En uddamålsseger som inte räckte till ett CL-avancemang blev Maurizio Sarris fall i Juventus.
Kanske kan tyckas vara ett logiskt beslut sett till hur det faktiskt sett ut här och nu.
Men namnet på ersättaren skriker snarare desperation och risktagande.
Att Champions League-bucklan har varit Serie A-suveränen Juventus stora målsättning och ambition är en så illa bevarad hemlighet att den inte ens kan klassas som en hemlighet. Miljardvärvningen av en då 33-årig Cristiano Ronaldo för två år sedan var om inte annat en tydlig indikator på att CL-framgång här och nu låg som högsta prioritet på den gamla damens lista.
När år ett med Ronaldo slutade med en kvartsfinalsförlust mot Ajax så fick Massimiliano Allegri gå – trots de framgångar han trots allt hade haft med laget på inhemskt plan.
Att Maurizio Sarri anställdes som hans ersättare var där och då väldigt överraskande. Offensiv possessionfotboll och Juventus har trots allt, rent historiskt, inte varit magnetiskt ihopkopplade direkt.
Och visst har det heller inte visat sig vara en helt smärtfri kombination.
Juventus under Sarri var ett lag som ganska ofta hade spelmässiga bekymmer. Mittfältet har sett ut att vara i behov av en upprustning. Ytterbacksfrågan har aldrig känts helt löst och avsaknaden av en tydlig striker att avlasta Cristiano Ronaldo har gjort sig påtaglig flertalet gånger under säsongen.
Men det var också ett lag som, i sann Juventusanda, tog precis de segrar och poäng de behövde för att förlänga sitt titelabonnemang i Serie A – på ett sedvanligt ostört manér i slutändan.
Men. Sen finns ju också ”den här jävla Champions”, för att citera en skapligt känd fotbollssvensk.
Ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal, som då alltså blev fallet i år, är naturligtvis ett fatalt misslyckande för en klubb med Juventus ambitioner.
Men ett respass mot Lyon i en åttondelsfinal som spelades under minst sagt annorlunda former i kölvattnet av en uppskjuten, matchintensiv och energidränerande ligasäsongsavslutning, är ju trots allt något annat.
Ja, alla lag har (typ) samma förutsättningar. Ja, det är fortfarande en rejäl missräkning för de svartvitrandiga. Men, är det ett misslyckande nog för att ta det drastiska beslutet att börja om på ruta ett?
I ett läge där försäsongen kommer vara rekordkort inför nästa säsong så känns det som att Juventus tar en ren chansning. En desperat chansning, till och med. Även om det nästintill såg smärtsamt dåligt ut under slutspurten av ligan. Även om en ligatitel är långt i från tillräcklig, bevisligen, för att få behålla sitt jobb i en klubb som Juventus i dag.
Även om det mycket väl skulle kunna ha väntat en sparkning i höst i stället ifall de skrala insatserna fortsatte att rada upp sig. Skrala insatser som, i och med denna säsongs minst sagt annorlunda, påtvingade upplägg, borde vara väldigt mycket svårare att dra konkreta slutsatser i från.
Men sparken blev det. I princip direkt efter CL-fiaskot blivit ett faktum.
Och samtidigt som det redan klara sommarnyförvärvet Arthur sitter på sin kammare i Barcelona och gråter över att inte få bli Sarris nya ”Jorginho” så pratades det om allt från Mauricio Pochettino till Simone Inzaghi. Det blev Andrea Pirlo.
Att beteckna utnämnandet av den elegante mittfältaren, som alltså för blott en vecka (!) sedan fick sitt första tränarjobb (som ungdomstränare i klubben) som en chansning känns som en rejäl underdrift. Tränarpotentialen, må så vara att spelaren var utsökt att beskåda, är trots allt fullkomligt okänd.
Det är en utnämning som på allvar fastslår att Juventus verkligen är tillbaka på systeminstallationsstadiet efter att ha formaterat hårddisken med Sarriballprojektet. Och det med blott en dryg månad till nästa säsong – som inte direkt kommer ge plats och tid för personlig och kollektiv utveckling den heller.
Men ”La Vecchia Signora” tryckte likväl på knappen och rebootade allt.
Allt för att vinna den här jävla Champions League.
