Vill du ha mer info om Rumblebag® och utbildningar i Rumblebag®? Maila: info@rumblebag.com

Vänner!

Ibland kan träningen verkligen rädda liv!

Jag har fått chansen att intervjua underbara Petra som var nära att mista sitt liv i en svår misshandel för 5 år sedan. Efter den grova misshandeln grävde Petra ner sig, blev deprimerad, började tröstäta och festa onormalt mycket och såg inte mycket ljust i livet… Men träningen räddade hennes liv! Läs om denna solskenshistoria här…

”I mina yngre år och tonår fanns inte träning på min karta ens! Jag har testat på både fotboll och handboll och andra sporter men aldrig hittat något som fått mig att fastna helt. Min uppväxt var ganska strulig och jag flyttade runt en del så jag hann liksom inte med.
Sen fick jag barn och började ett mer aktivt liv och hade även hund som jag var ute på promenader med. Jag var ofta ensam med barnen så jag fick göra det jag kunde. Ibland gick jag på någon gympa i skolans gympasal och något step pass på ett gym i närheten, men mer än så blev det inte.
Dock var jag mån om att vara pigg och se bra ut och inte glömma mig själv bara för att jag hade blivit mamma.

För snart 5 år sen hände det man aldrig trodde skulle hända en själv, men precis så lätt som du vänder en handflata kan livet också splittras och ändras totalt…

Jag blev svårt misshandlad och fick skador som nästan kostade mig livet.
Rädslan när jag fick veta av läkaren att min skalle var inslagen och mitt skallben gått av på flera ställen med allvarliga blödningar som krävdes att jag skulle akut upp till Linköping för operation.
Det första jag tänkte var ”nu dör jag, nu är det kört ” och började tänka på vem som skulle jobba för mig dagen efter. Mina barn, skulle jag få se dem igen?
Jag såg rent ut sagt för jävlig ut i ansiktet! Mina ögon var så svullna att jag inte kunde öppna dem och den blålila färgen som tog över var hemsk! Jag skämdes så mycket för alla som fick se mig så här.
Jag har aldrig varit så rädd som jag var då.

Jag visste inte då om jag skulle vara helt ok efter operation eftersom skadorna var så omfattande i huvudet. Skulle talet vara kvar? Minnet? Jag visste ingenting. Jag fick ligga inne några veckor på sjukhus efter händelsen.

När jag kom hem mådde jag så dåligt! Jag orkade inte bry mig! Jag åt dålig mat. En vanlig dag var fylld av godis, kakor, mackor osv. Och detta satte ju såklart även sina spår på. Jag gick upp i vikt, jag festade mer och mer för då kunde jag enklare stöta bort det jobbiga i mitt liv, i alla fall för stunden. Men känslorna kommer ju alltid ikapp en. Jag satte på mig en ”mask” så att ingen skulle få se hur jag egentligen mådde…

Jag kämpade för att hålla huvudet högt när barnen var hos mig.
Huvudvärken var min närmsta vän i nästan 1 års tid. Den släppte inte taget och detta gjorde mig väldigt trött. Jag ville göra så mycket med barnen och vara aktiv, men jag blev så trött fort av alla moment – frukost, mellanmål, lunch, städ, dusch, tvätt osv. Kroppen sa stopp helt enkelt.
Det är en otäck känsla när man inte längre helt kan styra över sin egen kropp, den gör inte som man själv önskar och vill. Den bestämmer.

Det riktiga uppvaknandet för mig var ändå efter en kväll på krogen. Jag mådde skit rent ut sagt! Och jag som annars totalt avskyr och hatar droger funderade även på att testa detta. Kanske kunde det få mig att må bra och glömma allt för en stund?
Tack och lov tog jag mitt förnuft till fånga och åkte hem istället.

Så stod jag där och såg mig i spegeln dagen efter. Jag kände inte längre igen mig! Jag hade gått upp i vikt, min hy var kass och glöden i mina ögon var borta. Glädjen kändes som bortblåst och jag var så trött. Trött på att vara trött, arg för att jag inte orkade, arg för att jag inte orkade vara den mamma jag ville vara.

Där och då bestämde jag mig för att det var dags att förändra mitt liv! Jag var tvungen att ändra hur jag levde för att kunna få det bättre, både för mig själv och för mina barn.
När jag låg på sjukhuset sa jag till mig själv att inte bli ett offer, men det var precis vad jag hade blivit. Nu fick det vara nog! Då kom träningen in i mitt liv…
Till en början tränade jag försiktigt. Sedan blev promenader till lättare joggingturer och sen vågade jag mig även in till gymmet och gå på tillexempel Body pump osv. På den vägen växte en ny styrka fram hos mig, en ny glädje och ett nytt jäklar anamma! Jag kunde om jag ville och bestämde mig!

Träningen kom in i mitt liv ca 1 ½ år efter misshandeln. Jag blev piggare, jag fick något att kämpa för och jag orkade mer hela tiden, sakta men säkert. Efer ett tag blev erbjuden att gå en Body Pump utbildning för att kunna instruera i det! Från helt taktlös kämpade jag mig igenom och klarade utbildningen och idag står jag här och älskar att hålla mina klasser!
Någonstans där hjälpte träningen mig att se livet på ett annat sätt och att sätta upp nya mål som jag kunde fokusera på. Då växte en glöd i mig för jag ville så gärna klara det och jag blev hungrig på mer kunskap om kost och träning.
Jag ville visa mina barn att om man bara själv vill så fixar man allt! Lägger jag mig ner och ger upp lär jag ju mina barn det med.

