Luis Suarez lämnar Barcelona i tårar och, i grunden, mot sin vilja.
Det tackar Atlético Madrid för, nu när de inte bara får ännu en svartbältare i svartkonst utan också en anfallare av absolut världsklass.
Frågan är om Barcelona egentligen vet vad de faktiskt gett bort?
Efter ett medborgarskapsspråktest som drog ut på tiden (och dessutom sannolikt skedde via fusk väl när det skedde) så kapsejsade Juventusövergången alla trodde var klar.
Inter Miami och MLS i stället? Glöm det.
Stanna i Barcelona under en nytillsatt tränare som prioriterade sin första dag på bygget med att ringa och be dig packa väskorna? Yeah right.
Gå till Atlético Madrid och spela under ”Cholo” Simeone? Kör.
Något i den stilen kan man summera Luis Suarez senaste dagar med. Dagar som säkerligen varit både omtumlande och svårhanterliga för Barcelonaanfallaren.
Trots allt är detta en 33-årig världsstjärna som år efter år efter år levererat mål och hållit Lionel Messi på gott humör i Barcelonatröjan.
En världsklassanfallare som nu fallit offer för en desperat vilja att förnya sig hos ett ålderstiget och stukat Barcelonaprojekt. Som under torsdagen brast ut i tårar när han skulle ge avsked till en klubb han lärt sig att älska och som han blivit älskad av under majoriteten av sin vistelse där.
Diego Simeone tackar och bockar naturligtvis, även om Barçaordföranden Josep Maria Bartomeu sägs ha gjort sitt bästa för att bryta mot klubben och Suarez muntliga överenskommelse om ett transfersummelöst avsked i sista sekund så fort de rödvita La Liga-konkurrenterna kom in i bilden… Men utan framgång alltså.
Allt detta har i slutändan utmynnat i att vi nästa säsong kan få se ett av de mest efterlängtade anfallsparen som vi kunnat föreställa oss i världsfotbollen, med tanke på att en viss Diego Costa sedan tidigare finns i madrassmakarnas anfallsuppsättning. Åtminstone om man älskar så kallat ”shithousery”.
Shithousery är en slangterm för att i ett idrottssammanhang agera billigt, fuskande och allt som oftast omoraliskt för att vinna fördelar till sitt lag.
En svartkonst som Diego Costa och Luis Suarez genom åren har visat sig vara fullfjädrade svartbältare i. Nu ska det tilläggas att båda har lugnat ner sig något de senaste åren när det kommer till tjuvknep och rackartyg. Men att få ihop dem tillsammans i en anfallsduo, ett transferdrag från ”Cholo” som påminner om ihopsättandet av Suicide Squad i antihjältefilmen med samma namn, borde ju sannolikt kunna hjälpa både Costa och Suarez att hitta tillbaka till sina sanna jag.
La Liga-försvararna kan behöva ha med sig knogjärn till Wanda Metropolitano i höst för att hantera det som sannolikt kan vänta. Och vad ska det bli av talangfulle och timide Joao Felix med den förebildsduon som forwardskollegor?
Nu är dock Luis Suarez så mycket mer än bara en simpel bandit. Luis Suarez är trots allt en av 10-talets allra främsta anfallare, målskyttar och ”nior”. En frenetiskt hårt arbetande målspruta som inte bara är ofantligt bra på att stå på rätt plats vid rätt tillfälle och att placera in fotbollar i nät. Han gör det ofta dessutom ofantligt snyggt. Konstsparkar och klackar hör till hans vardagsrepertoar. Poängkvoten, där han snittat över en poäng per match i Barcelonatröjan sedan 2014, talar för sig självt.
33 år är ingen ungdomlig ålder. Men det är heller inget ohanterligt hinder för en uruguayan som är fast besluten att visa sina förra arbetsgivare att de gjort ett kostsamt misstag. Att Atlético Madrid nu skiftar Alvaro Morata (Real Madrid-produkten som alltid är ganska bra men aldrig riktigt bra oavsett var han hamnar, men likväl fortsätter att få igenom övergångar till storklubbar) mot Luis Suarez går inte att beskriva som något annat än en rejäl uppgradering.
Och för Barcelona, där Messi, ett tonårigt underbarn och tre mer eller mindre floppande miljardrekryter ska stå för det offensiva, kan det visa sig vara en större nedgradering än de hade kunnat ana. Allt i den desperata jakten på förnyelse.
– Jag, eller han? frågade sig Suarez på sin avskeds-PK, när han fick frågan om han kunde ta någon form av skuld för sitt Barçafarväl.
Samtidigt som han sade det nickade han mot ordförande Bartomeu som satt bredvid honom på podiet.
En man som fortsätter att vara allt mer pressad och ifrågasatt för varje dag.
