Arkiv för May 2015

- Sida 1 av 1

Mest Italien får du… i den lilla versionen

av Sture Bjarnelind
Cigarrpuffar a la Corleone
Cigarrpuffar a la Corelone

Italien är måhända inte bäst utanför Italien.
Men bege dig till ett litet Italien och du får i alla fall mest.
Little Italy i Bostons norra ände är inget undantag. I princip bara en gata, Hanover Street, men där finns fler äkta italienska kafeer och genuina, italienska restauranger per kvadratmeter än du nånsin hittar i originalet.

Men så är det ju. Utflyttade italienare, fransmän, kineser – eller svenskar för den delen – tenderar att bita sig fast vid sina traditioner och göra dem viktigare än de nånsin är i hemlandet.
Det gäller maten, helgfirandet, kyrkliga traditioner, den där rätta kaffekoppen.
Kaffeerna på Hanover Street är en story för sig. De är många, och alla har ALLA sorters bakverk som man kan hitta i en italiensk receptbo. Genovese cakes, sicilianska cannoli, ligurisk torta di mandorle (med Prosecco förstås)… you name it.
Mest genuint sägs Vittoria Caffe vara. Öppnade 1920, närmar sig alltså de 100 och det lockar förstås många nyfikna.
Men bäst? Därom tvivla inte damen i den italienska butiken med souvenirer och fotbollsprylar på andra sidan gatan.
– Det är alltid trångt på Vittoria. Men om du frågar mig så är Modern Pastry längre bort på gatan bättre. Fler bakverk, cappuccinon är godare… och jag tror att den är billigare också. 

Det finns många fler kafeer att välja på, liksom ett italienskt snabbköp (”Best in Boston” utlovas förstås), en gigantisk cigarrbutik som för tankarna till Don Corleone i Gudfadern… och så många restauranger att studera menyerna på att de nästan hinner tömmas innan jag bestämt mig.
Men så äter amerikanerna också tidigt, ganska snart efter 17.30 och fram emot 9-snåret är de hemma igen med sina doggybags.
På min tallrik blev det dock inget över den här gången heller.

***

Nyfiken på hur kursveckan gått? Jo tack… fort har det gått. En vecka är naturligtvis för lite, men ger mersmak. 21 av 22 rätt på grammatikprovet i dag. Betyget ”Excellent!” av läraren Robert.

Men trots det… jag är rädd att New Delhi-accenten är kvar fortfarande.

 

3 nya upptäkter i Boston

1. Tunnelbanan
Den är inte vacker, men når i praktiken överallt i stan och är ju därför en succé när man har bråttom.

2. Bostons state house
Fick en härlig rundvandring i huset som tjänats av killar som John F Kennedy, Michael Dukakis och Mitt Romney. USAs äldsta state house är som Vita huset fast på delstatsnivå. Här regerar Guvernören i Massachusetts, som nu heter Charlie Parker, är republikan men har en senat med nästan enbart demokrater. Tro inte att det bara är kaos i Obamas värld…

3. Five guys
Jag gillar kaxiga snabbmatsutmanare till storheter som McDonalds. Den här får faktiskt många i Boston att rata hamburgerjätten. Du beställer din hamburgare, cheeseburgare eller annat och väljer sedan topping själv utan extra kostnad. Hur många du vill. Flexibelt och ändå inte alls dyrt.

Smaka på lite baseball – du blir garanterat mätt

av Sture Bjarnelind
Kubansk sandwich med hantverksöl – där rök 200 kronor.
Kubansk sandwich med hantverksöl – där rök 200 kronor.
Får det lov att vara ett spjäll eller två?
Får det lov att vara ett spjäll eller två?
Matchen skymtar där borta nånstans.
Matchen skymtar där borta nånstans.

Korvar, mackor, pritzels, varm choklad, öl, kaffe, köttbullar, hamburgare, cola, kubanska sandwichar, fish and chips, clam chowder, pasta, glass.

Ännu mera korvar, fler hamburgare och ännu större mackor.

Ja ni hajar… jag har varit på baseball.

Jag satt i går på läktaren och såg (eller snarare inte såg, hade rätt usel plats) Boston Red Sox hamna i tidigt underläge mot Texas Reangers. Jag brydde mig egentligen inte om resultatet, fast gör man ett kulturellt besök på en idrottsarena i främmande land blir man per automatik hemmasupporter. Det är liksom regel.

