahoy arena. Sista gången jag gick in genom säkerheten den här gången. Jag passade på att testa mig en sista gång redan igår kväll bara för att vara säker på att jag skulle bli insläppt idag.

Vi i pressen och alla andra måste testa oss var 48:e timme och jag skulle behöva ta ett nytt test nu i morse, men för att kunna sova lugnt i natt passade jag på att förnya mitt test igår.

Det blev tops i näsan igen, andningstestet har bara funkat en gång på mig, alla andra gånger har jag fått ta topsen i näsan, totalt sex coronatest har jag gjort här i Rotterdam. Och så PCR-testet som krävdes för att jag skulle få resa in i Nederländerna dagen före avresa.

Så nu kommer jag kunna rapportera om det sista genrepet och sändningen ikväll här på plats i presscentret i anslutning till arenan. Det känns skönt.

Presskonferenspodiet städas av mellan varje land av coronaskäl. I vanliga fall sitter ju alla länders artister på rad på den här presskonferensen.

I förmiddags gick jag förbi en lång kö inte långt från mitt hotell här i Rotterdam. Det visade sig att de köade för att testa sig inför kvällens sändning i Ahoy.

Alla i publiken måste ha ett färskt negativt snabbtest, det får vara max 24 timmar gammalt under showen ikväll.

Jag har precis också testat mig, vi i pressen och alla andra med ackreditering inklusive artister och programledare måste ju testa sig var 48:e timme för att få komma in i arenan. Idag var första gången som jag kände mig lite orolig och nervös, inte för att jag utsatt mig för några risker, men för att man hör fler och fler i Eurovision-bubblan som faktiskt testar positivt. Nu senast duncan Laurence, 2019 års vinnare och anledningen till att vi är i Rotterdam.

Och i tisdagens sändning stod han så här nära programledaren Edsilia Rombley i sändningen. Visserligen bara en kort stund, men jag känner ändå att jag börjar bli orolig. De maltesiska och rumänska delegationerna fick ställa in invigningsceremonin i söndags för att de bodde på samma hotell som Islands och Polens team som drabbats av smitta.

Då kan man kanske tycka att Edsilia borde isoleras tills hon tagit ett negativt PCR-test, inte bara de snabbtester som genomförs i anslutning till arenan.

Nu har jag testat mig igen och fått godkänt för ytterligare 48 timmar i Ahoy arena och presscenter. Blåstestet funkade inte den här gången heller så det blev en tops i näsan och sen vänta 20 minuter på resultat.

Det är redan en del folk utanför Ahoy och på väg in. Klockan 15 börjar det sista genrepet och det är publik även då. Men en vardag mitt på dagen räknar jag med att det inte kommer vara fullt, och med fullt menar jag de 3500 personer som myndigheterna har godkänt inne i Ahoy under genrep och sändningar.

Efter 48 timmar blev det dags att testa sig igen i morse. Annars hade jag inte blivit insläppt i arenan igen.

Och den här gången gick testet på utandningsluften inte lika bra. Det verkar som att en majoritet av alla som får blåsa och puffa och andas och puffa igen blir underkända och därför måste ta ett antigentest med tops i näsan.

Jag kan lova att hon grävde läääääänge i min lilla känsliga näsborre.

Och sen fick jag sätta mig och vänta på resultatet i det här dystopiska tältväntrummet. Även fast jag vet att jag inte utsatt mig för några som helst risker och dessutom har antikroppar så är känslan lite nervös medan man väntar. Antigen-testerna kan ju också ge en liten andel falskt positiva resultat, och då skulle ett PCR-test med labresultat vänta och isolering på hotellrummet tills man fått det svaret.

Men efter en dryg kvart pep det till i mobilen med ett sms. Negativt! Så jag är välkommen i Eurovision-världen i ytterligare 48 timmar. Hurra!