Volontärarbete några dagar under semestern. En extra väska fylld med papper och pennor till en skola. Insamlade kläder till ett barnhem inte långt ifrån hotellet.

Svenskarnas resor handlar allt oftare om mer än bara en önskan om sol och värme. Vi vill numera göra något, en insats. För människor, för djur, för miljön… världen. Det behöver inte vara jätteinsatser utan, ja något.

Det finns de som tar detta ett steg till. Låt mig berätta om två journalister som jag bara måste buga för just nu.

Först tv-journalisten Fredrik Önnevall i hans utmärkta dokumentärserie i SVT, Fosterland. Där berättar Önnevall om journalistens svårigheter under bevakning av misär och tragedier.

Hur ska man klara att bara stå bredvid och titta på? frågar han rakt in i tv-rutan efter att ha berättat om upplevelserna efter en jordbävning i Kina 2008.

Önnevall passerade den gränsen där och då. Han och flera andra journalister la i från sig kameror och datorer för att hjälpa de drabbade. Det kändes som en självklarhet då, men lika självklart var det kanske inte när han under arbetet med serien Fosterland plötsligt inser att han måste hjälpa en syrisk 15-årig pojke att komma till Sverige.

Varför? För att pojken, som ingick i ett livsfarligt flyktförsök, plötsligt undrade om han kunde få följa med SVT:s reportageteam. Efter det tvingades Önnevall göra upp med sig själv – och hans val är att smuggla med sig pojken ut ur helvetet. Det kommer i nästa avsnitt, på söndag. Det finns inget i världen som kan få mig att missa det.

Ett annat tips för er som vågar är en är brutalt bra blogg på café.se, signerad frilansjournalisten Magda Gad.

Där skriver hon öppet om sina upplevelser på plats i ebolans Liberia.
Det är starkt, ibland så otäckt att jag måste vila från texterna.
Men Magda Gad formulerar också ett slags hopp mitt i all förtvivlan. Livet går på något sätt vidare i Monrovia. När Magda kommer på ett nytt besök får man i bloggen åter träffa de människor hon mött tidigare, till exempel lilla Gloria, 5 år, som mist sin familj och själv ville dö men som nu fått en omstart i livet.
I bloggen visar Magda Gad tydligt att ebola inte är statistik utan människor av kött och – i allra högsta grad – blod.
I helgen berättade hon goda nyheter på bloggen. Inga nya ebolafall i Liberia på sju dagar, i en del distrikt inga fall på 21 dagar – det är lika med inkubationstiden för sjukdomen.

Hela världen följer utvecklingen i Liberia och i de andra eboladrabbade länderna. Inte minst övriga Afrika har anledning till det, eftersom vi i rika så kallade västländer har en förmåga att bunta ihop en hel världsdel som om det vore ett land, och vi verkar inte klara av att förändra den bilden.
Turismen har därför sjunkit i hela Afrika sedan blödarfebern från helvetet bröt ut.
Så långt ner som i Sydafrika sinar turistströmmen. Då är det ändå längre till Sydafrika än till Europa från till exempel Liberia.
Magda Gad har som frilansare gjort massor av intressanta reportage åt Aftonbladet – och även åt oss på Resa. Senast ett skönt reportage från Jericoacoara i Brasilien.

Men det var då. Nu pendlar Gad mer eller mindre mellan Stockholm och Monrovia. Hon har, som Önnevall, gjort upp med sig själv och satsar nu allt på att informera om livet i ebolans skugga. Men hon gör också andra insatser. På Facebook gav en kampanj resurser som ska ge bostäder åt drabbade och anhöriga. Och efter den senaste resan drog hon igång en klädinsamling. Det blir en rejäl övervikt på bagaget vid nästa resa ner om ett par veckor.

Önnevall och Gad är måhända den nya sortens journalister. De som bevakar – men också gör en insats.

Vi andra får titta på, imponeras och med tiden ge våra små bidrag.