Fyrtal i assyriska kungar?

Jo, men det finns ett problem.

Alla spelar i Hammarby.

Alla spelar emot Assyriska.

För att förstå hur det slutar måste vi veta var det började. I januari anslöt Stefan Batan till en stjärnsamling där Andreas Haddad, Nahir Besara och Kennedy Bakircioglu redan glittrade. Södertälje sörjde. Det hette att fyra assyrier i Hammarby var fyra för mycket, att de borde stanna hemma och bli profeter i sin egen stad snarare än att försöka erövra främmande riken. I kväll ställs allt på sin spets när kvartetten ska svepa undan Assyriska i en enorm våg av grönvit optimism. De har inte hjärta att sätta kniven i sin moder, men går ut för att göra just precis det.

2008 snickrade Simon Bank ihop ett rysningsresonemang. Inför åttondelsfinalerna i Champions League åkte han till Rom för att se Totti lära sig det han aldrig kommer lära sig: att Real Madrid är en stor klubb – att Roma är en stor dröm. Ungefär samma poesipensel kan vi fatta för att måla upp kvällens kombattanter. Hammarby är den slumrande storheten som en gång för alla vill hitta tillbaka till Allsvenskan, med en sprängfylld skattkista och flera fina fotbollsfötter, med en av Sveriges bästa tränare och en nybyggd arena. Den stora klubben vill bli stor igen – på andra sidan planhalvan väntar en drömmare som saknar svunna tider utan att ha några söner att berätta sagorna för.

Hjärtat får stå åt sidan

Surret har stigit högt i Södertälje. Det tisslas och tasslas, snackas och viskas. Assyriska tar emot Hammarby i premiären, som om ödet bestämt sig för att vara på sitt lekfullaste humör. I fjol var avståndet mellan himmel och helvete inte längre än elva meter när Kennedy samlade tankarna för att slå en straffspark – i år lär han börja på bänken med skadespöket hängande över axeln, men också med en brinnande hemmaklack bokstavligt och inte bildligt i ryggen. På samma sätt som assyrierna valt bort Assyriska kommer Assyriska att välja bort assyrierna i kväll. Hjärtat får stå åt sidan, verkligheten är precis så brutal som hela hemstaden tvingats acceptera.

 Azrudin Valentic är Assyriskas tränare och fanbärare. Hans fotbollslag är lite underskattat, lite underbart, lite underlägset. Över en hel säsong ska man inte kunna hota Hammarby, men för en kväll finns möjligheten att koka ihop en magisk häxkittel. Ingredienser? En skopa narr av verkligheten, en handfull hopp och en tesked ”glöm-bort-att-fyra-av-våra-produkter-spelar-i-Hammarby”. På planen finns Nahir Besara med det träffsäkra tillslaget, Stefan Batan med de enorma lungorna och Andreas Haddad med sitt medfödda målsinne. Och kanske hoppar Kennedy Bakircioglu in. Fyra förlorade söner kommer hem. De är tillräckligt bra för att kunna ta Assyriska till Allsvenskan, men spelar i Hammarby. De ska sätta kniven i sin moder och såra den där klubben man tog sina första steg i. Nu vet vi var det började – ändå blev jag faktiskt inte så mycket klokare på hur det här kommer att sluta.

Nemrud Kurt