Thomas Askebrand körde fast.

Därför fanns det bara en utväg:

Ge honom sparken.

Samtidigt som Gais slog på trumman för sina många unga och utvecklingsbara talanger gjorde man inför säsongen ett par, tre tunga värvningar.

Jag, och många med mig, svalde betet och tippade att Gais skulle vara med och fightas om en allsvensk plats.

Verkligheten har blivit en annan.

Efter nio matcher parkerar Gais på negativ kvalplats, man har förlorat fem av de sex senaste matcherna, inte fått till något anfallsspel att tala och av den anledningen gjort för få mål.

Efter gårdagens hemmaförlust mot Östersund (1-3) var måttet rågat. Gais-supportrarna krävde Thomas Askebrands avgång och tidigt på tisdagsmorgonen gick Gais ut på sin hemsida och berättade att Askebrand får gå och att assisterande tränaren Kjell Pettersson tar över i avvaktan på en permanent lösning.

Gör Gais rätt?

Ja, jag tycker det.

Jag har sett laget i fyra, fem matcher denna säsong och slagits av bristen på tempo, teknik, spelidé och – värst av allt – kampmoral. Gais har inte bara sett långsamt och klumpigt ut utan Gais har också sett uppgivet ut och det var skälet till att jag redan för ett par veckor sen flaggade för att Thomas Askebrand knappast satt säkert.

Askebrand har misslyckats med att ingjuta mod i och få fart på spelarna. I sin iver att ställa saker och ting tillrätta har han slagit knut på sig själv, kompromissat med spelidén, blandat och gett med spelarna och på så sätt slitit bort det trygghetsfundament som är ett måste för ett lag i ett utsatt tabelläge.

Askebrand har, kort och gott, lite oaktsamt vänt och vridit på varenda sten, men till slut kört fast.

Jag känner inte Thomas Askebrand, har aldrig talat med honom, men det intryck jag har fått är att det verkar vara en fantastiskt sympatisk person med ett hjärta som brinner för fotboll. Minns samtalet jag hade med Håkan Nilsson i Falkenberg förra säsongen. Han hade bara gott att säga om Askebrand, och då var FFF ändå bara ett sent kvalmål från att dråsa ned i division 1 under Askebrands sista år i klubben.

Att Thomas Askebrand nu får gå är inte mycket att säga om. När spelet hackar, spelarna underpresterar och poängen inte trillar in som förväntat är det dessvärre oftast tränaren som får bära hundhuvudet i dagens quick fix-fotboll med supportrar och sponsorer som inte kan stava till tålamod och med egotrippade spelare som blixtsnabbt lastar sitt eget misslyckande på andra i stället för att titta sig själva i spegeln.

Thomas Askebrand bär inte ensam ansvaret för det som hittills måste betraktas som ett praktfullt fiasko. Gais klubbledning, med sportchefen Jonas Lundén i spetsen, bör också ställas till svars.

De haussade värvningarna på försäsongen, till exempel, har floppat rejält.

Amerikanen Bobby Warshaw, som gjorde åtta mål på nio matcher för Ängelholm under en magisk fjolårshöst, har varit iskall.

Petri Zhubi, som skulle bidra med fart, teknik och poäng från en kantposition, har mest försökt skådespela på planen – och gjort det helt utan framgång.

Och islänningen Asgeir Asgeirsson, som i intervjuer inför säsongen jämförde sig med Milan-ikonen Gennaro Gattuso (”men jag är bättre med boll”), är ett direkt felköp.

Oavsett vilken riktning klubben nu väljer och oavsett val av Thomas Askebrands efterträdare har Gais försuttit alla möjligheter att slåss om en allsvensk plats.

Resten av säsongen kommer att bli en enda lång kamp mot att försöka undvika nedflyttning och negativt kval.

Om Gais kommer att lyckas?

Jag är långt ifrån säker.

Som du märker har jag hittills undvikit att nämna skadorna på Gabriel Altemark-Vanneryr, Joel Johansson och Linus Tornblad, de tre (vassa) anfallsalternativen.

Skälet till det är enkelt:

Ett lag med ambition att slåss i toppstriden kan inte, får inte vara (alltför) beroende av enskilda spelare.

Då är det något som inte stämmer.