Jag ska inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, för det var det inte, men när jag kom till London och England för första gången som tonåring, så var det ett naturligt steg. Jag hade sett så mycket engelsk fotboll på TV som det gick att se hemma i Sverige, jag prenumererade på tidningarna Match och Shoot, och jag beställde hem halvobskyra matchtröjor med posten. Det kunde ta månader att få hem dem. Nu var jag tvungen att åka dit.

Det där första Londonbesöket innebar nämligen också det första besöket på en engelsk fotbollsarena. Jag och pappa åkte ut till Upton Park och såg West Ham – Derby sluta mållöst, men jag vill minnas att det blev två utvisningar. Vi fascinerades av att det var så enkelt att ta sig in och ut från arenan, att det var smidigt att köpa öl inne på puben ”The Boleyn” trots att det säkert var 700 människor inne på ett ställe som svenska brandskyddskontrollanter inte hade godkänt för tio personer, och att det var en vänlig men ruffig känsla kring alltihop.

När vi åkte därifrån var jag inte överväldigad, jag visste bara att jag snart skulle gå på match igen. Sju år, en journalistutbildning och en praktikplats senare var jag anställd på Canal+, och plötsligt blev besöken på de engelska arenorna allt mer frekventa. White Hart Lane, Goodison Park, Old Trafford, Anfield och Highbury blev tidigt avbockade. Visst hade jag hunnit med några privata besök på nya arenor under åren i skolan, men det började ta fart på allvar 2003.

Anfield kan mycket väl vara den arena jag har besökt flest antal gånger. Ett tecken på att man har varit på många matcher är att man har tappat räkningen…

Med tiden fick jag och fotografen Joakim Rudström söka oss till allt mindre orter för att hitta nya arenor att gå på. Våra reportageresor synkades på smidigaste sätt med möjligheterna att få gå på match i Watford, Darlington eller – i bästa fall – Coventry. Innan vi förlorade Premier League-rättigheterna hade jag kommit upp i 32 arenor, vilket kanske inte låter groteskt mycket, men betänk då gärna att jag aldrig har bott i England och att jag dessutom stått i diverse TV-studios i Stockholm under helgerna de senaste sju åren, ja – då förstår ni att det är en bedrift.

Jag och Jens Fjellström framför ett blåsigt City of Manchester Stadium, eller Eastlands som folk har börjat kalla den, innan Sven-Göran Erikssons första hemmamatch med Man City. De vann med 1-0 mot Derby, och Michael Johnson gjorde målet, för övrigt.

Lördagen den 5:e februari 2011 blir speciell för mig. Dels för att jag får bättra på den där siffran över besökta arenor ytterligare, men framför allt för att jag gör det med två arenor på samma dag. Först är det Britannia Stadium som är värd för Stoke – Sunderland, och sen ska jag ta mig 55 kilometer därifrån för att hinna se Manchester Uniteds besök på Molineux Ground. Efter det har jag bara två av de nuvarande Premier League-lagen kvar att besöka. Blackburns Ewood Park och – märkligt nog – Sunderlands Stadium of Light ligger därför högst på önskelistan.

Andra arenor som finns med där är Bramall Lane (Sheff Utd), Elland Road (Leeds), Selhurst Park (C.Palace) och Cardiff City Stadium. Jag har redan varit utanför samtliga, men för att det ska räknas måste man ha varit på en tävlingsmatch inne på arenan. Annars är det fusk.

Jag hann med Highbury tre gånger innan den revs, vilket jag är glad för. Den första matchen jag såg där var Arsenal-Man Utd (2-4), den andra var Arsenal-West Ham (2-3) och den sista var Arsenal-Wigan (4-2), som för övrigt var den sista matchen på Highbury någonsin. Där blev Andreas Johansson och Fredrik Ljungberg inbytta exakt samtidigt i slutet av matchen, båda med nummer åtta på ryggen, och det första som hände var att Johansson fällde Ljungberg i straffområdet och blev utvisad, samma minut som de blivit inbytta!! Henry satte straffen i mål. Totalt såg jag alltså 17 mål göras på tre matcher på Highbury.

Jag får ofta frågan om vilken som är bäst av de arenor jag har varit på. Svaret blir alltid Fulhams charmerande Craven Cottage. Centralt läge, lagom stor, intim, genuin och bara allmänt charmerande är anledningen till det höga betyget. Visst är Old Trafford och Emirates Stadium bekvämare, modernare och mer supportervänliga. Just därför tappar de också alla skavanker som en gång gav den engelska läktarkulturen dess personlighet.

Efter Craven Cottage tror jag nog att jag gillar Newcastles grandiosa St. James’ Park bäst. Den kräver dock sin match, precis som en scen kräver sin artist. När den är bra är den oerhört bra. Ligger dessutom centralt i staden, vilket alltid har varit – och kommer att vara – ett stort plus. Jag menar, vem fan vill ha sin arena ute vid en snabbköpsparkering?

Imorrn kommer det tips inför båda de här matcherna. Stoke lär minst få kryss, och Man Utd lär vinna, men det där utvecklar jag som sagt lite senare. En sak kan ni vara helt säkra på.

Jag kommer att trivas där.