När Pablo Pinones-Arce återvände till Hammarby i vintras gick meningarna isär. Den vasse målskytten hade visserligen varit lite av en publikfavorit under sin senaste sejour i klubben, men efter bland annat en kontroversiell målgest mot just Hammarby ställde sig många supportrar frågande till värvningen. Nanne Bergstrand och Mats Jingblads beslut att plocka ”hem” PPA har dock visat sig vara ett genidrag – klubbens nummer elva har bidragit i allra högsta grad till att klubben leder Superettan genom att dunka in mål i parti och minut.

Hur känns det att vara tillbaka i Hammarby?

– Det känns jättebra. Väldigt skönt, måste jag säga.

Var det ett enkelt val att återvända till Hammarby, med tanke på hur din förra sejour i klubben slutade?

– Ja, det var det absolut. Det har varit fram och tillbaka ett par gånger, där det har varit mer eller mindre aktuellt att göra flytten. Det är ju många pusselbitar som ska sitta på plats innan det blir en övergång och den här gången passade det jättebra. Jag ville verkligen hem.

Vad var avgörande?

– När jag spelade i Öster bodde min dotter kvar i Stockholm och efter säsongen kände jag att jag ville flytta hem till henne, så det var den avgörande biten. Det var väldigt viktigt för mig att komma hem.

Din gamle tränare i BP – Roberth Björknesjö – tog ju över klubben strax innan du lämnade. Lyckades han inte övertala dig?

– Haha, nej. Dessvärre lyckades han inte med det. Det fanns saker i livet som var viktigare att ta hänsyn till och det viktigaste i mitt liv är min dotter.

Hur ser du på den omtalade målgesten som du gjorde mot Hammarby när du spelade för Brommapojkarna?

– Det är inget jag går runt och tänker på, jag har gått vidare från det och hoppas att det förblir så.
Och hur upplever du relationen med Hammarbys supportrar idag?

– Jag känner mig väldigt omhändertagen av dem och jag tror att det är ömsesidigt. Jag är jätteglad att de finns för att stötta oss och jag hoppas att de känner glädje över att jag är tillbaka.

Har saker och ting förändrats sedan du har var senast i Hammarby eller är det mycket som är sig likt?

– Årsta IP med Yvonne i spetsen och stämningen som råder är fortfarande fantastisk. Samtidigt har mycket förändrats, mycket på grund av flytten från Söderstadion till Tele 2 Arena. Hammarby är en klubb i förändring och det är en bra sak. Man måste sträva framåt, vilja bli bättre och utvecklas och det gäller inte bara på det sportsliga planet utan även rent organisatoriskt. Jag tror att Hammarby har något bra och roligt på gång, det känns verkligen så.

Hur är det att spela på Tele 2 Arena istället för Söderstadion då?

– Inramningen och stämningen som fanns och skapades på Söderstadion går inte att beskriva om man inte själv har spelat där. Nu under våren har det dock börjat luta mer och mer åt det hållet, med de fina publiksiffrorna och det känns som att vi börjar närma oss den känslan som Söderstadion framkallade.
Om du var tvungen att välja, Tele 2 eller Söderstadion?

– Jag förstår att klubben är i en utvecklingsfas och jag menar, jag kommer inte klaga över att det kommer 20 000 på matcherna.

Hur är det att ha Nanne Bergstrand som tränare?

– Det är bra, jag trivs med allt just nu i Hammarby. Nanne är en väldigt duktig och erfaren tränare. Han är väldig tydlig med vad han förväntar sig av oss, vad han vill uppnå och hur vi ska göra för att uppnå målen.

Ibland kan det framstå som att han inte alltid talar klarspråk. Förstår du alltid vad han menar?
– Om man inte förstår något som fotbollsspelare så är det upp till var och en att fråga och räta ut frågetecknen. Mot oss är han dock väldigt tydlig och det är ingenting jag har märkt av.
Vilken tränare har annars betytt mest för dig och din karriär?

– Jag har alltid haft bra relationer med mina tränare, men Anders Linderoth har betytt väldigt mycket för mig liksom min tränare i Venezias primaveralag, Attilio Tesser. Sedan gjorde Kim Bergstrand ett riktigt bra jobb i Brommapojkarna. Det var synd att han inte fick vara kvar där, för han hade bra visioner. Han försökte inte bara utveckla fotbollsspelarna, utan även klubben som helhet.

