Hardcore-lirare gör rätt i att ladda ner klassikern ”Guardian heroes” omgående.

Ja, vi kan ju konstatera nu på en gång att svenska ”Syndicate” inte är ett nytt ”Deus ex: Human revolution”. Fokus ligger helt klart på striderna, som ser riktigt spännande ut. Jag tycker kanske att det verkar vara våldsamt i överkant, men det är ju svårt att säga innan man fått en helhetsbild över spelet.

Och här bekräftas det. Smygandet ser bra ut, pistolstriderna mindre bra.

Det här kan vara värt att hålla koll på. Utvecklarna försöker göra ett (nedladdningsbart) spel i ”Flashback” och ”Another worlds” stil. Patrick Stewart är berättarröst.

Man känner igen det, och ändå inte. 

Ständigt denne Mario. 

Iskall. Genmanipulerad. Flintskallig. Fullständigt hänsynslös. Yrkesmördaren Agent 47 dyrkade upp våra hjärtan med pianotråd i sina ”Hitman”-spel. Nästa år är han tillbaka för första gången på sex år. Mycket av införsnacket har handlat om att danska IO Interactive ska ha ”dummat ner” sin smygarserie. Numera får 47 hjälp av sina instinkter på samma sätt som Batman använder sina detektivskills i ”Arkham asylum”, vilket mycket väl kan göra spelet lättare. Närstriderna har också pytsats upp rejält, vilket fått alla stealthfans att bäva. ”Hitman: Absolution” verkar helt enkelt vara lite mindre hardcore än de tidigare spelen.

Men sådana spekulationer känns lite överdrivna. Att IO Interactive helt plötsligt skulle kasta ut allt som gjort spelserien så bra och börja om på ny, actionspäckad kula är ett korkat påstående. De har själva sagt att de medvetet valt att visa upp spelets strider för att locka en större publik, men att de själva helst ägnar sig åt att smyga. ”Hitman: Absolution” ser i mitt tycke ut att bli ett snyggt, brutalt och filmiskt spel som, med tanke på seriens fantastiska rötter, har alla möjligheter att regera stealthtronen 2012. 

Gammal skåpmat eller en explosiv avslutning? Svaret får vi i november.

Också ett skäl så gott som ett annat till varför man bör kolla in ”Saints row: The third” när det dyker upp i november.

”Yakuza: Dead souls” är ett bisarrt experiment. ”Yakuza”-serien handlar till vardags om den japanska maffian, deras unika hedersystem och de många intrikata händelseförlopp och dubbelspel som så ofta präglar den undre världen. Det är stundtals en fantastiskt bra spelserie, mycket på grund av de vältecknade karaktärsporträtten och den levande skildringen av Tokyos glittrande gator.

Men ”Yakuza: Dead souls” vänder upp och ner på det här. Genom att slänga in zombies. Eftersom jag tillhör de som tycker att hela zombie-grejen är våldsamt passé (zombien var ursprungligen en politisk kommentar i George A Romeros händer, blev kult på 80-talet för att sedan bli ironiskt rolig, och numera överexploaterad som så mycket annat) har jag inga stora förväntningar direkt. Det känns också lite motsägelsefullt att en spelserie som utmärkt sig för sitt fina närstridssystem helt plötsligt plockar upp en hel arsenal av tunga vapen i syfte att mörsa loss.

Spelet var menat att släppas i Japan redan i mars i år, men efter att tsunamin och jordbävningen slagit till mot landet beslöt man sig för att skjuta upp releasen till sommaren eftersom de apokalyptiska vibbarna antagligen inte skulle gått i god jord hos många. Det västerländska släppet blir i mars nästa år.