Så där satt jag, iförd en nyinhandlad marinblå keps med ett stort fett B på, och frös i fem innings. Sedan gav jag upp, smög in i en souvenirshop där jag kunde tina och inhandlade en äkta baseball-boll fast jag egentligen inte har något förhållande alls till sporten.

Men vad jag gillar är den trevliga atmosfär som omgärdar all idrott i USA. Det är fjärran från smädelser mellan klackar, bengaler som är vackra i 20 sekunder men som sedan irriterar i 20 minuter.

Folk sitter, går iväg, kommer tillbaka. Det är familjer, det är väldigt många små barn. Det är skratt.

Det är inte mycket till drama på en baseballmatch om man inte förstår spelet. Den här gången var det sällan som någon ens träffade bollen, men trots att det inte gjordes en enda poäng under matchens sex sista innings (omgångar) var de initierade jag träffade dagen efter överens om att det var riktigt bra drag under matchens sista tre innings.

Då satt jag hemma och tittade på Stanley Cup-hockey på tv…

Bostons delstat, Massachusetts, räknas i topp bland delstater med minst överviktiga i USA – det är bara i Colorado och Hawaii som befolkningen är mindre överviktiga.

Men det är ett faktum som är svårt att förstå utanför och inne på Fenway Park. Det äts, dricks och köas till ny mat på ett sätt som vi inte riktigt förstår här hemma.

Ibland undrar jag vad som intresserar mest under matchen. För ett par år sedan var jag med sonen på New York Yankees nya stadion i Bronx och såg hemmalaget vinna mot just Boston Red Sox.

Noterade där ett par från Centralamerika (där är basebball viktigt) som var väldigt intresserade av vad som hände på planen. De hejade, skrek, gjorde gester med armarna och… ja de var högst engagerade – inte minst när en Yankee-spelare med latinkskt namn presenterades.

Men så ringde tydligen matklockan och de försvann i 40 minuter för att köa efter en gigantisk burgare med pommes frites, coke-muggar stora som soptunnor och en popcornskål stor som ett badkar till dessert. Tillbaka kom de och mellan tuggorna började de heja igen.

Den här veckan är det full fart vid Fenway Park. Matcher varje dag, först mot Texas Rangers, sedan mot San Francisco Giants.  Det är över 30 000 på läktarna varje kväll. Åtminstone fram till en dryg timme föres slut (en match tar runt tre och en halv timme).

Då lämnar tusentals åskådare arenan.

Varför? frågade jag ett par som jag stötte ihop med på Boylston Street, ett kvarter från arenan.

– Det blir så mycket trafik sen. Vi åker hem nu och ser resten på tv.

Skulle det där kunna hända i Sverige? Möjligen om Friends Arena får ÄNNU sämre kommunikationer. Men här går vi kanske tre-fyra minuter före slut från en fotbollsmatch, för att hinna ut från parkeringen innan eländet startar.

Men då kan det gå som för den gamle allsvenske fotbollsdomaren Lasse Carlsson från Köping. Han stod på parkeringen en bit ifrån Råsunda 1985 när han hörde ett våldsamt vrål.

Mats Magnusson hade just skjutit 2-2 i matchens sista spark mot Västtyskland i VM-kvalet.

Lasse grämde sig nog mer än paret på Boylston Street. De var nöjda, hade fått i sig en jättekorv eller två, druckit enett par litrer cola var och haft trevligt en stund på Fenway Park.

Vem är jag att klandra dem?

 

3 nya upptäkter i Boston

1. Newbury Street

Lugn, avslappnad gågata med affärer, kafeer och restauranger smakfullt inbyggda i fastigheterna som är låga. Många kända märken, men också en del design och riktigt trevliga kafeer och barer längs gatan.

2. Parkerna

Boston Common ligger bara drygt fem minuters promenad från Downtown, det är sensationellt. Bredvid ligger Boston Public Garden och tillsammans utgör de stans egen centrala gröna lunga. På nåt sätt hamnar jag i en av parkerna förr eller senare – varje dag.