Du kom till Hammarby under säsongen när klubben tog sitt första och enda SM-guld. Hur var det?

– Jag kan inte påstå att jag kände mig speciellt delaktig och brukar därför svara att jag var med under säsongen men att jag inte har vunnit Allsvenskan.

På måndag möter ni Sirius i Uppsala. Hur ser du på matchen och motståndet?

– Kim Bergstrand har gjort ett riktigt bra jobb där också och Sirius är ett stabilt lag med några duktiga spelare som sticker ut ur mängden. Jag har dock inte sett dem speciellt mycket mer än när vi mötte dem på Cypern. Vi ska koncentrera oss på vårt spel och det vi är bra på.

Vad många kanske inte känner till är att du har ett förflutet i just Uppsala och Sirius?

– Det stämmer.

Berätta.

– Vi flyttade från Tumba till ett ställe som heter Järlåsa. Det ligger ett par mil utanför Uppsala och vi bodde där i 1-2 år innan vi flyttade in till Uppsala. Successivt tog jag steg för steg i min utveckling när jag först spelade i lag som hette Hagby och Jumkil och sedan gick jag vidare till Sirius. Där blev jag kvar i ett par år innan det bar vidare till Brommapojkarna. I samband med att jag bytte till BP flyttade vi även tillbaka till Tumba. Jag är tacksam för åren i Sirius, men jag kan inte påstå att jag har någon större koll på hur föreningen fungerar idag.

Du har även varit ungdomsproffs i italienska Venezia. Hur var det?

– För mig var det väldigt bra. Jag utvecklades väldigt mycket och mognade som person. Jag stack till Italien när jag var sjutton och ångrar det inte alls. Däremot tror jag inte att det passar alla, utan det är upp till var och en att avgöra om man är redo för det. Det var ett par stycken i mitt lag som lyckades, men jag kommer inte ihåg några namn.

Hur ser du på din egen betydelse för laget?

– Jag gör ju så gott jag kan och gör allt för att vara tillgänglig för både Nanne och laget. Sedan kommer aldrig någon enstaka spelare att göra allt, utan vi är ett lag.

Du har gjort sju mål på lika många matcher hittills. Känner du dig ostoppbar för tillfället?

– Det är ingenting jag tänker på. Jag tar det väldigt chill med det där och det viktigaste är att laget fortsätter utvecklas i rätt riktning.

Finns det någon hemlighet varför du ser så pigg och rapp ut trots att du fyller 33 i höst?

– Inte mer än att jag tycker att det är skitkul att spela fotboll fortfarande och det gör att jag vill göra allt jag kan för att hålla mig vältränad och vara i bra form.

Du har chilenskt ursprung. Håller du på Sverige eller Chile i fotboll?

– Jag är jättestolt över att vara både chilenare och svensk. Med tanke på vad som hände i Chile (militärkuppen 1973 som resulterade i att landet blev en diktatur) när mina föräldrar flyttade till Sverige så är jag oerhört tacksam för att de kunde bygga upp ett nytt liv i Sverige. Med det i åtanke säger jag att jag hejar lika mycket på båda länderna.

Hur ofta besöker du Chile?

– Jag har aldrig varit där.

Hur långt kan Chile ta sig i VM?

– Jag har bara kollat lite grann, men mina äldre syskon har definitivt bättre koll. Du borde intervjua dem istället om Chiles chanser i VM!

Men givetvis hoppas jag kan att de kan överraska för de spelar en väldigt rolig och positiv fotboll.

Pratar du spanska förresten?

– Det gör jag.

Har du någon att snacka spanska med i laget? Carlos Banda?

– Ja, både jag och Carlos är ju från Chile så vi kan absolut kommunicera på spanska med varandra. Men med respekt för andra, så sker det ytterst sällan.

Jag heter Christopher Grönlund, är 22 år gammal och studerar till journalist. 
Är bosatt i Göteborg, men har rötterna i ett litet samhälle utanför Uppsala. 
Brinner för att ta reda på och berätta saker. Uppskattar all form av fotboll, men känner 
lite extra för den inhemska. Tanken är att jag ska flika in här emellanåt med ett och annat inlägg som kommer handla om allt mellan himmel och jord – så länge det rör superettan.