35 år sen senast, men nu sitter jag här igen.

Vid skolbänken. I Boston, den stad som är själva sinnebilden av talang, kunskap, genialitet. Som fostrat stora namn som John F Kennedy, Bill Gates, Mark Zuckerberg, mer än hälften av medlemmarna i USAs högsta domstol – och Barrack Obama.

De höll alla till ute i Cambridgeområdet på Harvard och lämnade universitetet för att förändra världen. Jag håller till närmare downtown, med målet att förändra min (enligt hustrun) Calcutta-accent till åtminstone lite mer… åt New Delhi-hållet…

En vecka lär knappast göra mig till världsstjärna i det engelska språket, men en enda lektion – 100 minuter – på English Language Center gjorde mig mer intresserad än vad jag minns att jag var när det begav sig senast.

Jag är äldst i konversationsgruppen, jag har – märker jag – faktiskt bäst koll på meningsuppbyggnader i ”grammar”-gruppen, men det som får mig att verkligen gilla detta är båda gruppernas olika utgångspunkter, kulturer, bakgrunder och värderingar. Jag debatterar värdet av ett kontaktnät med fyra saudiska ungdomar, möbelhandlaren Laura från Lausanne, Nicole från Venezuela och en holländare jag inte vet namnet på än.

Redan vid lektion två har vi fått vår första läxa – och jag vet redan vilka i salen som är demokrater eller republikaner – men också att det finns ett mellanting. Läraren Robert, en tuffing från Sicilien med hårda nypor och hög röst, ser sig som en blandning av konservativ demokrat och liberal republikan.

Visst känner jag mig med min ålder lite malplacerad i gruppen, men Robert ger energi och det känns faktiskt bättre att gå här och inte i 50+-kursen. För där var det mindre kurs och mer springa på kulturella utflykter.

Ungdomarna här – de flesta från 20 till 27-28 år – har antingen kommit hit via stipendium eller på uppdrag av sitt företag. Många stannar en hel termin. Men så är vi några som efter ett skriftligt och muntligt test placeras i lämplig grupp den eller de veckor vi ”hälsar på”. Det fungerar oväntat bra och efter fyra timmars studier har vi resten av dagen och kvällen att praktisera lite av det vi lärt oss.

Aktiviteterna vid sidan om kursen är många. I går gemensam middag för dem som ville, i kväll baseboll med klassikerklubben Boston Red Sox. Varje kväll är det nåt. Och det är hela tiden förbjudet att prata annat än engelska. I kväll nöjer jag mig med läxan. I morgon förväntas vi ha koll på de amerikanska presidentvalen (och i synnerhet thrillern Gore-Bush 2000).

Kan varmt rekommendera språkresor i allmänhet – och Bostons English Language Center i synnerhet. Det är lite tuffare än en vanlig sråkresa. Kraven är hårda, för det finns de som sitter och väntar på intagningsbesked från universitet här, det är alltså inga söndagskursare. Men jag gillar det och vågar tro att det också ger resultat.

Återkommer med mer.

Eller som vi säger här: More to come.

 

3 upptäkter i Boston

1. Sport, sport, sport
Lite märkligt att en stad så känd för kultur, historia ochutbildning är så sporttokig. Det är sportbarer överallt och alla pratar sport. Just nu pratas det fortfarande mycket om ett högst eventuellt fusk i fotbollsslutspelet för över en månad sedan – och väldigt lite om Bostonbombaren som dömts till döden trots att Massachusettes inte har dödsstraff.

2. Uppåt för ännu ett downtown
Det verkar vara en trend och nu kommer lyftet här också.

3. Burgaren slår hummern
Jag trodde detta var porten till hummerriket, men slås ändå av att hamburgaren regerar även här. Finns överallt och i alla former. Dessutom oftast så gigantiska att till och med den här burgarälskaren känner avsmak.