3. Promenader är grejen här

Tunnelbanesystemet är kanon. Bussarna kommer i tid och hyfsat ofta. Men Boston gör man ändå bäst till fots, få amerikanska städer kan mäta sig med Bostons tillgänglighet. Ta nya vägar varje dag för nya upptäkter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kennedy, Bill Gates, Obama – och jag

av Sture Bjarnelind
Läxläsning på Starbucks. Klyschigt men funkar.
Läxläsning på Starbucks. Klyschigt, men funkar.

35 år sen senast, men nu sitter jag här igen.

Vid skolbänken. I Boston, den stad som är själva sinnebilden av talang, kunskap, genialitet. Som fostrat stora namn som John F Kennedy, Bill Gates, Mark Zuckerberg, mer än hälften av medlemmarna i USAs högsta domstol – och Barrack Obama.

De höll alla till ute i Cambridgeområdet på Harvard och lämnade universitetet för att förändra världen. Jag håller till närmare downtown, med målet att förändra min (enligt hustrun) Calcutta-accent till åtminstone lite mer… åt New Delhi-hållet…

En vecka lär knappast göra mig till världsstjärna i det engelska språket, men en enda lektion – 100 minuter – på English Language Center gjorde mig mer intresserad än vad jag minns att jag var när det begav sig senast.

Jag är äldst i konversationsgruppen, jag har – märker jag – faktiskt bäst koll på meningsuppbyggnader i ”grammar”-gruppen, men det som får mig att verkligen gilla detta är båda gruppernas olika utgångspunkter, kulturer, bakgrunder och värderingar. Jag debatterar värdet av ett kontaktnät med fyra saudiska ungdomar, möbelhandlaren Laura från Lausanne, Nicole från Venezuela och en holländare jag inte vet namnet på än.

Redan vid lektion två har vi fått vår första läxa – och jag vet redan vilka i salen som är demokrater eller republikaner – men också att det finns ett mellanting. Läraren Robert, en tuffing från Sicilien med hårda nypor och hög röst, ser sig som en blandning av konservativ demokrat och liberal republikan.

Visst känner jag mig med min ålder lite malplacerad i gruppen, men Robert ger energi och det känns faktiskt bättre att gå här och inte i 50+-kursen. För där var det mindre kurs och mer springa på kulturella utflykter.

Ungdomarna här – de flesta från 20 till 27-28 år – har antingen kommit hit via stipendium eller på uppdrag av sitt företag. Många stannar en hel termin. Men så är vi några som efter ett skriftligt och muntligt test placeras i lämplig grupp den eller de veckor vi ”hälsar på”. Det fungerar oväntat bra och efter fyra timmars studier har vi resten av dagen och kvällen att praktisera lite av det vi lärt oss.

Aktiviteterna vid sidan om kursen är många. I går gemensam middag för dem som ville, i kväll baseboll med klassikerklubben Boston Red Sox. Varje kväll är det nåt. Och det är hela tiden förbjudet att prata annat än engelska. I kväll nöjer jag mig med läxan. I morgon förväntas vi ha koll på de amerikanska presidentvalen (och i synnerhet thrillern Gore-Bush 2000).

Kan varmt rekommendera språkresor i allmänhet – och Bostons English Language Center i synnerhet. Det är lite tuffare än en vanlig sråkresa. Kraven är hårda, för det finns de som sitter och väntar på intagningsbesked från universitet här, det är alltså inga söndagskursare. Men jag gillar det och vågar tro att det också ger resultat.

Återkommer med mer.

Eller som vi säger här: More to come.

 

3 upptäkter i Boston

1. Sport, sport, sport
Lite märkligt att en stad så känd för kultur, historia ochutbildning är så sporttokig. Det är sportbarer överallt och alla pratar sport. Just nu pratas det fortfarande mycket om ett högst eventuellt fusk i fotbollsslutspelet för över en månad sedan – och väldigt lite om Bostonbombaren som dömts till döden trots att Massachusettes inte har dödsstraff.

2. Uppåt för ännu ett downtown
Det verkar vara en trend och nu kommer lyftet här också.

3. Burgaren slår hummern
Jag trodde detta var porten till hummerriket, men slås ändå av att hamburgaren regerar även här. Finns överallt och i alla former. Dessutom oftast så gigantiska att till och med den här burgarälskaren känner avsmak.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Fredrik Palmqvist, Elvira S Barsotti, Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB