Är det sjukt jobbigt att vara tjej i Sverige i dag? Den frågan har jag ställt på här bloggen i snart en vecka nu.
Så här skriver en tolvårig tjej:
”Jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt och sen när man ska fixa skolan också och alla sätter så höga krav på en. Alla tror att man är någon annan än den man egentligen inte är.”
Hon beskriver hur svårt det är att hitta vuxna att prata med. Och hon är inte ensam.

Bakgrunden till bloggen är flera allvarliga larm om flickor som mår dåligt. Trots att samtalen till Bris är många, Folkhäsloinstitutets enkäter pekar på stor psykisk ohälsa bland högstadieflickor och Socialstyrelsen slagit larm om att fler flickor skadar sig själva, verkar ingen riktigt veta vad det står för.

Vissa av er som hör av er har haft tuffa uppväxter, med frånvarande föräldrar eller svåra förluster. Men lika många av er kommer från typiska kärnfamiljer. Era berättelser skiljer sig åt, men de har också väldigt mycket gemensamt.

Elin är 21 år i dag. Hennes mamma dog när hon bara var en liten flicka. I skolan kände hon sig utanför, var tyst och blyg. Hemma var det bråk och strul. Problemen staplades på varandra och Elin mådde allt sämre. Det började med självmordstankar, Elin slutade gå till skolan, hon började skada sig, dricka alkohol, sedan utvecklades det till ätstörningar.

Men Elin lyckades vända den negativa spiralen. Hon mår bra och har fått en fin relation till sin familj igen.

”Jag är 21 år och har redan gått igenom så mycket. Det gör mig rädd att många har det så”, skriver hon.

Tack för alla mejl! I morgon ska jag träffa en tjej som fortfarande kämpar, just nu vårdas hon inom psykiatrin.

Precis som Elin har Anna, Linnea och Yasmine berättat hur de trots tuffa år nu mår bra. De har alla velat berätta om sina erfarenheter för att inge hopp. Det är viktigt att komma i håg att det finns hjälp att få och att alla förtjänar att må bra.