Säg hej till Jill och Chris igen.

Indiespelet ”Dear Esther” ser ut att bli något väldigt annorlunda. Spelet var ursprungligen en ”Half-life 2”-mod, nu släpps en betydligt snyggare version i februari. Och, tja, det kanske är fel att tala om det som ett ”spel”, en interaktiv berättelse kanske är mer rättvist. ”Dear Esther” placerar dig på en vacker, öde ö. Snart börjar din karaktär prata. Om ön, om Esther, i gåtor, med märkliga metaforer.

Utforskandet av ön sägs vara halva nöjet, ”Dear Esther” är, om vi får tro trailern, vidunderligt vackert. Och den poetiska tonen, det abstrakta berättandet, och den starka och fascinerande rösten från den mystiske man som man kontrollerar lär göra spelet till en oförglömlig upplevelse. På gott och ont, givetvis. ”Dear Esther” kan lika gärna vara provocerande pretentiöst som underskön Tranströmer-lyrik i spelform. Men annorlunda kan vi nog alla enas om att det är.

Storytrailer för kommande expansionen ”Fall of the samurai” till ”Shogun 2”.

”SSX” presenterar Zoe.

Okej, nu är det verkligen dags att lägga ner. Den här prologen för ”Touch my katamari” visar med all önskvärd tydlighet att serien förlorat all sin charm. När Keita Takahashi gjorde ”Katamari”-serien var den utflippad, oberäknelig, varm, men också full av svärta. Nu känns spelen… amerikaniserade. Tråkiga. Intetsägande. Givetvis en sorglig utveckling, men ska vi vara ärliga borde Namco Bandai avvecklat serien redan efter tvåan. Efter att Takahashi vägrat göra fler spel.

Att Namco gav blanka fasen i vad deras stjärnutvecklare ville fick nio ödesdigra konsekvenser: ÅTTA nya ”Katamari”-spel, och en Takahashi som, desillusionerad av spelbranschen, till slut fick nog och lämnade den. Tills förra sommaren. Då började han jobba på Tiny Speck och MMO-spelet ”Glitch”. Fast mest uppseendeväckande är att han 2009 förverkligade en dröm och designade en lekpark i brittiska Nottingham City. Det är sådana människor som man inte kan låta bli att älska.

Till skillnad från ”Touch my katamari” då.

Smarta pusslaren ”Crush” kommer till 3DS. Man växlar mellan 2D och 3D för att lösa plattformspussel. Funkade utmärkt redan till PSP, och vinner säkert en del på 3D-effekten i 3DS.

”Alan Wake’s american nightmare” ska varken ses som DLC eller en ren uppföljare till ”Alan Wake”, utan som ett litet sidospår. Spelet släpps 15 februari på Xbox Live Arcade.

Roberto Marchesi snackar upp ”Hitman: Absolution”.

Jag är fortsatt övertygad om att ”Lollipop chainsaw” kommer bli en liten pärla. En käck och bekymmerslös cheerleader som utrustad med klubba och motorsåg sågar sig igenom horder av dregglande hungriga skolungdomar är precis så knasigt att jag är villig att blunda för att det är det 2400654:e zombiespelet i ordningen sedan igår. Och det blir ju inte sämre av att skurken, snubben som – får vi anta – spritt zombiesmittan, är hennes klasskamrat, Swan. En gothgrabb.

Av de filmer och intryck jag tagit del av verkar inte själva spelmekaniken vara sådär överdrivet fantastisk, men när det gäller spel gjorda av Goichi Suda så brukar det inte spela någon roll. De är over the top på ett så skönt sätt att man är mer än nöjd med att få se och uppleva de tokigheter som väntar runt hörnet. Och vi kan alla behöva lite mer crazy i våra liv.

Norska MMO-sci-fi/-fantasy-spelet ”The secret world” låter Illuminati-organisationen snacka upp sitt värde.