Jag trappade upp jobbet desto mer, jobbade när jag inte hade barnen och på så sätt försvann den gamla partyprinsessan och med det även många vänner från den tiden. Nu valde jag barnen, jobbet och träningen istället, och var inte lika ”rolig” längre, enligt vissa.

Träningen ”räddade” mig just då när mitt liv var ett mörker. Träningen blev då som mitt batteri där jag fick bort den där dåliga energin och kunde fylla på med ny. Den gav mig lite nytt ego JAG KAN OM JAG BARA VILL OCH KÄMPAR FÖR DET! Träningen hjälpte mig även att orka vara mamma, den mamman jag vill vara.

Det som besvärar mig idag är de plattor jag har fått inopererade – en under ögonbrynsbenet och två i skallbenet. Huvudvärken kommer oftare och smärtan som plattorna ger innebär en trötthet som jag hatar! Min kropp är inte trött och jag vet vad jag vill, men tröttheten sänker mig och energin blir väldigt låg. Det är otroligt frustrerande och irriterande MEN det är bara att kämpa vidare för det ska aldrig få stoppa mig!

Vägen hit där jag är idag har inte varit enkel och uppförsbackarna har varit många. Jag har trillat ner för backen många ggr för att sedan börja resan att ta mig upp igen.
Jag har nog mått sämre än jag många ggr visat. Alla har alltid sagt till mig att ”du är så stark” och det har även gjort mig starkare, men jag har även satt på mig en mask många gånger så ingen skulle se hur dåligt jag mådde.

Många ggr har jag tröttnat på allt! Tårarna har bara runnit och jag har tyckt att livet varit skit. ”Kommer det aldrig att bli bra, när vänder det?”

Idag är jag starkare för att jag kan erkänna lättare när jag är svag och behöver en kra, även om det många ggr tar emot och jag får tvinga mig till det.

Många förstår inte varför jag tränar som jag gör, äter min mat istället för att svulla godis och pizza när jag vill. De förstår inte hur jag kan planera in och tycka att träningen är så viktig.

Men jag vet inte var jag hade varit utan min träning! Jag vet inte ens om jag vill tänka på det.
Träningen hjälpte mig att bli starkare igen, och få ett nytt självförtroende och orka ta tag i livet.
Idag tränar jag med glädje och lust för det får mig att må extra bra och klara av hindren bättre när dem kommer.

Det är nu snart 5 år sedan misshandeln. En sån här händelse bleknar men det går långsamt. Ibland försvinner lusten för träningen och att då tar jag några dagars vila.
Men Idag tränar jag med en helt annan glädje, en lust och ett lugn. Det aktiva livet är idag en del av min vardag och mitt största brinnande intresse! Jag bara suktar efter mer kunskap och att få utveckla mig själv som instruktör!
Träningen och barnen är min drivkraft, den som ger mig ork när den är som tyngst.
Mina barn fick mig att inte ge upp när jag låg på sjukhuset, mina barn kommer alltid vara den största kraften i mitt liv.
Jag ville förändra mitt liv för mig själv, mina barn och jag ville må bra, kunna se lycka i livet igen, och fortsätta gå framåt med ett leende.

Jag är idag en stolt instruktör, jobbar som personlig assistent och arbetsledare och mitt mål och stora dröm är att få jobba mer med träning och kost och att få bli PT/kostrådgivare en dag. Jag helt enkelt bara älskar detta livet, jag finner knappt rätt ord!

Till er alla där ute som har det jobbigt med vad det än kan vara runt er, hur mörkt det än ser ut, hur hopplöst det än ser ut – GE INTE UPP!
Det är så enkelt att ge upp, men det är så mycket värt att kämpa och gör ni det kommer ni bli så stolta över er själva.
Våga prata be om hjälp! Gör inte som jag som trodde jag var tvungen att hålla det för mig själv för då bryter man ihop till slut… Våga ta hjälp det gör oss inte svagare utan det är en väg till att bli stark!
Hitta det ni mår bra av, promenader, dansa, leta svamp, spela tennis, sy, ja hitta din nya drivkraft.
En promenad i skogen har hjälpt mig många ggr.

Idag är jag stark för att jag aldrig gav upp och jag är så glad att jag fick mitt uppvaknande där och då för några år sedan för idag ser jag livet på ett helt annat sätt, med ett leende!

Idag kan jag ändra det negativa till det positva.

Det är bara jag som kan bestämma mig för att må dåligt eller må bra, vad väljer du?

Jag valde att må bra och se vad livet kunde ge.

Just nu ser jag fram emot att få skapa nya minnen över jul och nyår och få mina dåliga minnen att blekna desto mer.

Stor Kram till er alla fighters där ute som kämpar mot era mörka spöken. Bestäm er och ni kickar spöket i arslet!!!

Kram Petra”